Bebiskläder från åttiotalet!

Nu i helgen rotade jag fram tre kartonger från min pappas vind fyllda med gamla bebiskläder från när jag var liten. Sen åkte jag hem till min mamma, där min lillasyster Matilda också var (hon är också gravid!), och så gick vi upp på vinden där hos mamma och hittade ytterligare en stor kartong och sen satt vi och gick igenom och sorterade gamla åttiotalsbebiskläder. Så himla roligt! Vissa var jättefina och andra var så himla knäppa att vi bara kunde skratta åt dem.

Jag fick med mig en hel stor papperskasse hem. Vissa plagg är helt klart mer "roliga" än "praktiska och användbara" men va tusan, jag slänger inget i onödan. Och jag tänker att det kan ju vara himla kul att kunna skratta åt bebisen också.

Det var mycket pastelligt och mycket stickat och VÄLDIGT mycket åttiotal över vissa grejer. Men det kan ju vara fint, tänker jag. Vissa plagg är i storlek minibebis och andra är i större storlekar. Som jag kan spara och hoppas att de kommer passa i framtiden. Jag älskar känslan av att det är plagg jag bar när jag var liten och plagg som till exempel min farmor stickat och sytt. Det känns så himla mysigt.

Den här rödrandiga polkagrisklänningen är så himla dockgullig!

Jag var tydligen klädd som en pastellig glasspinne när jag var liten. Den där tröjan med snögubben är så himla fulsnygg! Och materialet är typ velour! De senapsfärgade snickarbyxorna tycker jag å andra sidan är hur fina som helst. De minns jag att jag och Matilda klädde våra dockor i när vi var små.

För någon vecka sedan gjorde jag och Daniel samma raid hos hans föräldrar och då fick vi med oss en del gulliga grejer som han bar som bebis. Och de där stickade små shortsbyxorna är faktiskt från när min svärmor var liten! Hur fint som helst att återanvända ju.

3 x vardag

Jag sade en gång för länge sedan till mig själv att jag skulle bli bättre på att fota vardagsbilder och lägga ut på bloggen. Liksom som ett minne för mig själv. Att minnas vardagen, som annars så lätt glöms bort. Försvinner. Bara det ovanliga blir kvar. Det som står ut. Men det mesta av livet är ju faktiskt det vanliga. Vardag. Men det visade sig att jag är skitdålig på att fota vardagsbilder.

Här kommer i alla fall tre nya.

Först en skål med apelsiner. Blodapelsiner för att vara exakt. Främst för att de är så fruktansvärt goda just nu. Goda och lättskalade och perfekta. Allt som jag kräver av apelsiner. Och bilden blir komplett med smulor på halva bordskivan.

Och sedan jag. I mitt vårigaste läppstift. Alldeles koralligt. Även fast vädret och utomhus är totalt emot mig. Där är det tydligen snö och minusgrader. Är inte det typiskt för alla februari någonsin? Vårkänslorna är på topp och en känner sig så himla vårpeppig men våren är så sjukt långt ifrån en. Det känns så i alla fall. Igår kväll var jag ute med hunden och det var nio minusgrader. :(

Den tredje bilden blir ett hörn av mitt vardagsrum som aldrig verkar bli klart. Vad "klart" nu innebär? Men jag har bott här i mer än två år och dessa tavlor står fortfarande på golvet, lutade mot väggen. Skynda långsamt, eller vad brukar folk säga?

Guns don't kill people, people holding guns by the neck kill people

Ibland brukar jag lyssna på den här när jag står och sminkar mig. Och sen blir jag arg.



Joel Francis - "Interchangeable parts".

Om ett litet besök hos barnmorskan

Igår var jag hos barnmorskan. Och Daniel var ju med. Såklart. Det känns som en total självklarhet att han ska vara med. När besöket var slut så ville vi boka om nästa tid, då vi hade fått förhinder till den tid som redan var bokad. Det var jättesvårt att hitta en tid i den veckan, för det var en väldigt fullbokad vecka för mig. Då säger barnmorskan att det ju absolut inte är nödvändigt att Daniel följer med, om det skulle vara svårt att hitta tider som passar oss bägge. På ett sätt förstår jag ju grejen, det är ju inte han som är patient. Men ändå? Hur dumt är inte det? Att säga rätt ut att den ena föräldern, den blivande pappan i detta fallet, är onödig och inte behöver vara med. Vad lär sig blivande pappor av det, månntro? Att de inte behöver engagera sig? Att de inte behöver vara med och lyssna och lära sig och ställa upp? Är inte det ganska dumma lärdomar till en som ska bli förälder?

Jag tycker allt borde göras för att underlätta så att alla föräldrar som vill vara med på besöken ska kunna det. Daniel vill jättegärna vara med. Detta är ju såklart jättestort för honom också. Det är en ganska fantastisk grej att vara med om, och han vill vara med på alla delar. Jag blev ganska så chockad när hon sade att han inte behövde vara med och blev stum och hade självklart ingen bra comeback. Det har jag nästan aldrig när det gäller. Jag är en sån där som kommer på de bra grejerna att säga i efterhand.

