"Värsta jag sätt"

Jag lade upp en dansvideo på Instagram häromdagen. En ganska glad och harmlös video.

Ett filmklipp publicerat av Kajsa (@kobranhuggertill) Mar 28, 2016 kl. 9:04 PDT

Till den videon får jag den här kommentaren: "Värsta jag sett!"

Självklart först för att dens kompis taggat den i mitt inlägg (hatar när folk gör så och det leder till direkt blockering). Tänk chocken för den där människan. Kompisen taggar den i ett inlägg, den klickar på det och videon börjar och jag dansar runt där och det är DET VÄRSTA DEN PERSONEN SETT. Tänk liksom på allt en människa kan se. Alla hemskheter i världen. Allt fruktansvärt och obehagligt och läskigt som finns därute. Och min dans är det allra värsta den sett. Det kan inte ha varit lätt för den.

Jag menar tänk på mord och pedofili och läskiga operationsbilder och djur som blir uppätna av andra djur och blod och slem och obehagliga spindlar och allt det kan vara. Tänk att min dans är värre att se än allt det där. Det är ändå nåt att vara stolt över.

Jag är ju medveten om att typ alla som hänger på internet får skitkommentarer av skitmänniskor därute. Men jag kan ändå fortfarande bli förvånad av nivån av rövhatteri hos folk. Att någon kommer in på min Instagram och skrattar åt och nästan äcklas av mina bilder. Och sen känner sig tvungna att skriva det. Jag undrar hur många som är inne och kollar och inte skriver en kommentar? Jag vill nog inte veta faktiskt.

Det är så knäppt att en blir van av att få alla dessa negativa kommentarer (den här är ju bara en i mängden). Att det blir en grej som (kanske främst kvinnor och icke-män) som skriver eller fotograferar eller poddar eller gör nåt annat och lägger upp det på internet helt enkelt får stå ut med. Det har blivit så vanligt att det är vardag. Det är ju inte klok egentligen.

Tre tipz

Jag kollar ju mycket på serier och lyssnar ganska lite på musik och så där, men ibland hittar jag nåt jag gillar lite extra. Vad gäller serier så hittar jag ofta mycket jag gillar. Vad gäller musik så hittar jag typ en låt och sen lyssnar jag på den 200 gånger, eller tills Daniel skriker åt mig att byta låtjävel nån gång.

Så nu vill jag tipza om tre saker jag sett och hört den senaste tiden som var lite extra bra.

1. LOVE!
En serie som finnes på Netflix om Mickey och Gus som bor i L.A och är ganska usla men fina ändå och hittar varandra och börjar hänga och bli vänner och så händer en massa grejer. Själv gillar jag Mickeys roomie Bertie bäst av alla pga är alldeles fantastisk. Och jag längtar till sommar (eller L.A) för allt ser så skönt varmt ut. Och alla har så snygga kläder och är så obrydda samtidigt som de bryr sig nåt otroligt. Så där typiskt hipstrigt. Det är en serie värd att se, i alla fall.

2. "Den första är alltid gratis"
Bästa Veronica Maggios senaste singel som är så där alldeles döbra och jag vill bara sjunga med på högsta volym hela tiden!

3. Redarpodden! 

Sveriges bästa och antagligen enda podcast om Rederiet. De går igenom varje säsong, avsnitt för avsnitt. Det kommer ett nytt avsnitt varje torsdag, som sig bör när det gäller Rederiet! Den hittas på Soundcloud eller Itunes eller där poddar hittas. 

Och det var mina tre tips. Hoppas ni gillar't lika mycket som jag gjort! 

Oh baby, you should go and love yourself

Sanna mina ord, vad glad jag blev när jag såg att Justin Bieber gjort en låt som heter Love Yourself. Det kändes så peppigt att en sån stor kändis, en sån där som jag uppfattat som en riktig douche-kille, kunde göra en låt som peppar folk att älska sig själv. 

Men såklart var det inte alls så. Han var en helt vanlig töntkille, den där Bieber. När jag väl lyssnade på låten blev det så himla självklart att den handlar om motsatsen till love yourself. Låtens go love yourself är mer som ett go fuck yourself, som Biebs sjunger till en tjej som han tidigare dejtat/vart ihop med/varit kär i men nu tycker är dum i huvudet. Typisk kill-grej förresten. Att ba helt plötsligt är tjejen en tidigare gillat värsta galningen som ba fortsätter ringa och smsa blablabla. 

