I skolan är det jag som är den gamla. I ålder är jag gammal. Jag är närmare trettio än tjugo och det tycker tjejerna i skolan är svinagammalt. De är strax över tjugo. Vissa har barn. De flesta har barn. Eller barn på väg. Jag har varken eller. Även fast jag är så gammal.
En boende på avdelningen där jag gör min praktik kommenterade igår att hon nästan blev orolig för mig. Att vara över tjugofem och inte ha barn än, det tyckte hon inte lät bra. Att få första barnet nära, eller efter, trettio var alldeles för sent, tyckte hon. Nu är hon visserligen 90 år och dement, men ändå. Det ligger nåt i det hon sade. Jag får känslan av att många håller med henne. Just det där med barn verkar vara en hang up för folk. Många tycker liksom att det är konstigt att vara i min ålder och inte ha barn än. Att jag börjar bli för gammal. Snart är min tid förbi och the ship has sailed. De blir nästan oroliga för att jag är så gammal.
Det samma gäller det här med fast anställning. Att jag inte har det tycker många är lite konstigt och oroande. Det "bör" en ha vid en viss ålder. De som tycker det är givetvis från en helt annan generation än jag och många har inte riktigt koll på hur arbetsmarknaden ser ut idag. Eller de vet väl egentligen, men är ändå fast i tanken att det ska vara "som förr". När de var unga. När de fick jobb hur lätt som helst. I alla de här sammanhangen känner jag mig gammal. Eller rättare sagt för gammal.
En annan anledning till att jag känner mig gammal i skolan är att jag har så himla mycket mer utbildning än alla de andra i klassen. Jag har mer kunskap och mer verktyg att använda kunskapen. Och eftersom jag är lite äldre har jag även mer erfarenhet generellt. Jag har arbetat mer, till exempel. Pluggat mycket mer. På högskola och universitet. Det gör att jag i många ämnen vet mer och får förklara saker för andra. Och det gör att jag känner mig himla gammal.
I andra sammanhang känner jag mig jätteung. Inom partiet till exempel. Där är jag ung med stort U. Rena barnet. Jag var ju iväg på en konferens häromhelgen och då var jag definitivt yngst. Den som var yngst efter mig var strax under 40. De som var runt 50 var i princip unga de med. I de fallen kan jag känna mig ung och dum. Det är ju sämsta sättet att känna sig ung på. Jag kan känna att mina tankar och åsikter inte är särskilt viktiga för att jag inte har samma kunskap och erfarenhet som de äldre. Att de ser ned på mig på grund av min ålder. Typ vad gör en sådan ung jänta här, med oss? Som om jag inte hör hemma där.
Jag tycker inte jag hör hemma någonstans jag. Vad ska en tjugosexåring hunnit med i livet egentligen? Var hör jag hemma? Ingenstans verkar det som. Jag låter liksom mina åldersnojor styra mig. Jag har alltid varit ganska ålderskänslig. Ganska åldersbesatt. Jag har aldrig velat erkänna det, men jag har alltid tyckt ålder varit viktigt. Jag har alltid blivit stressad när folk som är yngre än mig "hunnit med" mer. (Som om det finns en måttstock på vad en ska hinna och när). Jag jobbar hela tiden på att inte bry mig. Jag undrar när jag kommer känna mig nöjd och bekväm i min ålder.
Överlag tycker jag dock att allt blir bättre med åren. Jag gillar nog den här åldern ganska mycket. Jag fyller tjugosju i år och det känns ganska okej. Ibland. Ibland får jag svindel när jag tänker på hur gammal jag är. Rent känslomässigt har jag aldrig haft en bättre ålder. Jag har aldrig mått bättre eller varit lyckligare än just nu. Att vara ung är inte what it's cracked up to be. Varje år blir livet bättre. Än så länge i alla fall. Förhoppningsvis fortsätter det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar