Det är nu det händer! Det är nu de blir bästa vänner!

Folke har börjat intressera sig massvis för Blixten. Idag klappade han honom och det är så himla gulligt. Jag kan verkligen se framför mig hur Folke springer efter Blixten och hur de leker och blir bästa kompisar forever. Vilken fin grej, ändå. Att ha en hundkompis. Så fint att få växa upp med en hund i huset.

Blixten verkar gilla umgänget också. Han går fram till Folke och slickar och nosar på honom. Han hälsar alltid på Folke när vi kommer hem (precis som han hälsar på mig och Daniel). Han verkar ha förstått att Folke är här för att stanna och han verkar tycka att det är helt okej. Han vill till och med gosa med honom, men han är än så länge lite för hårdhänt för det (gosa för Blixten är typ att gno in hela sin kropp i en annan person). Men fatta så gulligt att han VILL gör det med Folke! Bästa vänner in the making! (Snart dags att köpa ett Best Friends-halsband som de kan dela på!)

(Och just det: nu sitter Smulan!!)

En lång höst, och sätt att överleva den

Ibland känns hösten bara evighetslång och jädrigt mörk och trist. Det är ju inget kul alls. Jag och Daniel brukar vara ganska bra på att liva upp höstar. Vi köpte hund en höst, vi gifte oss en höst, vi köpte hus en höst, och så där. Vi brukar alltid få in några höstresor också. Förra året så åkte vi till exempel till Malmö i både september och oktober. Vi åkte till Davids pappas stuga och hängde en helg i november (alltså, tillsammans med David och ett gäng kompisar, vi tog inte bara Davids stuga obs).

I år har det hänt så mycket annat - eller ja, EN väldigt stor grej, typ en helt ny familjemedlem, så jag tänkte att det skulle bli för stressigt eller jobbigt eller så med att ha en mängd grejer att göra. Men sen visade det säg att bebisar är ganska små och enkla att ta med, så nu hipp som happ har vi bokat flera små höstweekendresor! Att resa i Sverige är en av mina bästa grejer och nu i höst, allt inom typ en månad, så ska jag till Norrköping och Jönköping och Malmö. Hurra! Det ska bli så himla, himla roligt!

Norrköpingstrippen är jättespontan och kom till för att Daniel är långledig och varför vara hemma när en kan vara i Norrköping och hälsa på en mängd kompisar, typ? Jönköpingsresan är en present som Daniel fick av vårt kompisgäng när han fyllde trettio. Vi allihopa ska gå på en hockeymatch, för Daniel gillar hockey! (Det ska bli så JÄKLA gulligt att se Daniel titta på sitt favoritlag i hockey, som han älskar, tillsammans med Smulan!) Malmöresan åker vi på bara jag, Daniel och Folke. Det ska bli så skoj! Tänk att spatsera på Malmögator med Folke! Jag blir glad av bara tanken. Det är ju som bekant kanske Sveriges bästa stad.

Den här hösten kommer bli så himla bra. Lång och mörk, visserligen, men fylld med skoj. Att hitta på roliga saker är den bästa sättet att överleva en höst.

Kroppen - ett halvår efter förlossningen

Nu har det gått ett halvår sedan förlossningen. Igår om en ska vara exakt. Ett halvår sedan den där dagen som var kulmen på en mycket omtumlande tid för kroppen. Den allra största omställningen min kropp varit med om.

Jag tänkte vi skulle titta lite på kroppen. Hur den ser ut nu. Bara sådär rätt upp och ned. Hur en kropp kan se ut efter en graviditet. Inte hur en kropp alltid ser ut efter en graviditet och förlossning. För någon sådan kropp finns inte. Alla, ALLA, är olika. Och så här ser min ut.

En kan ifrågasätta varför fokus ska sättas på kroppen. Återigen. Men jag tycker det kan vara viktigt. Att se hur kroppar kan se ut. Jag hamnande på hashtaggarna #mombod och #mammakropp på Insta häromdagen och ingen kropp där såg ut som min kropp. En mammakropp kan ju se ut på tusen olika sätt. Med bara en sak gemensamt - det är en mamma. Men på dessa taggar hade en mammakropp kokats ner till en sak - en kropp bör och ska förändras. Förbättras. En kropp som inte duger som den är.

Alla bilder visade supertränade, smala kroppar. De visade för- och efterbilder, där efterbilden alltid var fit och smal och smärt. Inga hudbristningar syntes och bara platta magar. Det var bilder på mammor som lovade sig själva att börja träna och "komma i form" och "get their body back". Som om deras kropp varit borta? Tagit semester under graviditeten? Jag kunde inte alls känna igen mig i dessa bilder och just därför tycker jag att det känns viktigt att vi pratar om att det finns fler sätt så kallade mammakroppar kan se ut på.