Justin ville liksom inte ens skriva den här låten, för han ville inte att nån skulle tro att han fortfarande bryr sig, för det gör han nämligen inte. Men han bara måste berätta för den här tjejen att hans morsa aldrig gillade henne (?!?). Och hans morsa är världens snällaste som liksom gillar exakt alla. Men inte den här tjejen inte. Och jag känner bara, vem fan bryr sig om vad hans morsa tycker? 

Cause if you like the way you look that much, oh baby you should go and love yourself.

And if you think that I'm still holding on to something, you should go and love yourself. 

Och vår käre Justin tycker verkligen inte att det är okej att gilla hur en själv ser ut. För vad hemskt det skulle vara om folk faktiskt tyckte att de var fina. Och vi ska banne mig inte tro att Justin är den som fortfarande tycker lite grann om henne, för det gör han verkligen inte. 

Så himla trist att en låt som ligger på topplistan och heter love yourself handlar om nåt helt annat än det. Den handlar bara om nån töntkille som gnäller på en tjej. Som typ alla andra låtar av töntkillar nånsin. 

En freaking månad!

Idag är det alltså 28 mars och för mig som mest har bebis på hjärnan just nu innebär det datumet endast en sak: att det är exakt en månad kvar till beräknad förlossning!
En månad känns ju skitlite efter alla dessa månader.

En månad är ju bara några veckor och helt plötsligt kommer det ha gått en vecka och sen två veckor och då är det nästan bara två veckor kvar! Jag får banne mig svindel!

Datumet för beräknad förlossning är ju ett datum jag har haft i huvudet och tänkt på så himla länge. Det är som om det datumet blir allt en ser fram till, och sen efter det är det bara tomt - för då har jag ju liksom ingen aning om hur livet kommer vara. Visserligen kommer jag säkert gå över flera veckor och så kommer det vara maj när bebisen kommer. Men det får väl gå det med. Jag har ju inte så mycket att välja på, det är ju mest att bara hänga med.

Är född med trubbel i mitt blod, Gör sånt jag inte borde

Idag har det varit vårväder ute och jag har varit klädd i feministig t-shirt och kort kjol och knallblåa naglar. Och ett nytt halsband som jag blev blixtförälskad i och tycker är superfint. Det är en sån himla skön känsla att hitta nåt som en gillar så himla mycket. Superytligt, givetvis, men så himla göttigt.

En annandag påsk

Nu är påsken nästan förbi för i år och jag har varit helt ledig hela påsken. Tänkte jag skriva. Men det är ju tyvärr inte riktigt sant. För jag har suttit och kämpat med en hemtenta och en inlämningsuppgift.
För i torsdags hände nämligen två saker. En bra och en dålig.

Bra sak som hände i torsdags:

* Jag gick min sista dag på tio veckors VFU, alltså praktik, på en gynavdelning och det är väl inte en bra sak just för att det är slut (för det var jätteroligt!) men det är en bra sak för att min kropp liksom inte riktigt orkar längre. Den är trött och vill vila. Och då ska den väl få det, tycker jag. Och nu passade det så himla bra att den här kursen tog slut just precis nu. Och nu ska jag ha studieuppehåll och inte gå i skolan på jättelänge. Så himla knäppt.

Men sen till den dåliga saken.

Dålig sak som hände i torsdags:

* En hårddisk i min dator kraschade! Så klart den hårddisken där jag hade sparat min färdigskrivna hemtenta. :( :( Och så klart hade jag inte sparat den nån annans stans eller mejlat den till mig själv eller nåt sånt där smart. Så jag fick helt enkelt skriva om den. Så himla trist. Jag ville typ gråta i torsdags kväll. Men en är väl en fajter (nej, men jag var ju tvungen) och nu är tentan i varje fall klar och inskickad. Men det var ju inte meningen att jag skulle sitta med den halva påsken. Jag hade ju förberett mig och jag skulle ju vara ledig.

I och för sig ska jag väl inte gnälla för nu har jag ju en MASSA dagar att vara ledig på. Superkonstig känsla att inte ha nåt särskilt att göra. Superkonstig och superbra!

Fyrar och fåglar - en helg på Öland

Idag är det ju visserligen söndag och helg, men jag tänkte ta en titt tillbaka på förra helgen. Det var helt klart en bättre helg. Den här helgen har jag mått lite si så där och Daniel har jobbat och jag har skrivit hemtenta - men förra helgen då tog vi en road trip till Öland! Helt klart mycket roligare än att skriva tenta!

Mina svärföräldrar har ett hus på Öland och det är alltid urmysigt där. Det är en hage precis framför deras hus, så utsikten är alltid hästar. Vilket är en mycket bra utsikt enligt mig.