Men jag tycker det är helfel att inte uppmana alla föräldrar att vara med på exakt så mycket som möjligt. Hur ska vi någonsin nå jämställda föräldraskap om vissa redan från början får höra att de inte är så viktiga, att de inte behövs? De flesta blivande föräldrar tycker väl att det är mysigt och spännande att se om bebisen växer som den ska och lyssna på hjärtljuden och så vidare. Och speciellt pappor som traditionellt tyvärr inte uppmuntras till att vara omhändertagande och familjära, borde ju uppmanas att komma på besök och vara delaktiga. Tänker jag. Inte uppmuntra dom att slinka undan.

Magen i vecka 29

Alltså, detta inlägg är väl mest för mig själv att liksom kunna titta tillbaka på och ba åhhh, men här kommer i alla fall en rejäl magbild.

Så här ser magen ut i veckan 29. Så där riktigt kanonkulegravid som jag aldrig trodde jag skulle se ut de där tidiga veckorna när allt går så fruktansvärt långsamt. De där tidiga veckorna när jag bara ville att magen äntligen skulle börja växa någon gång. Och sen blev det en liten utbuktning och jag tyckte den kändes jättestor och nu står jag här i vecka 29 och magen ska tydligen växa ÄNNU mer innan detta är klart. Jag blir fortfarande lite chockad när jag går förbi en spegel eller en fönsterruta eller någonting och ser magen speglas och ba wow - ser jag verkligen ut så där?

Nog är det väl ganska häftigt ändå. Hur kroppen kan ändra sig och växa och bygga en annan person inuti sig. Men jag får inte tänka på det för mycket, för då känns det som science fiction och aliens och magi på samma gång (särskilt när den sparkar och rör sig och håller på och det syns på utsidan att någonting är där inne och hela magen ändrar form). Att det liksom är en annan människa i mig (visserligen miniliten) som sen kommer att finnas i världen på riktigt och leva och bli stor och göra saker. Det är lite som rymden. Tänker jag för mycket på det får jag svindel och tappar fotfästet. Det är för stort för att fatta.

En lång, lång lista

Jag hittade en sån här fylla-i-lista hos Jenny och hos Jessica och tänkte att den snor jag rätt av.

Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till?
Detta är ju såklart nåt jag tänkt mycket på, men jag tycker det är dösvårt att komma på nåt bra. Hur gör en? Hur kommer en på ett namn till en annan person som den liksom ska leva med? Ska jag ha så mycket makt? Ganska härligt visserligen. Men lite läskigt också. Jag har en lång lista med namn i anteckningar i mobilen och några är bland annat: Svea, Tulpen, Rut, Majken, Theodora, Fredrika. Och typ femton till. Ja, en salig blandning.

Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?
Båda kan väl vara fina på sitt sätt tänker jag. Men personligen skulle jag ha mycket svårt att leva i ett kärleksförhållande utan sex.

Vilken var den senaste filmen du såg?
Jag såg Suffragette på bio i torsdags! Min man överraskade mig med bio men sade inte vilken film vi skulle se, så när jag satt där i salongen visste jag inte alls vad som väntade mig, men det blev ju himla bra. Resten av publiken var kvinnor i övre medelåldern.

Har du bra självförtroende?
Ha, nä. Inte alls. Inte ofta i alla fall. Jag försöker, men det sviktar. Eller, det är väl helt okej. Men inte överbra på nåt sätt.

Vad skulle du egentligen vilja göra just nu? 
Inte något särskilt. Jag är ganska nöjd. Det skulle vara att dricka en bärs då. Det skulle vara gött.

Nämn tre saker på din att-göra-lista?
Avboka en tandläkartid.
Börja med inlämningsuppgifter till skolan.
Vattna blommorna.

Beskriv ditt drömutseende.
Så som jag ser ut när jag drömmer? Då kan jag se ut lite hur som helst, men oftast ganska lik så som jag ser ut i vanliga fall. Eller menas nåt form av idealutseende? Det känns ganska trist att prata om, men jag skulle vilja vara en sån där person som alltid har prefekt hår. Det verkar smidigt.

Skriv namnet på någon du ser upp till. 
Har tänkt i typ tio minuter nu och kommer inte på nån? Inte för att jag inte ser upp till nån, det gör jag nog. Säkert. Tror jag. Jo, det är klart jag gör. Men kan bara inte komma på nån specifik, så där. Inte på rak arm.

Skriv namnet på någon du kysst. 
Pussar min hund varje dag. Han heter Blixten.

Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Jag pratade faktiskt med pappa om detta igår och han meddelade att han hade nån kartong med grejer som jag skulle få kolla igenom. Förväntar mig sköna 80-tals-bebisgrejer.

Den du senaste sov över hos?
Jag brukar inte sova över hos folk så ofta. Men i somras sov jag över hos flera kompisar, bland annat Björkis, Perra och Sverker.

Vem skrev du senast med på Facebook?
Det måste varit i gruppchatten jag har med några klassisar. Eller med mamma. Eller min bonussyrra som skickar screen shots från gravidgrupper hon är med i på Facebook som vi skrattar åt. Nån av dem, helt klart.

Är du nöjd med din profilbild på Facebook?
Kommer inte riktigt ihåg vad jag har för profilbild på Facebook. Gick in och kollade och den är väl helt okej. En spegelselfie från skoltoaletten tagen 2014.

Vad väljer du, godis eller chips?
Godis! Alla dagar i veckan. Jag är inte så jättemycket för chips. Jag kan bli sugen ibland, men godis är mitt bästa.

Pinsammaste minnet från skoltiden?
Typ varenda redovisning tyckte jag var pinsam. Men det kanske alla tycker. En gång var Björn von Sydow, dåvarande försvarsminister, i min klass och höll nåt föredrag och en tv-kanal var där och filmade och jag fick världens högsta och längsta hostattack och bara hostade och hostade och hostade. Och gick ut och drack vatten och kom tillbaka och hostade och fick nån halstablett av nån och bara fortsatte att hosta. Det var ganska pinsamt i högstadiet. Det inslaget sändes aldrig på tv.
Annars vet jag inte. Det har säkert hänt mycket som jag förträngt. En gång höll inte mensskyddet tätt och jag fick mensfläck på byxorna och det var dödligt pinsamt. Jag åkte hem och bytte byxor och alla märkte att jag hade andra byxor och jag ljög ihop nån historia om vad som hänt. Också lite pinsamt.

Hur uppvaktar man dig?
En visar att en tycker jag är speciell.

Har du rykten efter dig?
Ingen aning? Tror inte det. Jag är inte direkt en person som är särskilt rolig att sprida rykten om. Det händer inte så mycket kring mig, så att säga. Inget drama eller så där. Kanske går det nåt rykte om att jag är en elak bitch?

Din absolut sämsta egenskap?
Att jag har en tendens till att snabbt brusa upp, har lite kort stubin, långt till att förlåta och är så fruktansvärt usel i olika (alla) sociala situationer.

Din bästa egenskap?
Jag tycker att jag är snäll. Och rolig!

Vad stod det i ditt senaste sms?
"Hej Kajsa, vi saknar dig! Prova SN igen, 3 mån för endast 129 kr" Från Sörmlands Nyheter.

Vem skulle du ta med dig till en öde ö?
Daniel! Jag vet inte om han skulle vara så bra på just överlevnadsgrejer, men vi skulle ha det förjäkla roligt.

Kan man vara vän med sitt ex?
Ingen aning? Kan en det? Det kan en nog. Om inte uppbrottet var jättetragiskt och traumatiskt, kanske. Då är det nog svårt. Fast frågan är väl om en ens vill det?

Har du kysst en kompis?
Ja, på fyllan i yngre dagar. Ibland en kul grej, ibland ett stort misstag.

Hur ofta dricker du alkohol?
Aldrig nu för tiden. Har inte varit nykter så här lång tid sen jag började dricka alkohol.

Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger?
Min åsikt om droger är att det är skit.

Vad hatar du?
Mycket: kaviar, att ställa klockan på 05.10, män som tror de är så himla smarta och roliga och värda att lyssna på, när det är isigt på gatan, folk som vikthetsar, att det är massor av månader kvar tills det är vår, vardagsrasismen som frodas och flödar precis överallt, folk som inte har koll på sina hundar, att tappa mobilen i golvet eller på gatan, att 90 procent av kläderna i min garderob inte passar eller bara inte känns bra just nu, och så vidare i all oändlighet.

Hade du kunnat ha distansförhållande?
Antagligen hade jag väl försökt om jag var kär i nån som bodde långt borta. Om det skulle fungerat eller inte har jag ingen aning om. Det är nog svårt. Men kanske roligt också! Att få ha stor del av livet för sig själv och sen träffas och då är det speciellt.

Vad handlade din senaste dröm om?
Jag drömmer massvis varje natt, men alla drömmar är inte särskilt intressanta. I natt drömde jag att jag och Daniel och min svägerska Emelie och hennes kille Pontus var på en liten båt i en flod i Härnösand (vet inte om det finns nån flod där?) och det var vinter och iskallt och Pontus tyckte Blixten skulle bada och jag och Emlie försökte förtöja båten men det var halt och isigt och Emelie hade på sig värsta finkläderna med högklackade skor vilket var superdåliga kläder att ha i vintervädret. Och det är allt jag kommer ihåg. Eller jo, jag och Daniel träffade en pojkband också, som Daniel tog selfies med. Det var allt. Ej särskilt sammanhängande eller spännande. Men det är sådant som rinner genom mitt huvud på natten när jag sover.

Vad väger du?
Det har jag ingen aning om. Jag har inte vägt mig på kanske 10 år och jag tycker det är fullständigt ointressant och en heldum fråga. Vikt är så jäkla oväsentligt. Jag hatar hur fixerad hela samhället är på siffror och vikt. Folk har "målvikter" och vill gå ner (nästan alltid ner) till nån exakt siffra och att nå dit skulle betyda att de är bättre än de var innan. Nej, fy tusan. Vikt är skit.

Hur lång är du?
172 cm.

Vilken är den bästa svenska filmen?
Ingen aning, det finns ju massvis att välja på. Men Att angöra en brygga är ju jätterolig!

De bästa svenska skådespelarna?
Lotta Tejle är ju ganska fantastisk. Annars så gillar jag Krister Henriksson (Wallander!!)

Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight?
Harry Potter såklart. Inte för att jag tycker Twilight är så himla dålig (det tycker jag inte), men Harry Potter är liksom en helt annan kategori.

Ditt humör för tillfället?
Bra! Glad! Jag är ofta glad. I morse var det tyngre, men överlag glad.

En vacker person?
Jag själv. (Det får en säga! Annars säger ju ingen det!)

Har du Instagram?
Ja, älskar insta. Heter @kobranhuggertill .

Vem kramade du senast?
Mormor. Hon och morfar var här och fikade rabarberpaj på eftermiddagen.

Vem träffade du senast?
För att koppla till tidigare fråga: mormor och morfar. Och min lillebror, han var också med på fikat. Annars: Daniel. Han träffar jag nästan jämt.

När slog du dig senast?
Jag går in i dörrkarmar och fastnar i dörrhandtag och slår tån i trösklar och stolsben mest hela tiden. Fast jag brukar inte göra mig så fasligt illa.

Någon du vill träffa?
Flera kompisar!

När grät du senast?
Jag storgråter när jag tittar på tex En unge i minuten eller liknande program. Det händer allt som oftast. Jag har nära till gråten nästan varje dag, men försöker att stoppa. Det kanske kommer fram en liten tår eller så. Det händer hemma och på praktiken och lite överallt. Jag är en känslig liten människohög just nu.

Sminkar du dig varje dag?
Ja! Älskar att sminka mig.

Vad är det bästa som hänt dig?
Blixten och Daniel och bebisen i magen.

Vad vill du bli när du blir äldre?
Jättegärna frisk så länge det går. Det är kanske mer nåt jag vill vara än bli.

Fredag och blåbär från i somras och ledighet och återvinning och solen

Idag är det fredag och jag har varit ledig hela dagen. Så dödligt skönt efter en veckas VFU. Jag blir helt slut av att vara på praktik. Så tre dagars ledighet/hemstudier är fruktansvärt välkommet.

Idag är Daniel också ledig och vi passade på att ta en rejäl sovmorgon. Oftast tycker jag att det är ganska stressande med sovmorgon, för det känns som om halva dagen försvinner. Men idag kändes det bara så himla skönt. Solen sken när vi var ute med Blixten på morgonpromenaden och när vi kom in stekte Daniel pannkakor och vi tittade på ett avsnitt Breaking Bad (vissa serier kan jag se hur många gånger som helst).

Sen var vi sådär duktiga och åkte till återvinningscentralen och slängde en massa kartonger som har stått här hemma och tagit plats och så tog vi med alla kassar med vanlig återvinning, alltså typ papper och plast och glas och sånt där. Och pant! Jag älskar känslan när sånt försvinner från mitt hem och det blir mer tomt och rent här hemma. I alla fall sen åkte vi och handlade mat till ikväll och jag propsade på att äta hamburgare från Max till lunch. Halloumiburgaren var sjukt god!

(Ser ni högen med papper till vänster i bilden, förresten? Det är anteckningar och gamla tentor och grejer från 1,5 års studier som jag har så sjukt svårt att slänga för liksom tänk om jag kommer behöva dem nån gång?!)

Det fortsatte vara soligt hela dagen idag och det kändes nästan vårigt och sådant är så himla härligt. Jag köpte en mugg som jag blev kär i (ÄLSKAR muggar) och en göllig tavla till bebisrummet, aka datorrummet i nuläget.

Och senare ikväll kommer våra middagsgäster och jag har blandat en fruktbål till mig som står i kylen på kylning och vissa fredagar är så himla mycket bättre än andra dagar.

Vuxenpoängen trillar in (och pengarna tyvärr ut)

Hur många vuxenpoäng ger det här då!!?

Jag och Daniel har köpt en freaking barnvagn! Typ 1000 vuxenpoäng va? Det känns skitkonstigt att det kommer att ligga en riktig bebis i den. Känns också knäppt att ha köpt nåt så stort och dyrt till nån som inte ens finns än! Men framförhållning är ju viktigt, sägs det. Nu står vagnen i vardagsrummet och bara väntar på att få användas. Och tar upp en massa plats. Tur att vi har en massa plats över!

Hur svårt var det inte att välja vilken vi skulle köpa? Jag har ju liksom ingen aning alls om vad som är bra eller vad som är dåligt. Det slutade mest med att vi kände "Vi bara tar nån". Det blir nog bra. Den hade fått bäst-i-test i nåt test och det kan ju inte vara dåligt.

Det är ju ursvårt att veta vad vi vill ha och kommer behöva innan bebisen ens är här. Och det gäller ju alla grejer en köper. Det känns som att köpa så lite som möjligt och chilla lite är en bra strategi. Kanske? Vad vet jag?

En lördag som snart kommer försvinna i ett hav av andra dagar

Jaha, här sitter du i ditt badrum, tänker ni. Det var ju normalt? Nej, det kanske det inte är, men det är det enda stället där det finns lite rimligt ljus på kvällen.

Idag är det lördag och jag är hemma alldeles ensam. Eller inte helt ensam då, jag har ju alltid hunden. Det är lite mysigt med att ha hund. Att den alltid är där och är gosig och sällskaplig. Ensam på lördagskvällar har jag varit många gånger i mitt liv. Det är samtidigt lite tråkigt som det är lite skönt. När jag var i tonåren tyckte jag det var svinjobbig och ville typ halvt dö varje gång för det betydde ju att jag inte blivit inbjuden till det där roliga som alla andra var på. Samtidigt som det var ganska gött ändå att få vara hemma och kolla på en film eller nåt.

