Förlossningsberättelse: De tolv mest intensiva timmarna i mitt liv – Eller: hur Folke kom till världen

I slutet av graviditeten tänkte jag mycket på förlossningen. Såklart. Jag var inte rädd, men den kändes som ett stort hinder som jag skulle vara tvungen att ta mig över innan jag skulle få möjlighet att möta bebisen. Jag var inte rädd, men jag var ju fullt medveten om att saker kan gå tok under förlossningar och det kan faktiskt vara farligt. Det kan faktiskt bli så att jag inte skulle få komma hem med min bebis. Det är en hemsk tanke, såklart. Men det var en tanke som var med mig hela tiden. Jag ville aldrig ropa hej förrän jag var över bäcken. Och förlossningen var liksom den där sista biten på bäcken som jag var tvungen att ta mig över innan det var klart. I mitt förlossningsbrev skrev jag att målet med förlossningen är att komma hem med en levande bebis. Det var det enda som spelade någon roll. Resten fick gå som det ville.

Natten mot en lördag i slutet av april, i vecka 39+2, vaknade jag vid kvart i två. Nåt kändes annorlunda. Jag hade ont. Inte sådär jättefarligt, det kändes som mensvärk ungefär. Jag gick upp för att gå på toaletten. I sängen var det en fläck. En blöt fläck. Färglös, men blöt. Jag tänkte direkt att det kunde kanske, möjligtvis vara så att det var vattenavgång och att det var någonting som var på gång nu. På riktigt. Även fast datumet för beräknad förlossning inte passerat än och jag inte nått 100% i graviditetsappen. Väl på toaletten så märkte jag att det även kommit en blodblandad, slemmig flytning. Jag blev både nervös och uppspelt. Var det det här som var början på förlossningen?

Jag kunde inte somna om igen, utan satte på en Wallander-film på Netflix för att ha någonting att titta på, där mitt i natten. För såklart var ju inte Daniel hemma. Han jobbade natt. Och jag ville inte höra av mig till honom i onödan. Ifall det inte alls var så att det var förlossning på gång. En har ju hört om latensfaser som håller på hur länge som helst och folk som blivit hemskickade från förlossningen både en och två och tre gånger. (Så här i efterhand tänker jag ju, vad i hela friden hade det gjort om jag hört av mig även fast det skulle varit falsk alarm?) Smärtan blev tydligare och tydligare och kom verkligen i vågor. Jag fattade ju att det var värkar, men var det ”riktiga” värkar eller typ förvärkar? Tiden gick och jag tittade på film och stod ut. Vid 02.39 skickade jag ett meddelande till Daniel. Ett hjärta. För att se om han hade tid att svara (jag visste att han skulle svara direkt om han kunde/såg meddelandet). Jag ville nämligen helst inte ringa till hans jobbtelefon om jag inte var absolut tvungen (hej telefonskräck in i det sista). Han svarade inte. Och han svarade inte. Tiden gick och smärtan blev mer intensiv. Jag kunde inte titta på film längre, utan bara tänka på värkarna när de kom. Andas och hantera dem. Ta emot smärtan. Och sen vila emellan. Försöka sova. Jag minns att det ändå var ganska tätt emellan. Klockan 04.19 plingade det till i min telefon. Ett hjärta. Från Daniel. Då kunde jag inte stå ut själv längre, utan ringde upp honom direkt. Jag låg fortfarande i sängen och hade himla ont och sade bara jättefort till honom att han skulle komma hem, för det hade börjat. Men jag tror jag samtidigt fick fram att han inte behövde skynda sig jättemycket, sånt här kan ju ta tid. Haha, för jo, jag ville ju såklart att han skulle skynda sig massor. Jag ville banne mig inte vara ensam längre. Hunden var helt ärligt inte mycket till stöd.

När Daniel sedan kom hem, vid fem-snåret, herre min påve, vilken lättnad det var. Värkarna gjorde ont, helt klart, men jag kunde prata emellan. Daniel var nervös och tyckte värkarna kom tätt. Jag hade precis laddat ned en värktimerapp, så jag kunde ta tid på värkarna. Daniel ville ringa in till förlossningen, men jag, med min telefonskräck och den konstanta viljan att aldrig överdriva, tyckte såklart vi kunde vänta. Det här är naturligt, tänkte jag. Det är en bra smärta. Kroppen vet vad den gör.  

