Så enkelt och så vackert

Vissa enkla saker gör mig så himla glad. En vacker bukett snittblommor hemma är en sådan sak.

Just den här buketten stod som prydnad på Kulturcaféet jag var med och arrangerade förra lördagen. Den blev över när dagen var slut och fick således följa med mig hem. En vecka har de hållit sig fräscha och det kommer säkert bli några dagar till.

En annan sådan där liten sak som gör mig alldeles extra glad är bra väder. Och det är det idag.

Hon som bor där såg alltid på dig på ett särskilt sätt. Jag kände igen den, jag hade samma blick själv när jag stal dig från Helene

Pioner och lavendel

Jag var så förtjust i Isadoras Twist Up Gloss Stick i färgen Coral Coctail att jag, hör och häpna, köpte två till. Coral Coctail är jättefin, men väldigt saftig och somrig och kanske lite väl mycket korall ibland. Så när jag fick syn på ljusa, ljuva Lovely Lavender kunde jag bara inte motstå.



Lovely Lavender är en himla bra varje dags-färg. Lite lagom, sådär. Och alldeles underbar.
Poppy Peony fick följa med också bara för att jag blev så glad av den. Den är alldeles hallonröd och jag tror att den kommer bli en himla bra sommarfärg, den med. Jag kan misstänka att Lovely Lavender kommer bli mer välanvänd, men Poppy Peony var så fin att jag bara inte kunde motstå.

Läppfärger och nagellack är det jag har allra mest av och jag blir så himla glad av alla de tjusiga färgerna.
Riktiga rejäla läppstift har jag lite svårt med, likaså kladdiga läppglans. De här produkterna som liksom är lite mitt i mellan tycker jag är helt perfekt. Så lättmålade och tjusiga och med lagom färg. Färg som används bort på ett snyggt sätt och inte lämnar några fula läppstiftskanter. 

Sommarserier

Nu är sommaren här och det betyder att alla serier jag tittar på tar sommaruppehåll. Och andra börjar sändas. Men bra sommarserier är det ont om. Eller rättare sagt vet jag inte vilka som är bra. De senaste åren har jag mest tittat på True Blood och The Newsroom. Och Game of Trones går ju under vår/sommaren. Och de är ju visserligen bra. Himla bra faktiskt.

Eric och Sookie på äventyr.

True Blood är verkligen sommar för mig. Den är inne på sin sjätte säsong, så det kommer bli den sjätte sommaren med vampyrer och Amerikanska södern. Jag tröttnade lite för någon säsong sedan, men i slutet på den senaste blev det himla spännande igen.

Men jag vill hitta fler serier att titta på på sommaren. Och ett sätt att göra det är ju att hitta en serie som gått några säsonger, eller är helt slut, och titta på den. Då behöver jag ju inte följa några tider och kan titta hur mycket jag vill. Homeland är ju väldigt prisad och den verkar helt klart spännande. Både det här året och förra så regnade priserna ned på Homeland under Golden Globe-galan. Claire Danes är en favorit hos mig, så jag tror jag skulle gilla den.

 Allvarliga Claire.

Annars brukar ju folk prata om att The Wire är så jäkla bra. Den är ju både börjad och avslutad för länge sedan så det kanske skulle vara skönt att se en serie jag kan få ett slut på. Jag har länge tänkt att se Six Feet Under, den är ju avslutad även den. Den såg jag något avsnitt här och där när den gick på tv och då gillade jag allt jag såg. Den kanske skulle passa bra den här sommaren.

Eller borde jag ta mig an Doctor Who? Den är så omtalad och populär att det känns som jag missar så mycket genom att inte sett den. Varenda skämt och referens är ju liksom förlorad på mig. Det borde jag kanske göra något åt. Den har fått 8,7 på IMDb, så den borde ju helt klart vara sevärd.

Har ni några tips på bra serier att se nu på sommaren?