Idag på dagen har jag varit social nog, så nu på kvällen räcker mitt eget sällskap gott och väl. Jag och Daniel har nämligen varit i Norrköping på förmiddagen och ätit både frukost och lunch med vänner. Norrköping visade sig från sin finaste sida och det kändes nästan vårigt i solen (även fast jag vet, det är bara januari än, inte ropa hej och så vidare).

Ikväll har jag saknat öl och vin och känslan av att vara salongsberusad. Det är så göttig. Att dricka öl på en lördag och bli lite full. Men istället för att göra det har jag ätit en halv ugnsform med lasagne med tzatziki till och tittat på En unge i minuten och försökt hålla mig för gråt men alltid misslyckats. Och så hann jag med en tupplur på soffan med hunden inklämd i armhålan. Och nu är klockan halv elva och jag är dödstrött och längtar efter sängen. Sängen är ungefär det bästa nånsin.

Här ser ni känslan av TRÖTT:

"Du tror att du är så snygg, jag blir äcklad"

Igår när jag lade upp en bild på Instagram fick jag kommentarer om hur äcklig jag var och hur synd det var om mina barn (har inga, men whatever). Även fast jag har hängt på internet (som kidsen säger) ett bra tag och fått en massa olika kommentarer, både snälla och mindre snälla, så är det alltid en liten chock att logga in (som om jag nånsin loggar ut) och läsa att jag är äcklig. Att jag är ful och fel. Och sen se andra kommentarer från folk som faktiskt försvarar hat-kommentarerna med att när en lägger ut bilder och texter på internet, då får en banne mig förvänta sig skit tillbaka. Men hallå?! Så här kan vi ju bara inte ha det. Det är så jävla inte okej att skriva till någon att den är äcklig och vidrig.

Och vad var skälet då? Själva anledningen till att jag var så äcklig? Jo, det var på grund av att jag lade upp bilder där jag var lättklädd/halvnaken och "tror jag är snygg". Som om det är det värsta en kan göra? Tro att jag själv är snygg. Som om det finns någon fara i att jag, en helt vanlig fulis, tycker att jag faktiskt är lite snygg ibland och då tar en bild och lägger upp den bilden på internet. Även om jag skulle vara den fulaste människan nånsin, så är det väl bara bra och najs om jag för en gångs skull tycker att jag är lite snygg? Men nej. Icke. Min kropp och mitt fejs är tydligen så motbjudande i tonårskillars ögon att de blir äcklade. Fy tusan vilka skyddade liv de måste leva om jag är det värsta de sett.

Det är så himla töntigt och bakåtsträvande att hata selfies och hata på folk som ägnar sig åt att ta selfies och postar dom för andra att se. Det finns ett djupt rotat kvinnohat i dessa kommentarer. Extra äcklig och ful är ju såklart den personen som inte är normsnygg eller smal och så vidare men ÄNDÅ tror den är snygg och lägger upp selfies! Tänk vad läskigt! En person som inte passar in i det som samhället hyllar som *snyggt* men ändå tycker att den är fin. Det måste vara det obehagligaste nånsin för den här typen av killar som skriver dessa hatkommentarer (för helt ärligt, vi vet alla att det mest är killar, källa: min egen insta). Deras värld blir upp och ner-vänd och de måste så fort de bara kan berätta hur äckligt det är. De är verkligen hemska små as, som mår bra av att sprida hat. Som höjer sig själva genom att trycka ned andra. Genom att trycka ned främlingar på nätet. Och säkert både främlingar och icke-främlingar i köttvärlden också.

Det är så förfärligt att det fortfarande ser ut så här. Att det är så vanligt att få hat-kommentarer när en (är icke-man och) lägger upp bilder eller skriver texter på internet. Att det är nåt en bara ska tåla. Bara finna sig i. Men jag vill inte finna mig i detta. Jag vill slå dom på käften.

Today millions of girls loved themselves in the face of a world that tells them not to. And isn't that tiny revolution enough? And isn't that the greatest revolution of all? 

Från "Ode to the Selfie" av Speak like a Girl.

Reafyndade sjok

Något av det bästa att klä mig i som jag vet är sjok. Stora, fladdriga tygstycken att hänga på kroppen. Som kan fladdra efter mig likt en slängkappa, som rena superhjälten. Något annat som jag gillar är rea. De flesta butiker är ju inne på slutrea nu, med riktigt låga priser. Det gillar jag. Mycket. Dock krävs det lite letning innan jag hittar plagg jag faktiskt gillar och som kommer att fungera framåt, liksom i vår. Kläderna som reas ut nu är ju från i höstas och vintras och vissa känns så OTROLIGT höstiga att jag totalt tappar lusten. Men dessa två plagg tycker jag känns supervåriga!

Den ena är ett svart sjok med vitt mönster. Tunn och skön och bra och fladdrig på alla sätt.

Det andra plagget är ett liknande sjok, fast mer i skjortform, det vill säga den kan knäppas framtill likt en skjorta om en så vill. Jag älskar det här mönstret, liksom som svarta färgstänk på en vit bakgrund. Den här storskjortan har jag haft ögonen på i flera månader, men alltid prioriterat bort för den har känt onödig. Men nu kostade den typ ingenting så då slog jag till på direkten. Jag har en magtröja i samma mönster och den är urfin den med. 

