Ett stort Fuck You till män everywhere

Sak jag gillar: kvinnor som ger fingret åt män. Både i verkligheten och på tv.

Här är tre typexempel:

Naomi i Skins. 

Lana i American Horror Story.

Och allas vår Rose i Titanic.

Själv ska jag bli bättre på det. Både bokstavligt talat och mentalt. Kan vara bra och nyttigt att säga fuck you till nån i huvudet om en inte vill eller vågar göra det irl.

Typiskt nödvändiga grejor

Jag fick mig en sån där årsbonus från H&M och gick dit och köpte mig ett par fläckigt mönstrade byxor, en leopardsjal (för jag fick för mig att jag inte har nån exakt sån samt att det är extremt vårigt med sjal) och tre strumpor med donuts, hamburgare, korv och pommes på. Typiskt bra exempel på typiskt nödvändiga grejor.

De här byxorna är så fulsnygga att jag inte vet vad. De känns som sådana byxor som random män tycker är superfula och det brukar ju betyda att de in fact är toppen för alla vet att män överlag kan absolut noll och inget om kvinnokläder. Jag har ett par likadana svarta och de är de skönaste byxor du kan tänka dig: jättemjuka och höga i midjan, och samtidigt så fladdriga och pösiga att det knappt är klokt. Men jag vet inte om fladdrigt och pösigt egentligen är en bra grej med byxor? Jag är kluven. Det enda jag vet är att jag gillar dom. Jag tror (och hoppas!) att de kommer vara perfekta vår- och sommarbyxor.

Hej då, Leslie!

Alltså, sista avsnittet av Parks and Recreation var ju gjort för att vara en riktig mysgråtfest och det var det också. Ändå så där fint som en vill att serier ska sluta. En blick in i framtiden (som hela den här säsongen varit, det har varit en lång epilog). Men det är ganska trevligt att få veta vad som händer med ens favoritkaraktärer. Hur deras liv går vidare, istället för att få ett abrupt slut. Det är fint att få en framtid. En lycklig och ljus framtid!

Jag vet att jag upprepar mig, men Leslie Knope är verkligen den bästa tv-karaktären. Hon är så fin och god och smart och snäll och knäpp och nördig och klok och bra att det knappt är sant. Hon är en fantastiskt vän, som älskar sina vänner något så otroligt, och hon är en så driven och givande person. Hon är inte rädd att göra bort sig eller rädd för att våga. Hon vill massor och vill göra bättre för andra. Hon kämpar! Hon är feminist och politisk och älskar att ge presenter och att äta våfflor. Hon visar känslor, både bra och dåliga. Hon är verkligen min stora idol och det är helt okej att ha en påhittad figur som idol, för Queen Knope är så sjukt fantastisk.

Och ja, jag kommer sakna henne. Det är okej att sakna karaktärer som varit del av ens liv. Jag kommer sakna både henne och hennes calzoneälskande supernörd till man, och Donnas och Toms livsglädje, och Treat Yo Self, och Aprils oförmåga till känslor, och Andys totala gosighet,och Leslies och Anns fina vänskap, och Rons mustasch. Hej då, Leslie! Hej då, Parks and Recreation!

Oscarsgalan 2015

Ja, jag var uppe hela natten till idag och tittade på Oscarsgalan. Precis som jag alltid gör. Ett tag kändes det som ett mycket dumt beslut pga tröttman som skulle drabba mig idag, denna överfullbokade måndag. Men det gick bra! Så beslutet var alltså bra. Det är rätt att stanna uppe en hel natt för att titta på en glammig amerikansk filmgala. Skönt att livet funkar så.

Oscarsgalan är alltid ganska tillrättalagd och lite tråkig och alltid lika långsam i mitten med priser som ingen riktigt bryr sig om. Ärligt. Men för mig är det tradition att se detta och det är ju ändå ganska roligt ändå. Allra speciellt gillar jag tacktalen. Folk som blir chockade över att vinna, eller jätteglada. Folk som gråter en skvätt eller tackar The Academy på knacklig engelska. Mys ju!

Typ Eddie Redmaynes alldeles överglada och spralliga tacktal. Han såg så ärligt glad och förvånad ut. Det är så himla roligt att se. (De sämsta tacktalen är de som börjar Tack Gud! Då stänger jag av öronen.)

Redmayne var ju förövrigt helt sjukt lik Stephen Hawking i The Theory of Everything och borde vinna bara för det. Öh, och det gjorde han ju också så..

Annars var galan ganska politisk, tycker jag. Många kändisar som liksom vågar prata om svåra frågor, eller lite hett politiskt stoff. Graham Moore, som vann för manus för The Imitation Game ägnade sitt tacktal åt att prata om självmord och sitt eget självmordsförsök som 16-åring och uppmanade alla att fortsätta vara annorlunda och konstiga. Det är ändå ganska fint, kan jag tycka. Stay weird.

Common och John Legend vann för bästa låt, från filmen Selma. De ägnade tacktalet åt medborgarrättsrörelsen och drog såklart paralleller till dagens politiska läge. De nämnde bland annat att det sitter fler svarta män i fängelse i USA idag än vad som var i slaveriet. Såna här tacktal är så himla fantastiska att se och gör att folk som bara typ tackar sin familj blir så brutalt tråkiga.

Årets gala har ju anklagats (med full rätt) att vara brutalt vit. Alla skådespelare som var nominerade i år i alla skådespelarkategorier var vita.

Annars var ju Patricia Arquettes tal som väl var galans mest feministiska uttalande härligt att se.

Fast allra bäst var ju Meryl Streeps och Jennifer Lopez reaktion på Arquettes tal. De var så sjukt jävla peppade! Wooo!!

Okej, nu har jag skrivit "det bästa" flera gånger, men det allra bästa på hela galan var detta:

Freaking Galadriel ska läsa upp en vinnare och börjar med Okie Dokie Smokey!! Okie, dokie, smokey?!?! Bästa säget nånsin och detta gladde mig så djupt i själen på ett sätt jag inte kan förklara.

Min bästa gå-bort-tröja

Jag fick en kommentar om att det "syns" att socker är "mitt intresse". Vet inte riktigt vad som menades och åsyftades med det, men jag kan meddela att inte bara socker är mitt intresse utan även fett. Och idag bär jag en tröja för att hylla mitt största intresse.

Maaat. Pommes, pizza och körv. Det enda som bor i min hjärna (förutom socker och godis, då).

Saker folk säger

Vissa säger Det finns inte nån träningshets, nån smalhets, nån nyttighetshets.
Vissa säger Men det är ju nyttigt att träna, träning är bra och sunt.
Vissa säger Det är inte nyttigt att vara tjock, att äta för mycket.
Vissa säger Socker är dåligt, det är farligt för kroppen, det ger cancer.
Vissa säger Man ska inte fika för ofta, det är inte bra att ta kaffebröd varje dag.
Vissa säger Nej, jag äter inte socker, eller vitt mjöl, eller mjölkprodukter.
Vissa säger Det är inte bra för kroppen.
Vissa säger Jag äter bara quinoa, äter bara grönkål, äter bara chiapuddig, äter bara proteinshakes.
Vissa säger Det är vad som är nyttigt, vad som är sunt.
Vissa säger Jag tränar fem dar i veckan, varje dag, går på pass, går promenader.
Vissa säger Det borde alla göra! Det är nyttigt! Varför gör inte du det?
Vissa säger Vi måste lära barnen, lära kollegorna, klasskamraterna, familjemedlemmarna vad som är nyttigt.


Jag säger att HETSEN är fan i mig det som är onyttigt. Diskursen kring träning och hälsa är så himla snedvriden och det är det som är osunt. Att lära barnen att socker är farligt och att en ska säga nej till kaffebrödet vid fikat, för att kakor är farligt för kroppen, det är så sjukt att jag fattar inte. Jag minns för ett tag sedan när jag stod på Ica en fredagseftermiddag och överhörde en kanske 12-årig dotter gå fram till sin mamma med någonting och frågade om de kunde köpa det till fredagsmyset och mamman sade chockat: NEJ DET ÄR JU SOCKER I DEN HÄR! Jag höll på att smälla av när jag hörde detta. Vem säger så? Och till ett barn?! Som om socker är skapat av djävulen själv. Hur i hela friden är det nyttigt?