Det finns inte en chans att jag går barbent innan juni. Fast förra året gjorde jag i och för sig det i slutet av maj, så det första var väl en lögn

Så här tjusigt klädd var jag idag. Inte. Men nästan. Jag hade strumpbyxor till. Det finns inte en chans att jag går barbent innan juni. Även om jag önskade det idag, för det har varit så himla varmt. Fast i och för sig så finns det knappt någon chans att jag har på mig en sån här kort kjol utan strumpbyxor under. Risken att visa trosorna blir så himla stor då. Och idag hade jag på mig stora, blommig mormorstrosor. Riktigt pösiga saker, som inte sitter bra någonstans. Så de hade jag ingen lust att visa. Speciellt inte eftersom jag suttit i sammanträde hela dagen och det känns som att en trosparad hade varit helt fel i det sammanhanget.

Men på lördag ska jag på dop och då är det första juni och då ska jag fan i mig vara barbent, jag bryr mig inte om det är minusgrader.

Hela världen i mitt fönster

Häromdagen (jag kommer inte ens ihåg när, tiden går så himla fort) promenerade jag hem till min pappa för att fika. Och försöka titta på tv-kanaler som jag inte har, men som jag älskar (History HD!!).

Eftersom jag har en så himla bra pappa så hade han varit på en loppis någon dag innan och hittat en jordglob till mig! Jippi! Jag har alltid velat haft en jordglob, och alltid varit avis på den som min mormor och morfar har, men nu har jag min alldeles egen. Den står i mitt fönster och passar in så himla bra.

Eftersom den är ett loppisfynd så är den ju inte helt uppdaterad. Sovjetunionen, till exempel, finns ju inte riktigt kvar idag. Så den ska inte studeras så noggrant om en planerar en utlandstripp.

Den kan lysa också! 

Oh my God, Karen. You can't just ask people why they're white.

 Jag har verkligen fått en dille på prickar. Det är ungefär det finaste jag vet just nu.

26 maj är här, som jag längtat!

Äntligen är det den 26 maj! Ni vet väl vad det innebär? En ny säsong av Arrested Development! Många år efter den senaste säsongen. Det är säsong fyra som börjar nu och säsong tre gick 2006. Jippi och hurra! 

Det allra bästa är ju att alla avsnitt släpps på en gång, via Netflix. Jag har givetvis redan hunnit se ett par avsnitt och jag tänker fortsätta hela kvällen, utan att skämmas.

Oz the Great and Powerful

Jag har tidigare skrivit om hur sällan jag tittar på film längre. Film blir liksom inte intressant när jag har en massa bra serier att titta på. En hel säsong av en serie ger oftast så mycket mer glädje än en film.

Men igår struntade jag i min tillfälliga aversion för film och tittade på Oz the Great and Powerful. Det gick liksom inte att motstå den. Jag älskar The Wizard of Oz, Michelle Williams, James Franco och Zach Braff. Så det var ju givet att jag skulle gilla filmen. Och det gjorde jag!

Filmen var liksom så där alldeles lagom. Familjemysig. Magisk värld och spännande trollkarlar, läskiga häxor, och snälla, flygande apor och en liten, liten porslinsdocka. 

Oz the Great and Powerful handlar alltså om hur trollkarlen kom till landet Oz, en prequel, så att säga. Oscar, som trollkarlen heter, alltså James Franco, är en vanlig trollkarl som åker runt med sin travelling circus och kör sina tricks och illusioner. Han hamnar i Oz av en slump och alla tror han är den store trollkarlen de väntat på. Han träffar på en massa folk som bor i landet och speciellt så träffar han tre häxor, Theodora, Evanora och Glinda. Problemet är att det tar tid att lista ut vem som är ond och vem som är god.

Glinda the Good Witch spelas av bästa Michelle Williams och jag gillar att hon är så snäll och god, men ändå stenhård ibland. Typ när hon slåss. 

Nu är jag supersugen på att gå på maskerad med temat Landet Oz.

(Alla bilder kommer från IMDb).