Det knäppa med de här sjoken är att de är i olika storlekar men sitter på ungefär exakt samma sätt. Den ena är i 40 och den andra i 44. Storlekar är ett sånt himla hittepå. De stämmer så sjukt sällan. Det bästa är att prova och att känna sig kropp och veta vad den passar i beroende på material och passform och sånt. Storlekar varierar nåt enormt mellan märken och affärer och till och med mellan olika plagg på samma affär. Det finns ingen rimlighet alls!

Fyra små skäl

Jag tycker det är lite svårt att skriva och prata om graviditeten och allmänna bebisgrejer (men nu gör jag det ändå, tydligen). Jag fick till exempel svindel när min man började prata om att vi måste köpa vagn eller när han drog med mig till avdelningen med bebiskläder på H&M. Jag känner mig så sjukligt obekväm på den typen av avdelning, som om att jag inte alls hör hemma där. Och för att genom att gå där och strosa så är det som att basunera ut JAG ÄR GRAVID till halva stan. Och det är ju så himla privat, för mig (inte för att jag tror att nån bryr sig egentligen).

Jag tycker det är himla svårt att skriva och prata om graviditeten av flera skäl.

 Ett av skälen är att jag själv känner mig sjukt osäker inom detta helt nya område för mig. Ett område som fortsätter att vara nytt exakt hela tiden, men det allra mesta nya fortfarande framför mig. Jag har liksom INGEN ANING om hur det är att vara höggravid eller genomgå en förlossning eller faktiskt ha en bebis. Och jag kan tycka att det är svårt att prata och liksom dela med mig av saker där jag har noll koll. Och alla andra är så jäkla självklara och sugna på att ge "råd" och berätta hur det var för dom och faktiskt ibland få mig att känna mig så himla korkad. Jag försöker tänka att ingen annan vet ju faktiskt hur det är för just mig att vara gravid - för det har ju ingen annan upplevt.

Ett annat skäl är att jag har känt mig så orolig över om allt kommer gå bra och inte velat jinxa det. Jag har väl på nåt sätt tänkt att det är lättare att hantera om nåt jobbigt eller rent av skittragiskt skulle hända om ingen annan vet om det eller är så involverad. Men det är ju helt enkelt inte sant. Men det är så lätt att tänka så. Att det är bästa att inte prata om det. Ifall att, liksom.

Ett tredje skäl är att jag själv vet hur jäkla asjobbigt det är att höra på folks gravid- och bebissnack och se bilder på magar och ultraljud när en själv så himla gärna vill ha samma sak, men av olika skäl inte får det. Det gör ont i hela kroppen. Att känna sig avundsjuk och utanför och att allt bara skaver. Det här är nog det viktigaste skälet. Att inte vilja trycka upp det i andras ansikten.

Det fjärde skälet är kanske lite töntigt, men jag är rädd att liksom tappa allt det andra jag i vanliga fall gillar att prata och skriva om och bara frossa i graviditetsgrejer. Att bli tråkig. Enformig. Men vad gör det egentligen? Det är ju en kort och lite unik tid i livet och graviditet och bebis är nåt jag tänker på ganska så himla ofta. För det är SÅ SJUKT STORT. En så stor och galen förändring.

Och det är just därför jag vill blogga och instagramma om det. För jag vill ju minnas. Komma ihåg hur den här tiden var. Det kanske är enda gången i livet som jag är gravid. Och då vill jag gärna ha lite tankar och texter och bilder att kunna gå tillbaka till. Min kropp, till exempel. Den kommer kanske aldrig se ut så här igen. Tänk då vad roligt att ha alla dessa bilder jag tar. Att kunna gå tillbaka och titta. Det är ganska fint ändå.

Korniga webcambilder

Jag älskar korniga webcambilder, även om jag typ glömt att webcamen finns, för det känns som allt sker via mobilkameran nu. Men igår kom jag ihåg den i alla fall, och så här såg jag ut då. I en kjol som jag ägt helt sjukt länge, dens krona per användning måste vara nere på typ minus, och en reashoppad topp som är fläckig och väldigt lik en dalmatinerhund. (Och öh gick givetvis inte barbent ute pga är 15 minusgrader).

Jag kände mig åttiotalsfin och det är typ mitt bästa årtionde. Jag minns en gång för länge sen när jag gick på högskolan i Malmö och vi skulle genomföra en typ modevisning och jag fick vara en av modellerna och temat var olika årtionde och jag var bland annat åttiotal och jag minns att de andra ba "det syns att du trivs i de där kläderna, de klär dig" och det var så himla sant för åttiotalet må vara känt för att vara fult, men jag tycker det är dösnyggt.

Och en annan grej! Det är så knäppt att preggomagen liksom inte syns i alla vinklar. Att det nästan skulle gå att dölja den fortfarande. För den känns så himla himla stor och bökig. Med vissa stora kläder så syns den mycket mindre, det syns mer som vanligt tjock och sen i vissa tajta kläder så syns den JÄTTEMYCKET, i rätt vinklar. Så knäppt hur kroppen förändras och det är bara att hänga med. Att det på nåt sätt blir så tydligt och synligt att jag är gravid. Något som var hemligt så länge.