När jag planerat förlossningen har jag alltid tänkt att stå i duschen (i brist på badkar) och låta det varma vattnet lindra smärtan. Dock ville jag vänta så länge som möjligt med detta, eftersom det var den enda typ av smärtlindring jag kunde fixa hemma. Efter ett tag när Daniel kommit hem så gick jag in i duschen. Daniel var med inne i badrummet och satt och klockade värkarna. Det var jätteskönt med det heta vattnet under själva värken, men jag hade svårt att hitta en bekväm ställning. Ett tag satt jag på huk, men jag blev alldeles trött i låren. Sen hämtade Daniel en stol och ställde in i duschen till mig, men det fungerade inte heller jättebra. Under själva värken var det skönt, men emellan värkarna var det totalt sämst och jag var så trött i hela kroppen och bara längtade in till sängen igen (där jag legat och hanterat värkarna hela natten). Jag kände mig lite besviken att denna metod av smärtlindring inte riktigt fungerat för mig, eftersom jag innan tänkt att det skulle vara så bra, och efter ett tag gav jag upp och gick in till sovrummet igen.

Klockan 6.24 ringde jag ändå in till förlossningen. Det kändes bra att de skulle veta att vi var på gång. Jag pratade med barnmorskan som jobbade natt och berättade läget. Jag sade att jag trodde att vattnet gått och jag hade värkar, som kom ungefär var 4:e minut. Hon sade att vi var välkomna in på en kontroll vid 10.30. Okej, tänkte jag. Det kändes bra. Då hade vi något att förhålla oss till. En tid att passa. Och då skulle vi få veta om det verkligen var på gång. Men samtidigt minns jag att jag kände jag kommer aldrig klara av den här smärtan ända tills halv elva på förmiddagen.

Efter samtalet tog jag två Alvedon för att lindra smärtan. Daniel gick ut med Blixten, så att det skulle vara gjort. Exakt samtidigt som han stängde ytterdörren så kaskadkräktes jag upp Alvedonen och allt annat jag hade i magsäcken (vilket i och för sig inte var jättemycket eftersom jag redan kräkts en gång tidigare). I samma stund som jag kräktes kände jag hur någonting forsade ur mitt underliv. Pang bom! så var det totalt plaskblött överallt i sängen. Värkarna blev mer intensiva och jag såg nog ganska mycket ut som sju svåra år när Daniel kom in efter den korta hundpromenaden. Jag ropade att han skulle komma in i sovrummet för det hade hänt en grej och han kom och började torka upp allt som kommit ut ur mig. Han fick också kolla om det var vatten eller blod eller vad det varit som kommit ur vaginan, då jag inte kunde se. Han sade att det var helt genomskinligt och vattenlikt, så då var vi verkligen säkra på att vattnet nu gått. Sen slutade det aldrig rinna, utan vid varje värk så kom en liten flod med vatten ut.

Efter det här var jag väldigt smärtpåverkad och värkarna blev kraftigare. Jag somnade nästan emellan och klarade inte av att klocka värkarna med appen. Smärtan ändrade karaktär och blev mer tryckande och jag kände att det verkligen inte skulle gå att vänta till halv elva med att åka in. Så vid 8.15 ringde jag in till förlossningen igen. Barnmorskan som svarade var en som jag verkligen inte ville ha under en förlossning (det må låta taskigt, men så var det) så jag blev lite bitter att det var just hon som jobbade. Samtidigt i den stunden spelade det inte så stor roll. Hon sade att det var ganska fullt på förlossningen. Här blev jag lätt stressad, men sen sade hon att vi var välkomna in om vi ville. Puh! Skönt. Nu kunde vi åka in. Fast det kändes nästan omöjligt för mig att klara av att klä på mig, sätta mig i bilen, åka bil, lämna hunden, åka till lasarettet, och sen ta mig till förlossningsavdelningen. Jag låg liksom naken i sängen och hade så ont som jag nånsin haft i hela mitt liv. Som tur är kommer ju värkar liksom i vågor och mellan varje värk fick Daniel hjälpa mig på med trosor och ett par mjukisbyxor och en tröja och strumpor och allt. Det rann fortfarande vatten vid varje värk och jag satte en binda i trosorna. Efter en värk var den totalt genomblöt, så jag tog två mindre handdukar och vek ihop och stoppade i trosorna. Inte så bekvämt, men jag tänkte att detta borde ju klara av att hålla torrt. Haha, nej. Inte alls. Det rann och rann och rann. Daniel sprang och letade efter bb-väskan och babyskyddet och allt som vi var tvungna att komma ihåg (direkt när värkarna hade börjat på natten hade jag hämtat babyskyddet och lagt det i hallen, och jag kände mig mycket duktig som fixat detta). Sen gick han och körde fram bilen till dörren. Han hämtade också en extra handduk till mig att sitta på i bilen. Han packade in allt och kom ihåg Blixten och hjälpte mig in i bilen. Den bilresan var den värsta bilresan nånsin. Fy tusan för att sitta med intensiva värkar i en bil som känns som den kör på varenda litet grus som finns på vägen. I alla fall så åkte vi hem till min mamma, för att lämna hunden. Jag ringde när vi var på väg, men det var ingen som svarade. När vi var framme så sprang Daniel in med Blixten och lämnade honom utan att prata med någon. Sen sprang han ut till bilen igen och vi började resan mot sjukhuset. Den dryga milen har aldrig känts så himla himla lång.

När vi kom fram så var hela jag blöt av vattnet. Handdukarna var dyngsura och det var en stor fläck på bilsätet. Såklart. Det kändes lätt jobbigt att gå igenom sjukhusentrén och ha så jävla ont och vara helt jäkla blöt. Som tur var var det ju lördagsmorgon klockan 9 och ganska folktomt i entrén. Det satt en karl där och väntade som jag jobbat med för många år sen och jag minns att jag tänkte att det är väl klart som fan att en ska möta nån en känner i den här situationen. Men jag tror inte han kände igen mig (annars: hej Kjell!) Jag kände att är det kö till hissarna kommer jag inte klara det här. Men det var ingen kö alls och vi kunde åka upp till våning fem utan problem. Väl där så ringde vi på klockan och precis när de öppnade så kom en värk och det gjorde så himla ont och jag hängde nästan på Daniel och flåsandades. När jag såg vilka som välkomnade oss blev jag himla glad. Det var en barnmorska och en undersköterska som jag gillade och som kändes himla trygga och bra. Jag har ju nämligen haft praktik i tio veckor denna vår på avdelning fem, så jag känner/känner till de som jobbar där. Den barnmorskan vi fick var en av dem som jag hoppats på skulle vara med under min förlossning. Så det kändes bra när jag visste att det skulle bli hon. De visade oss till ett förlossningsrum och helt plötsligt kändes allt väldigt verkligt.

Direkt ville de ha ett urinprov och jag fick sätta mig på toaletten och försöka kissa, men det gick inte alls det. Det kom värk efter värk när jag satt på toaletten och det var svårt att koncentrera mig på nåt annat. Jag fick byta om till en sån där klassisk sjukhusskjorta och hoppa upp i sängen (eller alltså hoppa och hoppa, more like kräla upp i sängen). Barnmorskan gjorde en undersökning för att se hur öppen jag var och dra på trissor! Fullt öppen, 10 centimeter och hon kände bebisens huvud! Det kändes som en jäkla vinst. Och det kändes så skönt att veta att vi inte skulle behöva bli hemskickade eller att behöva höra att jag bara var nån centimeter öppen och att det skulle ta lång tid. Nu kändes det ganska nära. Klockan var 9.30 ungefär och barnmorskan sade att det nog blir en bebis innan lunch och jag blev så sjukt peppad av att höra det. Tänk, att vi kommer få träffa vår bebis innan lunch!

CTG kopplades för att övervaka bebisen och barnmorskan frågade om smärtlindring. Jag hade redan innan tänkt prova lustgas, men kände mig ändå lite tveksam då det gick okej att bara andas igenom sammandragningarna och jag har hört om folk som blivit yrsliga och illamående av lustgas. Barnmorskan peppade mig att pröva ändå, för jag vet ju inte innan hur det kommer påverka just mig. Jag bestämde mig för att prova och det fungerade bra. Eller jag kände knappt nån skillnad alls, mer än att topparna på värkarna minskade lite och det var ju himla skönt. Och det kändes bra att fokusera på att andas i masken. Det blev en tydlig grej att göra för att hantera smärtan. Och tydlighet kändes bra i den här situationen. Jag var mycket smärtpåverkad.