Så här såg jag ut innan jag blev gravid (på en strand i Piteå!):



Och så här såg jag ut när jag var höggravid (typ tre dagar innan Smulan föddes):



Och nu då? Hur ser min kropp ut ett halvår efter förlossningen? Typ exakt så här:

Ungefär som innan? Bara lite slappare. Vilket är både coolt och galet. Att en kropp kan gå igenom den enorma förändringen och sen se ungefär likadan ut. (Igen: det här gäller min kropp! Någon annan kan ha förändrats massvis och det är okej! Det är så himla, himla olika.)

Huden är lite mjukare och hängigare, särskilt på magen. Fast den är nog lite slappare överallt. Och jag har ett gäng hudbristningar. Som jag aktivt försöker att bli vän med. Jag lyckas de flesta dagar. Sämre dagar kan jag tänka att de är "fulare" än andras bristningar för de är så breda liksom och så lila fortfarande, 6 månader efter förlossningen (alla säger ju att de ska blekna!).

Vad vill jag mer säga? Jo, att en behöver inte vilja förändra kroppen ("mammakroppen"). En behöver inte börja träna, gå ned i vikt, mäta centimetrar. En kan bara vara. Precis som en är. En kan ta tid på sig. Återhämta sig (viktigt!!). Det är psykiskt och fysiskt en jävla resa att vara gravid och föda barn. Kroppen går igenom något helt enormt. Mentalt och själsligt är det ännu större. Det kan ta tid. Det får ta tid. Och kroppen är fin, exakt som den är.

Och KNIIIP! Träna upp bäckenbottenmuskulaturen. (Barnmorskorna tjatar om det av en anledning)

Jag känner mig fortfarande inte helt återställd. Jag känner mig annorlunda i kroppen. (Känner en sig mycket annorlunda, eller har ont, eller liknande, så SÖK VÅRD. Det är inte okej, och en ska inte behöva må dåligt eller ha ont.)

Men jag är glad i kroppen. Jag tycker om den. Den (jag!) har genomgått och skapat någonting himla ballt. En hel liten människa.

Det är självklart helt okej att inte vara helt förtjust i kroppen efter en graviditet. Självklart! Men det behöver ju inte vara standarden. Det är ganska kasst om det alltid ska vara så. Det är ju fullständigt okej att vara nöjd också. Att tycka att kroppen är fin. Och bra. Och ganska fantastisk.

Och det galna är ju att det kom en bebis ur allt det här. I den där stora magen på bild nummer två i det här inlägget så låg Folke. Och nu är han ett halvår och alldeles fantastisk.

Folke 6 månader!

Idag har Folke funnits i ett helt halvår. Det är ju helt galet! Det känns som det gått jättefort. Och jättelångsamt, på samma gång. Vilket jäkla halvår det varit. Det må låta töntigt, men det är en fröjd att få ta hand om honom. Att få lära känna honom. Jag undrar ofta vem han kommer bli. Hur kan kommer vara. Det är såklart inte lätt hela tiden. Men det är alltid fint. Även om nätter kan kännas oändliga ibland. När han inte vill sova och jag är så fruktansvärt trött. Eller när han är ledsen och gråter och hela mitt hjärta går sönder. Krossas. Poff! trasigt. Och så tar jag upp honom och han slutar gråta och lutar sitt huvud mot mitt bröst och DET ÄR SÅ JÄKLA FINT.

Den senaste tiden har Smulan börjat upptäcka Blixten på riktigt. Han tittar efter honom, skrattar åt honom och klappar på honom. Det är så gulligt att se. Att de två ska bli vänner längtar jag så himla mycket till. De kommer bli bästa teamet, det känner jag på mig.

På babysimmet har Folke blivit modigare och modigare och gillar det mer och mer. För någon vecka sedan så fick bebisarna ha flytvästar på sig när de var i vattnet och när Folke låg på rygg och flöt så simmade han iväg. Han fick till värsta bensparkarna och simmade ifrån oss. Då var jag en proud sälmamma indeed.

Folke skrattar massor och leker med oss genom att till exempel "tappa" leksaker på golvet och tycka det är superroligt när vi böjer oss ned och tar upp dom. Han börjar använda kläder i storlek 80 och växer hela tiden (vad han väger exakt och hur lång han är får jag veta imorgon på halvårskontrollen!). Han står i soffan och håller i sig och tittar över kanten och det är så gull! Han sitter på golvet, bara han får en hand att hålla i. Att ha balansen helt själv är fortfarande lite svårt.

Jag ser fram emot nästa halvår, även om jag vill stanna tiden lite. Han kommer ju aldrig vara så här liten igen. Aldrig igen kommer han vara exakt som han är nu. Men jag tror det bara kommer bli bättre. 