Att tala om mat, socker, fett, kolhydrater som något farligt skapar konstiga, osunda tankar kring mat och det behövs inga mer sådana. De flödar tillräckligt redan. I skolan i mellanstadiet visste jag att det var fult att ta mat två gånger i matsalen och att det absolut inte fick stå en viss siffra på vågen inne hos skolsköterskan. I högstadiet visste jag att det var fel och skamset och svagt att äta godis mitt i veckan och i gymnasiet hatade jag det faktum att mina jeans var flera storlekar större än mina vänners.

Mat i sig själv är det nyttiga för att det ger näring och vi behöver det. Mat och socker är gott och roligt och något vi borde ha sund relation till och aldrig nånsin prata om som något farligt.

Min allra bästaste app

Min kärlek till Instagram vet typ inga gränser. Det är min bästaste app och jag älskar att hänga runt där. Jag följer så många bra människor, nästan uteslutande kvinnor, och hela min feed är alltid fylld med bra grejer, bar för att jag följer bara bra personer. När jag scrollar igenom allt alla lagt upp så är det fyllt med inspiration och pepp och glädje och kloka idéer och öppna känslor och skörhet och den allra bästa sortens ilska. (Jag har faktiskt sorterat ut och avföljt en massa konton som jag följt länge, länge. Konton som inte ger mig nåt. Som bara visar upp ett perfekt liv.)

Jag älskar alla smarta diskussioner som förs på Insta och alla tips och alla som delar med sig av upplevelser eller fantastiska katter eller bara ett skitsnyggt läppstift. Livets blandning, osv. 

Själv lägger jag mest ut sånt här: 

Selfies och godis och Blixten. Mycket Blixten.

Jag heter Kobranhuggertill på Instagram och hittas här.

"I exercise control in all things, Miss Steele"

Jag var på bio igår. Vilken film jag såg? Ja, men den stora snackisen Fifty Shades of Grey, såklart (känns som den varit en snackis sen 2012). I texten kommer följa en massa spoilers för filmen, så läs inte om ni nu vill se filmen, och inte läst boken, och vill bli överraskade.

Jag har läst alla böcker och kritiserat dem här och här. Jag har länge funderat på om jag verkligen skulle se filmen. Jag vet ju vad det handlar om och kommer antagligen inte bli överraskad av en underbar berättelse eller knockad av vackert foto. Det är liksom inte en sån film. Sen hade jag tråkigt en torsdag och ba nä men jag vill ändå se. Ska jag diskutera och kanske kritisera filmen, vill jag veta exakt hur den är.

Och nej, jag blev inte förvånad. Filmen var exakt som jag trodde. Fast mindre penis (noll och ingen!). En hel del naket annars. Vilket ju helt klart var förväntat. Mycket var förväntat.

För den som missat handlar Fifty Shades of Grey alltså om Anastasia Steele. Hon är tjugotvå år gammal och typ precis klar med college. Hon träffar något äldre Christian Grey, som äger nåt företag och är mäktig i affärsvärlden, och flört uppstår. Christian blir direkt totalförtjust i Ana och hon tycker han är helsnygg och läcker. De går på nån dejt, men snart blir det tydligt att Christian inte håller på med romanser. Han vill nåt annat. Det kommer fram att han gillar BDSM-sex och är en dominant som vill ha Ana som en submissive. Han vill bara ha detta förhållande mellan dom, inte något konventionellt romantiskt förhållande. Ana vet inte alls hur hon ska förhålla sig till detta och behöver tid att tänka igenom saker och ting.

Det kan ju tilläggas att Ana är oskuld och överlag inte gjort något sexuellt alls tidigare (det nämns inte i filmen, men i boken har hon aldrig ens onanerat!!). När Christian får höra om att hon är oskuld ska han genast korrigera den situationen genom att, såklart, ligga med henne. Och hon tycker det är fantastiskt skönt! Det är även första gången gången Christian "älskar", i vanliga fall brukar han "Fuck. Hard." 

Överlag är Christian pushig och påstridig och snygg så att han tror han kan behandla folk hur som helst. Han vill ha allt på EXAKT sitt sätt. Han lyssnar inte när Ana är tveksam. Han vill att hon ska skriva på ett kontrakt gällande BDSM-grejen och vad hon är villig att göra. Det kanske är vanligt förfarande vad gäller BDSM, jag vet inte, men det låter klokt. Liksom att gå igenom vad en vill göra och kan tänkas prova, särskilt om sexet kan bli hård och göra ont. Det är alltid bra att prata om sex och Christian nämner vid ett tillfälle i filmen att han inte gör något utan påskrivet samtycke, vilket ju är helt sjukt bra, OM HAN NU FÖLJDE DET. 

De går igenom kontraktet vid ett "business meeting" och pratar om vad Ana kan gå med på och inte. Det är bara det att det är Christian som skrivit kontraktet och det är på hans villkor. Ana är tydlig med att hon vill stryka vissa saker, alltså att hon inte går med på dem, till exempel anal fisting och vaginal fisting. Christian typ himlar med ögonen när han hör detta och tar det inte på allvar. Ana skriver dock inte på kontraktet, alltså hon går inte med på att bli hans submissive, men de fortsätter träffas och umgås och ha sex och han fortsätter tjata. 

En väldigt bra grej i filmen är att det är tydliga kondomscener. Alltså, när de ska ha sex så visas det att Christian tar på en kondom innan. Det är ju sjukt bra och nåt jag kan sakna annars i film. Det är himla viktigt och tåls att visas om och om igen. Problemet är dock att i kontraktet står det att hon måste börja med p-piller direkt, utskrivna från en läkare som han väljer, och detta gör hon. Christian har liksom ingen lust med kondom och tvingar henne till p-piller. Men som vi vet så skyddar ju inte p-piller mot könssjukdomar, det gör bara kondom, så jag kan ju tycka att kondom vore ett smart val med tanke på att Christian haft en del submissives boende hos sig genom åren. 

När de sedan har börjat dejta (typ) blir det tydligt att Christian vill ha koll på Ana hela tiden. Han vill ha koll på allt hon ska göra, var hon ska åka. Hon har planerat att åka och hälsa på sin mamma i Georgia och Christian blir tokig när han får reda på det. Han säger själv att han är "palm twitchingly mad", alltså så arg att det rycker i handen att få slå henne. I alla fall så åker hon till sin mamma och har det mysigt med mamma/dotter-stunder och utan att ha sagt något DYKER CHRISTIAN UPP DÄR! Helt utan förvarning så är han bara där. Allt för att hålla koll på Ana. Det är ju, helt ärligt, ganska sjukt beteende. Han vill att hon ska berätta allt för honom, vad hon ska göra, vem hon ska träffa, men han berättar i princip inget för henne. Inte ens när hon specifikt frågar. Han vill styra deras relation.

I filmen blir Ana tyvärr lite mähä-ig. Christian tar liksom över. Filmen bär hans namn och han blir huvudrollen, även fast det borde vara Ana. I boken får en följa allt ur Anas jag-perspektiv och läsaren får följa hennes tankar och känslor kring allt som sker. Detta försvinner ju i och med filmen, vilket är himla tråkigt. I boken blir Anas inre monolog tydlig, men inget av det finns med i filmen, bara lite förvirrade blickar bakom långa ögonfransar och flera scener då hon biter på sin egen läpp (ett beteende som Mr. Grey vill bestraffa). Det är synd för då tappas mycket av det Ana vill och inte vill. Det hon gillar och inte gillar. Ibland är hon ironisk och driver med Grey och det märks inte lika tydligt i filmen.

En scen som jag gillade jättemycket rent fotomässigt, eller ja, vad som visades, så var det scenen där de har sex för första gången. Christian klär av Ana och hennes kropp och hennes lår filmas så där vackert och sensuellt. Vad som är aningens normbrytande med den scenen är att Anas benbehåring syns tydligt och filmas liksom i motljus. Jag reagerade på att något som vanligt, men ändå ovanligt, som benhår faktiskt fick synas i en sexig sexscen i en Hollywoodfilm. Tummen upp för benhår!