Vid 11-tiden sattes en skalpelektrod på bebisens huvud för att det var tydligen svårt att se på CTGt. Barnmorskan ville att jag skulle försöka ställa mig upp och röra mig för att bebisen skulle åka ner ännu lite mer. Jag var inte helt nöjd över detta, det var skönt att ligga i sängen och jag hade himla ont. Strax efter försökte hon sätta en PVK på mig, men misslyckades flertalet gånger, antagligen för att jag frös mycket och för att jag stod upp. Jag blev alldeles blåmärkig på armar och händer och tänkte att det var ju humoristiskt att just hon misslyckades idag när det var hon som hjälpte mig att sätta min första PVK för några veckor sedan. I vart fall så urintappades jag vid 12-tiden ungefär och det var en sån där grej som jag alltid tänkt att det borde vara obehagligt och väldigt känsligt. Jag har ju både satt katetrar och tappat patienter, men det här var första gången på andra sidan. Men det var inte alls jobbigt. Det kändes knappt och det var liksom skönt att bli av med urin.

Klockan hade blivit efter lunch och jag ville att det skulle hända nåt. Den där innan lunch-bebisen kunde vi ju glömma. Det gick långsamt kändes det som. Värkarna var fortfarande kraftiga, men inga krystvärkar. Barnmorskan och en läkare kom överens om att prova med värkstimulerande dropp. Nu blev värkarna mer intensiva och vid 12.35 började jag krysta. Det var så skönt att äntligen få krysta! Att få använda smärtan till något. Att inte bara behöva stå ut och ta mig igenom, utan att få TA I. Och jag höll på hur länge som helst, kändes det som! Först låg jag på sidan och jag tog i och tog i och det kändes som om bebisen aldrig nånsin skulle komma ut och samtidigt kändes det som om det alldeles strax var klart. Det gjorde jävulskt ont och tiden kändes som en evighet. Barnmorskan frågade om jag ville känna på bebisens huvud och det ville jag. Jag sträckte försiktigt ned handen och kände ett mjuk och hårigt huvud och det var den konstigaste och bästa känslan. Efter det ville jag verkligen FÅ UT den där bebisen. Tiden gick och barnmorskan tyckte jag skulle byta ställning. Jag var villig att prova allt som kunde underlätta att få ut bebisen. Jag lade mig på rygg och försökte hålla om benen och ta i, men jag tyckte det var svårt att få kraft. Undersköterskan tog tag i ena benet och Daniel i det andra och efter att ha krystat i en timme ploppade äntligen, äntligen en skrikande liten bebis ut!!

Det var den bästa känslan någonsin. All smärta slutade och magen sjönk ihop som en degklump på en gång. Bebisen skrek och var så himla fin. Jag kände mig nästan avundsjuk på Daniel som fick se allt från andra hållet. Jag fick upp bebisen på bröstet och det kändes otroligt att den där lilla fantastiska nu var våran. Samtidigt kändes det så självklart och rätt. Jag var peppad att det hela nu var över.

Placentan kom lätt ut och den såg himla cool ut. Barnmorskan undersökte mig och det gjorde ont och sen kom en läkare in som ägnade typ en halvtimme åt att sy ihop mitt underliv och det gjorde himla ont igen, men det gjorde inte så mycket för jag hade min nya bebis på ena armen och lustgasen i den andra. Jag chitchattade med barnmorskan och läkaren och allt kändes så jäkla bra.

Både jag och Daniel grät och pussade på bebisen om vartannat. Sen fick vi den där berömda fikabrickan med firadricka och svenska flaggan, och jag fick duscha och var alldeles yrslig och ganska svag och framåt middagstid fick vi flytta in till BB-avdelningen (jag blev skjutsad i rullstol, mvh svag och yr). Sen ägnade vi ett och ett halvt dygn åt att inte sova något utan bara titta på bebis och vara irriterade på de andra som bodde i rummet och försöka ta in vad som skett under lördagen. Jag hade liksom fött fram en helt ny människa. Det är ganska ballt ändå.  

När jag ser tillbaka på förlossningen så här nästan en månad efteråt så är det endast med bra känslor. Jag hade en jättebra förlossning! Den blev ganska likt så som jag tänkt mig och så som jag ville ha det. Jag var hemma så länge jag orkade och jag använde lagom med smärtlindring för att klara situationen, saker som jag pratat med min barnmorska om innan. Under själva förlossningen hade vi ett jättebra barnmorska/undersköterska-team som hjälpte till och Daniel var ett enormt stöd. Det gjorde ont som fan, men jag kände mig trygg hela tiden.

(Så här såg det ut när vi skulle åka hem från BB och Folke hade kläder på sig för allra första gången och jag gjorde mitt bästa för att stå upp trots ett underliv som blödde och kändes stort och svullet som en fotboll och försökte ta in att JAG VAR NÅGONS MAMMA NU.)