För ungefär ett år sen fick jag nog och ringde det där läskiga samtalet om barnlöshetsutredning

Efter förra inlägget fick jag några kommentarer som ville att jag skulle skriva mer om barnlöshetsutredningen och hur den gick till för oss och så där. Och det kan jag ju göra. Jag visste själv inget alls om detta när jag och min man gick in i det.

Vi har försökt skaffa barn/bli gravida i ungefär tre år. Och det är en skitlång tid. Och inget har hänt. Alla graviditetstester har alltid varit negativa. Och på den tiden hinner en tänka väldigt mycket. Till exempel så blir en ganska övertygad om att nåt är fel. Om att det aldrig kommer att gå. En googlar på adoptionssajter och börjar tänka kring det och vet inte riktigt vad en tycker om adoption egentligen och känslorna är kluvna och en tittar på Vänner och känner sig som Monica och Chandler och en börjar tänka på en liv helt utan barn och hur det skulle kännas.

Och allt går så himla långsamt. Och det känns som PRECIS alla andra blir gravida och får barn hela tiden. Och att det är så jäkla lätt för dom. De verkar bara råka knulla lite och sen vips är dom gravida. Och vissa säger att det var inte ens meningen, en lycklig liten "olycka" och när en hör det så bränner det bakom ögonlocken. Och till sist är det allt en kan tänka på och det gör så himla ont att höra och läsa om alla andra som får barn. Liksom ont i allra innersta delen av hjärtat.

Så till sist en dag fick jag nog. Jag gick in på landstingets hemsida och kollade var i min närhet en kunde genomgå fertilitetsutredning och ringde dit helt skakis (så jäkla jobbigt att prata i telefon ju! och ännu jobbigare att prata om känsliga grejer). Och det svarade en gullig person som tyckte att vi helt klart borde få komma och genomgå en utredning för så lång tid ska det inte alls ta att bli gravid. Hon rekommenderade mig att ringa till en klinik och det gjorde jag och de svarade där med och var gulliga och ställde ett gäng frågor på telefon och så skulle vi få komma dit om ett par veckor (nästa gång jag hade mens, för det skulle en ha för proverna). Och allt kändes med ens en liten aning bättre för nu var liksom första steget taget.

När vi väl gick dit så var jag också helt skakis och allt kändes lite läskigt och skitjobbigt, för vad hade vi gett oss in på? Och vad skulle proverna säga? Första besöket så togs det blodprover för de skulle undersöka hormonnivåer och äggreserv och så vidare. Och vi pratade lite och så där, men jag tror det gick ganska fort. Sen under kommande veckor och månader så följde flera besök med spermaprov och flertalet gynekologiska undersökningar (en blev verkligen vän med den vaginala ultraljudsscannern). Och vi pratade med läkaren och hon sade att allt såg bra ut. Vilket nästan gjorde mig irriterad. Varför fungerar det inte då?! Det var väldigt frustrerande. Men samtidigt skönt, såklart. Äggen fanns och ägglossning skedde och spermierna var både många och snabba. Tydligen.

Och vi satt och pratade med läkaren om sex och samlevnad och grejer och hon var sådär superpedagogisk och tydlig och till sist satt jag och funderade på om jag verkligen vet hur barn blir till. Ja, men efter som vi försökt så länge. Jag tänkte att jag kanske missat en svinviktig lektion på sexualkunskapen i åttan där de gick igenom nåt magiskt sätt angående hur en blir gravid.

Men så var det ju inte såklart. Jag hade inte missat nåt. Vi hade gjort rätt alla gånger. (Vad humoristiskt det hade varit annars? Om läkaren ba "jaha ni har inget penetrerande sex, men så blir inga barn gjorda??" Och vi skulle vara helt chockade och storögda och ba "Aha! Okej..! Tack!").

I vart fall bestämdes det att vi skulle få börja med IVF precis efter sommaren (vi gjorde utredningen under våren). Och då släppte lite av en sten från våra axlar och vi kunde slappna av. Och ta det lugnt och njuta lite av sommaren, för nu hade vi ju en lösning i sikte. Och det var så skönt.

 Och sen där i början på september då ringde dom och meddelade att nu var det dags, nu skulle vi börja med IVF. Då fick jag tårögt svara att, "nä, det behövs inte". För två dagar innan hade jag tagit ett graviditetstest som var positivt.

En liten lista om 2015

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, en hel del faktiskt. Till exempel genomgått en barnlöshetsutredning, blivit med selfiestick, dansat som aldrig förr på Instagram, sett en solförmörkelse, varit helt chill i bikini på internet, sett en livs levande delfin leka i vattnet typ nån kilometer från där jag bor, träffat folk från nätet irl, färgat håret helt rosa (och ångrat mig), varit gäst på ett bröllop där nån i min ålder gift sig, bilat runt i Norrland, badat i Bottenviken, varit på IKEA i Haparanda, ätit vulkanpizza, tagit ett graviditetstest som ÄNTLIGEN VAR POSITIVT. 