Första gången de har sex är det så kallat vaniljsex och de "älskar", men de fortsätter med att pröva mer avancerat sex. Christian binder Ana, smiskar henne, piskar henne, täcker över hennes ögon så att hon inte kan se. Detta tycker Ana är spännande och hon tänder på det, till en viss punkt. I slutet ifrågasätter Ana varför Christian gör som han gör. Hon ifrågasätter varför han vill slå henne, göra henne illa, varför han vill skada kvinnor, varför han tänder på det. Christian svarar med att han är "Fifty shades of fucked up". Ana förstår inte, förstår honom inte, men säger, med tårar i ögonen, att han kan väl visa då, visa det värsta, hårdaste! Han gör det och slår henne med sitt bälte, slår henne stenhårt över skinkorna. Det syns att det gör fruktansvärt ont. Ana står knappt ut. Hon grimaserar och lider. När han är klar skriker hon åt honom att aldrig röra henne igen! Hon springer förtvivlad därifrån. 

När jag skrev om Fifty Shades (alltså boken) förra gången tyckte jag de här punkterna var viktiga och det tycker jag fortfarande:

• Bra sak: De går igenom kontraktet (på vad som får ske sexuellt och vad som inte får ske) mycket noggrant, Ana får chans att säga nej till saker (typ fisting). Detta är ju mycket bra och ska en ha sex där grov smärta ingår, typ bli piskad, slagen och så vidare, så är det ju ännu viktigare. 
• Dålig sak: När hon säger nej till vissa saker, i boken var det typ analt, då säger han typ nä det får stå kvar, jag vill helt klart ta dig i röven nån gång. Sunt, Christan, sunt. :( :(

• Bra sak: Det pratas mycket om preventivmedel. Det är ju viktigt om en ska ha sex. 
• Dålig sak: HAN TVINGAR HENNE TILL P-SPRUTA PGA GILLAR INTE KONDOM?!?! 

• Bra sak: Ana upptäcker att det finns olika typer av sex, inte bara vanilla (som dock ofta är vad hon föredrar) samt att hon lär sig att pröva nya saker/BDSM. 
• Dålig sak: I ett mejl (ja, det mejlas fram och tillbaka boken/böckerna/filmen igenom) beskriver hon deras sex som ”assault”. Använder en det ordet så känns det inte som att en njöt av det sexet. ”Dear Mr. Grey. You wanted to know how I felt confused after you – which euphemism should we apply – spanked, punished, beat, assaulted me.” Assault känns helt ärligt så sjukt jävla inte okej!! 

Filmen slutar med att Ana står i en hiss och skriker "NO!" åt Christian och han lyssnar. Det är det bästa i filmen! Att han lyssnar. Jag önskar att hela bokserien slutat där och då. 

Filmen är inte genomusel. Det är en flörtig och sexig romantisk film. Det var himla många kvinnor i biosalongen igår kväll. Helt fullsatt (några män också, såklart!). Många älskar den. Men det krävs en analys av filmen, kan jag tycka. För den är definitivt inte genombra heller. Långt ifrån. 

I've got thick skin and an elastic heart

Tusen tack för kommentarerna på förra inlägget. De värmde verkligen, hur fånigt det än må låta. Det känns bra att våga öppna upp och skriva ärligt. Höra att andra kan känns likadant och att en inte är helt ensammen i tankar och känslor. 

Idag är det fredag och jag sportar dinosaurietröja och en halv Lilla My-knut. Håret räckte liksom inte till hela. Jag har redan hunnit med att tenta-plugga på biblioteket idag och gått en promenad med min lillebror. Snart är det officiellt fredagskväll och jag ska... umgås med min hund *crazy_party_girl*. 

There's sadness in the family, Dad told me. Let's not speak of it, it only brings us down

Jag känner mig ofta ganska ensam och utanför. Det är en grej jag skäms massor för. Det är såna där tråkiga och fula känslor som en egentligen inte ska prata om. Och gör en det så är det som om en klagar eller gnäller eller jag vet inte vad. Det är lätt att få ett "Du måste vara mer positiv" eller "Du måste ta första steget själv" kastat i ansiktet. Att jag måste vara mer framåt och ta för mig. Eller så får en höra att alla tycker det är svårt med det sociala, ingen passar in, alla fejkar hela tiden. Och det kanske är så, vad vet jag? Men varför är det då alltid jag som är awkward och inte har nån att stå och chitchatta med? Alltid jag som sitter ensam? 

