Jag har sommarjobb tills början på augusti. Efter det vet jag inte vad jag ska göra. Jag kommer att bli arbetslös. Det har jag varit förut, men ändå. Ett jävla helvete är det, och det isar längst hela ryggraden när jag tänker på det. Jag vill ju inte vara arbetslös. Det är så tärande att vara det. Man förlorar så mycket värde när man inte har en sysselsättning. Och frågorna, det är det värsta jag vet. "Hur går det med jobbsökandet?", "Har du hittat nåt jobb än?". Jag vill skrika högt när jag får en sådan fråga. De frågorna och den ångesten är ju det jag själv går runt och tänker på. Hela tiden. De tankarna försvinner aldrig. Har man inte ett jobb, så är det allt man vill. Allt man tänker på. Förstår folk inte det? Har man själv aldrig varit utan sysselsättning är det nog svårt att föreställa sig hur det är. Hur man lider. Varje dag. Känslan av att få ett nej från varje jobb man sökt, ett nej från varje annons. Om man ens får ett svar. Värdelös.
Det knäppa är ju att egentligen borde jag inte ägna mig åt sådant här. Jag borde inte ägna mig åt negativt tänkande. Jag hamnar så lätt i en spiral. Nedåt. En negativ spiral genom mörkret. Jag borde ägna mig åt positivt tänkande. Det är det enda som fungerar för mig. Det har jag lärt mig av erfarenhet. Positiv. Det är det som gäller.
1 kommentar:
Känner exakt samma sak hela tiden. Hatar att man inte ens kan vara helt glad under den tid man har ett jobb eftersom man måste fortsätt att söka nya jobb och få nya avslag.
Och jag blir också sjukt frustrerad på de i mina föräldrars generation som inte sökt ett jobb på 30 år och som tror att det är jättelätt för alla med gymnasiebetyg att få fast jobb.
Skicka en kommentar