Det var helt sjukt fint väder när vi kom dit på fredagen, vilket gjorde att allt kändes så himla vårigt och härligt. Jag och Daniel och Blixten kom dit först och började med att gå en promenad i skogen. Sen kom Daniels föräldrar samt syster med familj och vi åt middag och hade trevligt som sig bör.

På lördagen hoppade jag och Daniel och Blixten in i bilen för att åka till Alvaret. Varken jag eller Daniel hade aldrig varit där och vi tänkte att det kunde ju vara fint att se och kul för Blixten att springa. Och det var det! Det var superfint. Bara det att det också var fullkomligt blött exakt överallt.



Blixten brydde sig inte särskilt mycket utan sprang hejvilt genom vattnet, men vi som bar skor var lite mer försiktiga och försökte hoppa på stenar.

Det blev inte världens längsta utflykt direkt, men det var fint. Jag ville gå över den där lilla bron i bakgrunden, men det var helt omöjligt pga allt vatten.

Sen visste vi inte riktigt vad vi skulle göra efteråt, vi hade ju massor av utflyktstid kvar. Så vi styrde bilen söder ut och hamnade på Ölands södra udde. Där har vi varit förut, men jag älskar fyrar och fåglar så jag hade inget emot att fara dit igen.

Och vilket lyckokast det var att åka dit ut för på stenar utanför låg EN MASSA SÄLAR och solade! Jag blev helt till mig av glädje! Jag har aldrig sett sälar i det fria innan. Det var jättefina och gjorde sälljud och jag var mycket nöjd.

Sen var vi alldeles trötta och hungriga och vände bilen tillbaka mot stugan igen. Stugan ligger så himla mysigt med gårdar med djur precis runt hörnet. När jag och Blixten var ute och gick så mötte vi höns och tuppar och hästar och får.

Sen åt vi också massa godis och mat och läste Hemmets Journal och lyssnade på Melodifestivalen på radio och annat som en gör när en är i en stuga på Öland.

Slutet närmar sig

Undrar om jag kommer sakna stormagen när den inte är kvar? Det känns som att det inte alls är ovanligt att folk gör det. Den är ju ganska gosig, ändå. Även fast den gör mig fruktansvärt otymplig och osmidig och tung och gör att jag får gå mycket långsammare och sova mycket sämre.

Just nu är jag mitt i vecka 34 och helt sjukt så börjar det ju närma sig slutet. Slutet på graviditeten! Helt galet egentligen. Jag har två veckor kvar på min VFU och jag bara längtar tills den är slut, för då, om två veckor, efter påsk, då tar jag paus från skolan och ska ägna hela april åt att vänta på bebis. Den känns helknäppt verkligen, men så är det. VÄNTA PÅ BEBIS! Herre min påve.

Förberedelserna inför dess ankomst går i alla fall framåt. Jag och Daniel har skapat ett litet babyrum, aka det gamla datorrummet, som tidigare gått under namnet "Adams rum". Det är inte alls Adams rum längre, utan bebisens rum. Och det är liksom möblerat och där inne finns bebiskläder och andra tillbehör. Och vi har inte mindre än två vagnar - en modern och en från -86, som Daniel låg i när han var liten. Den är stor och grå och plyschig och fantastiskt 80-talig.

CARBS

När jag såg den här tröjan kände jag bara att den måste bli min. Pga kolhydrater är allt och helt klart värda att hyllas med tröjtryck. Jag är så förbenat trött på den konstanta smalhetsen och bantningshetsen som genomsyrar precis allt, känns det som. 

 Jag minns för nåt år sen när en tröja med trycket "nothing tastes as good as skinny feels" såldes (till barn, eller missminner jag mig?). Fy tusan vad vidrigt. Att en sån mening liksom blir normaliserad. All mat i hela världen smakar bättre än vad skinny feels. Mat är fan i mig bäst! Och aldrig något farligt eller dåligt som en bör undvika. Heller aldrig något som en måste förtjäna eller unna sig. Mat är mat bara. Nåt vi behöver för att klara oss. För att fortsätta leva. Kolhydrater är ett sånt exempel.

Det är så sorgligt, tycker jag, att kolhydrater har fått en så dålig stämpel. Blivit till något farligt. Något en bör undvika. Till och med något som en är duktig om en klarar av att undvika. Men sen är ju jag ganska emot dieter och begränsningar vad gäller mat i syfte att banta. Jag tycker det lätt blir osunt och leder till en fixering vid mat och vikt. Och en sådan fixering är aldrig någonsin bra eller god.