Det är svårt att beskriva hur det känns att vara ensammen. Jag går till skolan själv, går in själv, sätter mig själv. Pratar inte direkt med någon i korridoren, i kafeterian och ingen pratar direkt med mig. Alltid lite utanför. (Tack och lov för grupparbeten, där jag blir tvingad in till en grupp, en tillhörighet som jag ska arbeta och umgås med och de är tvungna att vara med mig. Där kan jag trivas mer och det känns lite lättare i hjärtat, lite enklare med det sociala.)

 Tänk att jag fortfarande får ett sånt hugg i hjärtat när bänkarna är två och två, eller indelningen är i par, och jag får vara ensam. Alltid ensam. Den som ingen väljer. Den som får sitta ensam. Den som ingen vill vara två och två med för de har redan någon annan att vara i par med. Redan någon annan de är närmast. Någon annan som gjort intryck, som är roligare eller trevligare. Någon annan som märks mer. Det är alltid lite sorgligt och fast jag är så jävla van så gör det alltid lite ont.

Jag är en sån där som folk inte känner igen, även fast vi träffats innan. En sån där som ingen kommer ihåg namnet på. En sån som läraren inte riktigt minns namnet på fast han varit enda läraren under två hela kurser. En sån där osynlig. En sån där som inte riktigt passar in någonstans. 

På jobbet trivs jag med vårdtagarna, men har svårt med kollegorna. Jag har aldrig förstått mig på kallprat och tycker det är lättare att vara tyst. Jag äter lunch själv och är så van med det att sällskap känns jobbigt.

Jag tänkte länge att jag inte alls skulle skriva det här, för jag vill inte grotta ned mig i de här känslorna. De är så svarta och kladdiga och lägger sig som en dimma överallt och när jag är mitt i de hemskaste, mest utsatta känslorna av ensamhet så är det så svårt att ta mig ur dimman och jag vill egentligen inte tänka på det. Jag vill hellre bara låta det vara. Tänka på roligare saker. Men samtidigt vill jag prata om det. Jag tänker att jag kan väl inte vara den enda som känner så här? Det känns viktigt att skriva och prata om känslor som inte alltid är så himla charmiga och tilldragande hela tiden. Prata lite om det fula och kladdiga. 

Always.

Jag har alltid gillat Snape, från första början, och när nån har satt ihop hans liv/vissa scener i kronologisk ordning så måste jag ju titta på't. Han är så mörk och ledsen och arg och snäll, hur kan en inte gilla det?

När jag läste igenom några av kommentarerna till den här videon så var massor från tjuriga killar som gillade Snape och tyckte att Lily var ett as som friendzonat honom och jag ba GÅ OCH DÖ. Lily och Snape var vänner!! Barndomsvänner. Hon blev sedan kär i en kille och bildade så småningom om familj. Vad i hennes agerande var typ elakt mot Snape?! Lily fanns inte bara till för männen runt henne, hon var en egen person med egna tankar, känslor och eget agerande. Hon var inte skyldig Snape ett sexuellt kärleksförhållande bara för att de var goda vänner sedan långt tillbaka. Herre min påve. 

Så sjuk tanke detta med friendzone, alltså. Att friendzone-idioter ska få skamfila till och med Harry Potter. Sluta bara. 

Men's rights is nothing.

Okej, men en till grej bara! En Leslie Knope-grej till den här veckan. Sen får det vara nog för ett tag. Men hur de drev med men's rights-aktivister i senaste avsnittet? Sån himla guld!

 

  

Tänk om alla serier var så här fantastiska? Vilken svindlande tanke och vilken värld det vore att leva i.

Boob hearts

Jag hittade en tröja på H&Ms rea med tutthjärtan!! Ett givet köp, så klart!

Asså, jag älskar att...

... de flesta av mina senaste inlägg refererar till Leslie Knope på ett eller annat sätt. Snacka om att vara enformig, one trick pony osv (MEN PÅ ETT BRA SÄTT, OKEJ). Jag älskar Leslie och det har varit en väldigt Knope-ig månad, helt enkelt. Men hon är ju ganska fantastisk, så varför inte? Mer av den varan, kan jag tycka. Ju mer desto bättre.

