7 veckor av att vara någons mamma

Jag hittade en lista som jag brutalt stal av Karins kreationer. Eller lista och lista, mest olika rubriker. Som hon skrev om när hon varit någons mamma i sju veckor och jag kände att jag ville göra exakt samma. För jag har ju nämligen varit någons mamma i sju veckor nu!!  Hur knäppt det än må kännas.

Att sju veckor kan gå så himla fort?! Och ändå har jag lärt mig så himla mycket om Smulan på dessa veckor. Tänk att vi inte ens kände varandra för lite mer än sju veckor sedan! Då hade vi aldrig träffats. Och nu har vi hängt dygnet runt, han och jag.

Mammakroppen

Mammakroppen är en kropp som gått igenom jäkligt mycket. Först en graviditet i nio månader och sedan en jäkla förlossning. Vilken grej! Att kroppen ens klarar av det är otroligt! När jag var gravid kändes kroppen lite magisk i och med att den bar på något helt otroligt. Nu när bebisen är på utsidan istället, har jag samma känslor för kroppen som innan. Jag gillar min kropp. Den är najs! Och verkar ha återhämtat sig helt okej efter förlossningen. Fitty är väl inte direkt samma som innan om vi säger så, men annars så. Utseendemässigt ser kroppen typ likadan ut som innan graviditeten, så här sju veckor efter förlossningen. Jag har lilaröda hudbristningar på magen och megamjuk, slapp hud där som inte fanns innan, men annars är det ingen särskild skillnad. Det är lite galet ändå. Att en kan genomgå detta och det knappt syns ett spår. Det känns som att det borde stå i pannan på mig - "Jag är mamma!", men sanningen är ju att folk inte har en aning om det om jag inte skulle berätta. Eller alltså, om de känner mig eller så. Ni fattar...

Hormonerna

Jag är inte så insatt kring hormoner om jag ska vara ärlig?? Jag är på det klara med vad prolaktin och oxytocin och så där gör, men annars har jag ingen koll direkt. Jag har jättelätt att börja gråta, men det har jag typ alltid. Nu kan jag titta på Smulan och gråta för att han är så himla fin. Eller höra typ *en fin låt* och fälla en tår. Men så har jag alltid varit. Jag har aldrig kunnat titta på typ Extreme Home Makeover eller hundar som sörjer sina hussar eller något sådant utan att börja gråta. Vet inte om det är hormoner inblandat här.

Amningen

För mig var det en självklarhet att amma. Eller alltså, försöka amma. Jag har nog alltid tänk mig det och sett framför mig hur jag ammar min bebis. Det har känns så självklart att när barnmorskan under graviditeten har frågat om jag tänkt amma, så har jag tänkt typ "öh dum fråga, självklart!". Det är egentligen inte något jag ägnat massa tankar åt. Det har bara känt som nåt en gör. Det var både häftigt och mysigt första gången Folke tog tag där inne på förlossningsrummet och första dagarna på BB. När vi sen kom hem kände jag mig jättestressad av att det var jag och bara jag som hade ansvar för att mata bebisen. Daniel kunde liksom inte göra ett dugg. Bara, bara jag. Och amningen skulle ske så ofta också! På BB hade de sagt att det var JÄTTEVIKTIGT att bebisen åt med ett visst antal timmars mellanrum och allt skulle vara väldigt exakt och noga och precist och annars kunde det gå åt helvete (lät det som). Men Folke sov ganska mycket i början så vi höll på och försökte väcka honom för att äta och allt var himla jobbigt. Nu fattar jag att det var helt onödigt, då han gick upp i vikt som han skulle och åt bra när han väl åt. Men så minns jag de första dagarna. STRESS kring amningen. Det kunde ta ganska lång tid innan han tog tag vid amningstillfället också och det ökade på stressen. Jag tänkte att amningen kommer aldrig gå lätt för oss och det kommer alltid vara krångligt (fel!). I början liggammade vi bara (och det gick jättefint) och det tog kanske nån vecka innan vi fick till att sittamma bra, och det kändes som en evighet. Som om detta aldrig skulle fungera! En vecka eller två med en ny bebis är jättelång tid, fast egentligen är det ju ingen tid alls, och jag hade inte alls behövt oroa mig. Även om jag försökte ta det lugnt och tänka att allt tar sin tid, så ville jag så gärna att det skulle gå lätt direkt. Men nu, sju veckor in, så älskar jag att amma. Det är urmysigt och fungerar jättebra för oss. Folke och jag är värsta bästa teamet. Vi har ammat utomhus och i bilen och på café och på studentmottagning och hemma hos andra och det går bra. Vi sittammar och liggammar och ståammar och gåammar och det går bra. Och det är så himla himla skönt!





Tiden

Tiden går jättefort och dagarna bara svischar förbi. Faktiskt. Precis som alla säger att den gör. Vissa dagar hinner jag massor och andra dagar inget alls. Jag försöker aktivt att släppa tanken på att hinna saker, och försöker komma ihåg att jag bara har en viktig grej att göra: att ta hand om Folke. Det är det enda jag behöver fokusera på och det är så jäkla skönt.

Sömnen

Jag älskar att sova och går gärna och lägger mig tidigt och får många timmar sömn. Nu har jag inte sovit en hel natt på sju veckor och det låter så sjukt i mina öron, men jag vet ju att det är sant. Vissa nätter blir det så himla lite sömn, men det går liksom ändå. Jag går på nån form av överskottsenergi. Dock är jag fruktansvärt tacksam att Smulan sover bra. Nätterna är aldrig skrikiga, det är bara amning och blöjbyten och sen kan det ta lång tid innan han somnar igen. Det är så galet att det blir normalt att vara vaken vid 04 på morgonen. Det är i alla fall najs att det är sommar. Ljuset gör att jag håller mig så himla mycket piggare. Och det är lättare att vara vaken på natten när det är ljust.



Kreativiteten

Den är det si så där med. Eller mest är det väl tiden som stör. Jag har massor av anteckningar i mobilen på saker jag vill blogga och instagramma, men det är svårt att hinna med. Att få tid till det. Det är ju lite synd, men tiden kommer. Tänker jag. Senare. Nån gång.

Bebisen

Bebisen är det gulligaste jag sett någonsin. Han är så fin och go att det knappt är klokt åt det. Allt jag känner för honom blir bara klyschor. Kärleken är så himla stark till den här lilla gobiten. Allt jag gör med honom är kul! (Exempel på saker vi gör: går promenad med vagnen, går promenad med bärsele, ligger och tittar på varandra, osv.) Han växer och går upp i vikt och blir längre och jag tänker massor på hur vi kommer att ha det i framtiden. På allting som vi har framför oss. Hela livet. När jag tittar på honom känns det som jag känner igen hans ansikte. Han fina lilla ansikte. Jag fylls av en känsla av deja vu, men det är väl inte så konstigt egentligen, eftersom jag stirrat på det där lilla fejset 24/7 sen i april.