He smiles politely back at you, you stare politely right on through

Tidigare idag var jag på ett kulturcafé på Koordinaten här i Oxelösund som vi i Vänsterpartiet ordnat. Vi brukar köra ett kulturcafé på våren och ett på hösten. Och idag var alltså vårens café. Det var talare från olika fackförbund och det var musik och sketcher. De som spelade musik var två unga killar som spelade gitarr och sjung. De var himla duktiga och spelade covers på populära låtar. Och det är ju helt okej. Tills de började spela The Frays "How to Save a Life". Alla som är hardcore Grey's Anatomy-fans vet vad jag menar. Jag kan knappt inte lyssna på den låten utan att gråta. Inte för att den är så himla bra, men för att jag bara associerar till Grey's. Och speciellt musikalavsnittet. Det är så fantastiskt bra och så fantastiskt sorgligt. Ungefär som hela serien.

Så där satt jag under kulturcaféet och fick liksom hålla in tårarna för att jag tidigare hört en av låtarna i en tv-serie. Det är ju inte helt normalt. Snacka om serieskadad.

Reactions

Jag älskar tv-serier och tittar på många. Jag lever mig in mycket i serierna jag tittar på och blir ofta väldigt känslosam. Ibland ser jag en reflektion av mig själv i datorskärmen eller tv:n. Jag skrattar halvt ihjäl för att jag ser så knäpp ut. Så här ser jag ut när jag tittar på Grey's Anatomy (eller typ vilken annan serie som helst).

Det här är det vanligaste ansiktsuttrycket:

Stirrblicken kallar jag den. Total koncentration. Jag är mycket inne i serien och engagerad. Jag sitter ofta framåtlutad som om jag vill komma närmare bildskärmen.

Det här ansiktsuttrycket har jag när det händer något överraskande och positivt:

Liksom precis innan jag vet vad det är som ska ske. När jag bara anar det. När det barkar åt ett frieri eller en graviditet eller liknande.

Och det här är ansiktsuttrycket när det där fina/romantiska/gulliga sker:

Total aww face.

Det sista ansiktet jag kunde fånga var negativ överraskning/äckel:

Detta uppkommer när jag ser tarmar eller någon sågad itu eller när fel personer får ihop det och jag ba INTE DOM TVÅ?! Vad händer världen?!

En ganska naken lampskärm

Jag har en ny lampa i vardagsrummet! Eller lampskärm kanske jag ska säga. Jag hittade den på Lagerhaus och blev himla glad över att de har en webshop. Jag bor nämligen många mil bort från ett Lagerhaus men i och med webshopen så är allt inom räckhåll.

Jag har blivit så trött på den gamla lampan som hängde där. Den var stor och gul och hade fransar. Den lyste inte särskilt bra heller.
Med den här nya, trådiga lampan så blev rummet så mycket luftigare och trevligare att vistas i. 

Nu vill jag bara ha ytterligare en soffa samt ett matsalsbord med stolar så är jag nöjd med vardagsrummet. Det lär ta ett tag innan jag hittar nåt jag gillar så en kan säga att det är ett långsiktigt projekt.

Lite gammal go rasism så här på morgonkvisten

När jag vaknade i morse låg jag kvar i sängen för att morna mig. Lite som jag brukar. Jag tog fram mobilen och kollade Instagram och Facebook. Tyvärr såg jag någonting på just Facebook som gjorde min morgon lite bitter.

Jag såg att flera av mina Facebookvänner gillat en sida som heter "Vi stödjer polisen i Husby - stoppa vansinnet nu". Och jag blev alldeles kall inombords. Vad har jag för vänner egentligen? Men jag försökte att inte överreagera. Jag tänkte, jag läser igenom lite kommentarer först. Det kanske inte alls är som jag tror. Men jo. Det var det. Ska vi titta på några av kommentarerna från den här sidan?

Den här typen av kommentar är återkommande. Att flyktingar ska vara så tacksamma för att komma till detta underbara och fantastiska land. Det är ett privilegium att bo här i Sverige och de som inte är tacksamma ska tydligen skjutas. Kommentaren "Snälla polisen, skjut mera" är så vidrig att jag knappt finner ord. Och att sedan tänka att människor som jag är vän med gått in och gillat den här sidan gör mig så himla ledsen.

Michel tycker att det ska släppas en bomb över Husby. 

Camilla har missat några historielektioner. 

Kristian, däremot, kommer ihåg historielektionerna och tycker att vi borde göra som på 30- och 40-talet, för det fungerade så utmärkt då.