Kolhydrater är gott! Och något som jag med glädje tänker fortsätta äta.

Kan inte varje dag vara så här tjusig och vårig, istället för kall och grå?

Häromdagen vaknade jag och Daniel tidigt, och det var ingen som skulle iväg på jobb på morgonen (alltså den bästa typen av morgon, eller ju den allra bästa är ju när vi är helt lediga, men men). Det var fint väder och krispigt ute så vi bestämde oss för att gå till vattnet med Blixten. Eller ja, till isen dårå. Det är ju inte så mycket vatten just nu. Även om is egentligen ÄR vatten.

Blixten sprang rätt ut på isen, exakt som han gör på sommaren. Fast ja, då kan han ju inte gå på't såklart, då får han simma. Och till och med jag vågade mig ut på isen. Men bara så långt ut att jag visste att jag kunde bottna ifall isen skulle spricka. Better safe than sorry, osv.

Jag är verkligen ingen skogsmulleperson, men såna här dagar älskar jag verkligen att vara ute i naturen. När det bara involverar att gå en promenad och ha det bra och titta på alla fina vyer. Då gillar jag det. Eller om det är sommar och jag får bada.

Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig.

Titta vad gullig jag var när jag skulle gå på 30-årskalas i slutet på februari (så sjukt att folk börjar fylla 30! Och att jag själv kommer göra det senare i år!!).

Jag var rena vårblomman! Närå, men det var gött att hitta en klänning som passade. De flesta kläder passar inte alls längre. De blir alldeles för korta eller så går de inte att knäppa alls. Men den här passade i alla fall och jag var ytterst tacksam. Att solen sken gjorde bara att den här blommiga sommarklänningen kändes ännu bättre i gråa februari.

Det är nåt med att gå på kalas som gör att det krävs en klänning tycker jag. Eller allra minst en kjol. Jag har nog aldrig gått på ett kalas eller en fest eller ett galej av nåt slag i byxor (kanske för att jag äger väldigt få snygga byxor? Borde kanske satsa mer på byxfronten, för i vanliga fall freaking älskar jag ju byxor). Mycket få gånger har jag kalasat i byxor, i alla fall. Det känns så mycket finare och roligare med klänning eller kjol. Lite uppklätt. Lite ansträngt. Jag vet inte, men jag gillar det. Precis som jag gillar att se andra uppklädda. Det är så himla fint att se folk som jag oftast ser liksom vardagsklädda, att se dom uppklädda. Jag älskar't!

(Angående rubriken så spelar vi Valborg för bebisen i magen varje dag. Det är så himla mysigt och den låten har nu blivit så sammankopplad med den här graviditeten)

Kobrans bästa vän

Alltså, vad jag älskar den här lilla korven.

Att jag och Daniel bestämde oss för att skaffa hund där på förhösten 2011 var verkligen det bästa beslutet någon. Livet är så mycket roligare och gulligare med en hund. Jag säger typ tio gånger per dag "Åh, Daniel, kolla vad söt/gullig/knäpp/rolig Blixten är". Han är bara så himla go HELA TIDEN. Jag tror jag kommer tröttna, men det gör jag aldrig.

Han vill alltid vara näranäranära eller helt själv. Han vill ligga precis på mig, eller gärna under mig, eller så vill han vara ensam i ett helt annat rum. Han älskar köttbullar och morötter, och är jätterädd för både dammsugaren och diskmaskinen. Något av det bästa han vet är att bada på sommaren eller jaga efter pinnar en kastar. Jag undrar så hur han ska reagera på bebisen och att inte vara ensam om husse och matte längre. Det ska bli så himla spännande att se.

Bebisgos som leder till bebislängtan

Förra veckan fick min lillasyster en liten bebis. Wohoo! Världens sötaste lilla gobit. Som jag såklart har pussat på flera gånger den senaste veckan. Det går ju liksom inte att hålla sig borta. Eftersom jag har praktik på sjukhuset just nu har jag kunnat smita in när de legat på BB också. Det är ju så himla mysigt med bebisgos.

Och snacka om att jag längtar gånger tusen tills jag också har en bebis utanför kroppen istället för innanför. En riktig bebis i riktiga världen. Det är visserligen inte så jättemånga veckor kvar, men det känns som en hel evighet. När en bara måste vänta. Det finns liksom inget annat att göra. Bara vänta. Och det går så långsamt. Och så måste en ju tydligen gå igenom en himla förlossning innan bebisen är ute. Det har jag knappt börjat tänka på. Det känns läskigt och fullständigt naturligt på samma gång.