I love you and I like you

Jag har börjat läsa lite fler böcker. Jag vill verkligen fortsätta med det hela året och nu har det hållit i typ två veckor, så det ser ju lovande ut. (Haha! Kan ju hoppas att jag fortsätter några veckor till i alla fall) Jag har precis läst ut Amy Poehlers Yes Please.

Jag hade väldiga förväntningar, och när en har det kan en nästan lista ut med lillnäsan att en kommer bli besviken. Jag gillar Amy Poehler så himla mycket och vill ju gärna att hon ska vara perfekt, men det är hon ju inte. Hon är amerikansk och försöker alltid vara rolig. Ibland är hon det. Svinrolig! Men ibland blir det bara konstigt och helt fel, tycker jag (men jag kanske inte fattar). Jag har läst flera biografier av roliga, amerikanska kvinnor och Yes Please var väldigt lik Mindy Kalings bok, Tina Feys bok och Lena Dunhams bok. Vilket i och för sig inte är nåt dåligt, direkt. De hade alla sina ljusa stunder, men det känns som jag läst detta nu.

Poehler har haft en spännande liv inom humorscenen, en bransch som var och är väldigt mansdominerad. Hon skriver om sin barndom och om tiden i New York på 90-talet och om SNL-tiden. Intressant och roligt. Vissa grejer i boken är alldeles fantastiska. Som citatet nedan. "It takes years as a woman to unlearn what you have been taught to be sorry for." Så himla sant och en så bra lärdom, som tåls att upprepas tusen gånger.

Men andra grejer alltså. Sexråd för kvinnor. Jag vet inte om det ska vara roligt, men jag skrattar inte:

"You have to have sex with your husband occasionally even though you are exhausted. Sorry." Du måste ha sex, även om du är trött och utmattad och inte vill. Ba NÄÄ. Du behöver inte ha sex med någon, någonsin om du inte vill. Skitdumt råd att ge folk. Skitdumt att någonsin prata om sex som nåt en "måste ha". Och nummer åtta också: "Don't make fun of men" en ba Hahahha! Jag kommer aldrig att sluta make fun of men. Konstigt råd från en komiker, också.

Sexråden för män var ungefär lika dåliga vissa, men nummer elva håller jag med om starkt!

Kapitlen där hon skrev om Parks and recreation och Leslie Knope var ju dock så fina att jag nästan grät lite. Ett manusutdrag från Leslies och Bens vigsel var med:

Asså, hur fint?! I love you and I like you. Får gåshud bara att skriva om det.

Slutsats: helt okej bok om en gillar Amy Poehler. Jag gör det. Vissa delar dock alldeles för amerikanska och sämst. Vissa delar var toppenbra! Även om det var mycket drogromantiserande, vilket jag inte gillar. Gillar dock ärligheten i att skriva om det. Gillar ärligheten i boken överlag. Det fina och glada med det fula och smutsiga i livet.

Did you get a facial or something?

Ta råd från Samantha den här helgen:

Det tänker jag göra.

Hoes before bros!

You know my code: hoes before bros. Uteruses before duderuses. Ovries before brovaries.

Min nya tröja är typ den bästa nånsin! Hoes before bros 4ever!

Avbryt allt ni gör och titta istället på tjusiga vinterbilder!

Avbryt allt ni gör och titta istället på tjusiga vinterbilder! Närå, men idag var det så stört fint när jag, Blixten och Daniel var i skogen, även fast det var helt grått ute. Såna här dagar gör att jag gillar vintern så himla mycket. (Häromdagen när jag var stressad och inte kunde gå pga ishalka och ramlade och fick värsta blåmärket på knät, då tyckte jag inte samma sak.)

Det var alldeles isigt och kallt och snöigt och inte en människa ute. (Mycket trevligare väder i skogen än utanför.)

Kolla vad käckt vi stod och bara *tittade ut över horisonten* (eller inte horisont pga land på andra sidan).

I skogen var det värsta Narnia!! Och Blixten stod så snyggt i skogen.

Kolla, vad snyggt han står!

Tjusig i skogen!