Och så kommer det alltid någon kommentar så som Anna-Lenas. "Man får inte ha en åsikt i det här landet!!" En får ha många åsikter, men däremot så kommer många av oss aldrig att acceptera rasistiska jävla skitåsikter.

 

Och sedan när jag tror att det inte kan bli värre, då kommer Lennart.

Lennart är så arg att han skrev två kommentarer, lika rasistiska bägge två.

 Jag vill ju gärna tro bättre om folk, men är det så här att vanliga Svenssons har sådana här åsikter? Det är ju skrämmande.

Kända män jag var förälskad i som barn, del 5: Sångaren i ett coverband på Öland en sommar

Jag var liten. Jag minns inte hur gammal, men liten. Kanske gick jag i lågstadiet. Kanske i mellanstadiet. Eller nåt sånt. Jag var i alla fall på semester med hela min stora familj. På Öland var vi. På Böda. Vi campade. Vi kids tyckte det var svinroligt. Vi åt glass och badade dagarna i ända. På kvällarna gick vi till någon form av pub och restaurang och åt mat och drack läsk. Vi barn alltså. De vuxna kan nog ha druckit nån öl. I vart fall så var det då jag såg honom. En av de snyggaste karlar jag sett. Då. Han var sångaren i coverbandet som uppträdde på campingplatsen. Men för mig var han en rockstjärna. Jag tyckte han var supersexig och tog en massa bilder på honom. På den här tiden var det kameror med film i. Så det kostade liksom för varje foto. Men jag kunde inte bry mig mindre. Den här vackra varelsen var tvungen att fångas på bild. Tyckte jag. Han hade långt, fladdrande hår och han sjöng låtar som Living Next Door to Alice och Mustang Sally. Det var after beach och den kanske 35-årige sångaren var mitt ögongodis.

Jag blev aldrig förälskad i pojkar i min egen ålder när jag var liten. Nästan aldrig i alla fall. Bara i äldre killar. Vuxna män. Gubbar.

Råttfärgade flätor

I helgen träffade jag min kompis Jessica och hon hade precis varit hos frisören och fixat håret. Gud, så himla sugen jag blir på att bara boka en klipptid och få håret klippt när jag hör om andra som fixar håret. Men jag vet ju att jag egentligen vill ha långt hår. Eller i alla fall lite längre än vad det är nu. Men det tar ju sån tid att det knappt är klokt. Varför har ingen uppfunnit något som får håret att växa snabbare?

 Under tiden jag har det på utväxt så är den här flätfrisyren min bästa kompis. Det är så lätt att slänga upp håret i flätor och slippa ha det slängande i ansiktet eller i en hästsvans var eviga dag. Den här mellanlängden som mitt hår har just nu är så tråkig och det är alltid vid den här längden som jag ger upp och klipper det kort. Men nu har jag ta mig tusan bestämt mig för att det ska bli långt. Jag ska hålla mig borta från frisören och alla saxar här hemma. 

Nu är jag nästan helt och hållet tillbaka till min naturliga färg. Det är bara lite blekt kvar vid topparna. Det är ganska häftigt att ha den naturliga färgen igen. Jag hade ju fått fram den för några år sedan men då fick jag ju ett ryck och färgade det knallrött. Sedan tog den ju sin tid att få bort allt det röda. Men nu är det röda helt borta och blekningarna efter det röda är borta. Helt naturligt råttfärgat. Det är ganska fint, kan jag tycka.

Det här är ingen terrier. Och jag är inte jag.

Den här ska jag köra nästa gång någon vill stanna och prata för att vi båda har hundar.
Det finns inte mycket som jag avskyr mer än det. Att behöva samtala med någon bara för att vi båda råkar vara ute med våra hundar samtidigt och passera varandra. Nina Hemmingsson vet hur de ska tas.

Jag vill gå ut med min hund och promenera i ensamhet och tystnad. Jag vill inte behöva vara go och gla' när jag är ute. Det är inte ovanligt att jag vänder om när jag ser någon på håll, eller att jag tar långa omvägar för att undvika folk. Kallprat om vädret och "Är det en jack russell?". Nej, det är ingen jävla jack russell. Tyst på dig nu och gå härifrån.