Känns som en typiskt bra fredag för #officialdancefriday 🎉

Ett filmklipp publicerat av Kajsa (@kobranhuggertill) Feb 27, 2015 kl. 1:46 PST

Har du några nyårslöften?
Jag brukar försöka lova ungefär samma sak varje år: att vara modig, att vara snäll mot mig själv, att förlåta mig själv och inte vara så hård. Typ sånt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej, mina vänner är överlag skitdåliga på att skaffa barn. Men min fina klassis Jenny fick barn i år.  

Vilka länder besökte du?
Inga alls, har varit Sverigebunden i år. Eller jo! Var ju en minisväng i Finland med bilen när jag och Daniel var på Norrlandsresan. 

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
7 september då jag plussade och blev lika glad som förvirrad över att det äntligen kunde hända. 

Vad var din största framgång 2015?
Jag vet inte? Fått högsta betyg på ett gäng tentor? Och så alla de gånger jag faktiskt var lite extra modig och vågade säga ja till saker. 

Största misstaget?
Jag gör någon inte så stora misstag. Mer så att jag gör många små misstag hela tiden. 

Bästa köpet?
Jag är megaglad över min mobil, men det var inte ett köp, utan en present på alla hjärtans-dag. Chromecasten kanske? Jag tror den köptes i år? Och den är ju alldeles fantastisk. 

Vad spenderade du mest pengar på?
Bussresor till skolan. Och mat och boende och annat ganska trist men ytterst nödvändigt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja mycket. Till exempel att gå på ultraljud och se en liten bebis som fladdrar runt i magen. 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2015?
Alltså, jag är ju inte så mycket för musik. Men dessa lyssnade jag på i år:









Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
GLADARE!

Vad önskar du att du gjort mer?
Kanske typ varit mer social och trevlig. Fast samtidigt har jag ingen lust med det egentligen. 

Favoritprogram på TV?
The Fall! 2015 var året Stella Gibson kom in i mitt liv! Dock inte så mycket på tv utan på Netflix men ändå. Och Bob's Burgers! Så himla bra!Och sen tusen andra. Alltså, vet ni hur mycket serier jag tittar på? Det är typ min favvosyssla nummer 1. Jag älskar tv-serier!!

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Kvällen innan bjöd på jag middag för vänner och var dödligt nervös för jag och Daniel hade bestämt att vi skulle berätta om graviditeten då. Det var läskigt och mysigt. Dagen efter, alltså på min födelsedag, fick jag öppna presenter till frukosten och så bestämde jag att jag och Daniel och Björn (som sov hos oss) först skulle gå bingopromenad och sen så kom släkt och familj och fikade med tårta och grejer. 

Hur skulle du beskriva din stil år 2015?
Lika tuff och ball som alltid. Närå skoja. Men typ som vanligt ärligt. Kanske lite mer långa sjok och stora koftor och mycket grått. Mycket byxor (älskar byxor!) men sen kjol och strumpbyxor hela jäkla hösten pga preggo så byxorna passade ej längre. Under våren och sommaren bodde jag i runda, svarta solglasögon som jag älskar så mycket att jag köpte ett nytt exakt likadant par när de gamla gick sönder. 


Jag har fyllt i den här listan tidigare år också: här är 2014, 2013, 2012 och 2011. 

Nyårsafton 2015

Nu är det redan den tredje januari 2016 (OMG 2016!) men först var det ju nyårsafton! Jag är en riktig nyårsaftonälskare och som tur är är gänget jag firar med lika stora nyårsentusiaster som jag är så vi brukar ha det superbra.

Vi firade att 2015 var slut i en stuga precis vid havet. En gammal fyrvaktarbostad närmare bestämt. En stuga som vi hyrde på nyårsafton 2014 och alltså peppat inför att använda i ett helt år. Vi var ett helt gäng som skulle kalasa och äta middag och sova över i den här stugan (som inte hade rinnande vatten) och det var en hel del grejer att komma ihåg att packa. Chokladknappar stod överst på listan, som sig bör.

Bilresan dit var ganska så överfull och fullpackad. Men humöret var på topp!

Och vi blev inte besvikna! Jag älskar Femöre, där stugan ligger, och har varit där massor av gånger, och jag blir aldrig besviken på utsikten. Det var soligt och fint och alldeles fantastiskt blåsigt.

Johan var också nöjd.

Sen började vi duka och packa upp allt och dekorera och ta fram glitter och girlanger och ballonger och discolampa och ljusslingor och mer glitter och konfetti och allt som behövs för nyårsafton. Jag bar min allra glittrigaste tröja och en kjol i guldskimmer.



Sen gick vi ut och njöt av utsikten lite mer.

Stugan!

Så här fin utsikt var det i rummet vi åt middag.

Sen blev klockan strax efter tre och solen började gå ner och vi fick skynda oss för att hinna med fördrink på altanen och solnedgångstittning.

En del av gänget! Sverker och Daniel och Johan och Björn och Johan och Adam. Och HAVET!

Mer gäng och njut och gud så blåsigt det var!

Vi åt trerätters och hade musikquiz och frågesport och en massa annat och jag måste haft så skoj att jag inte fotade nåt mer än discoljus.

Och hipp som happ så var klockan 23.55 och vi gick ut på altanen igen för att fira tolvslaget med bubbelvin och tomtebloss! Vi såg fyrverkerier över havet från Norrköping och sjöng Internationalen och Du gamla du fria, exakt som vi gjort alla tidigare nyårsaftnar. Välkommen 2016!