A proud shamer of mommy shamers

Jag ska vara ärligt, jag vet inte riktigt vem Chrissy Teigen är, förutom att hon är en kändis som är aktiv i social media. Jag började följa henne på Insta när hon var gravid, för jag var ju också det och det var kul att läsa och se hennes inlägg. Det här ska visserligen inte handla om henne, men vi börjar så.

Då hon är en känd kvinna, så får hon såklart ta emot mycket skit (för typ allt hon gör), men hon är ganska fantastisk på att bemöta det.

Så här twittrade hon i veckan, efter att ha blivit kritiserad över hur hon höll sin dotter:

Hon blir i princip attackerad för vad hon än gör. Och skammad. Hela tiden. En mamma kan ju liksom bara gör fel, hur hon än gör. Det blev till exempel ett himla ståhej i medierna när hon och hennes man gick ut och åt middag ett tag efter att dottern fötts. Alla hatade på Chrissy, frågade var dottern egentligen höll hus, varför skaffa barn om hon inte vill vara med det, hur kan hon bete sig så här?!!1

Hennes man? Han fick ingen kritik alls. Pappor får bete sig lite hipp som happ, de är ju ändå alldeles fantastiska underverk om de bara syns med barnvagnen en (1) gång. För att inte tala om ifall de är ensamma med barnet, då är de VÄRLDENS BÄSTA PAPPA.

Att skamma mammor, eller föräldrar överlag, och moralisera kring deras beteende är så fruktansvärt vanligt förekommande. Det är som att folk bara inte KAN hålla sig, utan måste slå föräldrar (mammor!) på näsan. "Du gör feeeel!" skriker dom. "Älskar du inte ditt barn eller?". Det är så knäppt att det knappt är klokt. Ta en titt i vilken facebookgrupp kring föräldraskap som helst. Bär du i en Babybjörn? Lägger du en tunn filt lite över barnvagnen? Förvirrar du ditt ammande barn med flaska och ersättning? ÄLSKAR DU INTE DITT BARN ELLER, ropas det i kommentarsfältet. Det bara glöder i fingrarna på mammaskammarna där ute. De bara MÅSTE SÄGA TILL.

Nu senast så har folk blivit alldeles upprörda på folk som vill ha sina barn, asså syskonen till nyfödda bebisar, på förskolan på heltid. Eller, de är arga ens för att möjligheten finns. Skammarna ser framför sig hur nyblivna mammor sitter på stan och glassar på nåt café hela dagarna medan syskonet går på förskolan och gråter. De ställer den eviga frågan: Varför skaffar du barn om du inte vill umgås med dom?

Som om folk inte gör sitt bästa? Som om syskon hatar förskolan? Herre min påve! Låt bli! Lägg av!

Sluta skamma mammor (för det är ju oftast mammor som råkar mest illa ut). Låt folk ha sitt barn på förskolan exakt hur mycket de vill. Låt folk amma hur mycket och var de vill. Låt folk flaskmata varenda barn de har. Låt folk göra som de vill. Sluta moralisera kring föräldrar och föräldraskap.

Jag har startat bloppis!

Jag har jättemycket kläder. Jag fullkomligt älskar kläder och sånt och jag har svårt att göra mig av med dem pga jag minns liksom alla och alla har olika minnen fästa vid dom. Skittöntigt, kan en tycka. Men så är det om en gillar kläder. I alla fall, så har jag för mycket. Massvis med plagg som jag av olika anledningar inte använder, men inte har kunnat sälja/skänka bort än. Plaggen ligger ihopvikta i kassar och kartonger och bara väntar. På vad, vet jag inte.

Så nu är det dags. Jag har inte plats för att spara en massa grejer. Och kläder förtjänar att bäras, inte ligga i mörkret i en klädkammare. SÅ JAG HAR STARTAT ETT BLOPPISKONTO! Följ @kobransbloppis på Instagram för att köpa kläder och accessoarer och sånt.

Jag har redan sålt en hel del faktiskt, vilket är jätteroligt! Och allt är inte grått eller svart, jag lovar! :) :) (Även om mycket är det pga färg är ju läskigt!). Mest är det klänningar, för jag använder inte alls så mycket klänningar som jag gjorde förr. Jag har hittat fram till byxor och jag älskar't! För typ 10 år sen så ägde jag endast korta kjolar och bar kjol exakt varje dag. Sen gled jag mer och mer in på klänningar (pga döfint!) och nu är jag vän med byxor.

Men på kontot kommer det komma upp lite allt möjligt, men mest klänningar. En klänning är till exempel från typ 2004 när jag gick på en "studentbal", fast jag var inte student - jag gick i tvåan men det var en sån liten skola, så för att fylla ut så bjöd de in tvåorna också. Jag blev dyngrak och blev hemskjutsad av en lärare. Och lovade dyrt och heligt att jag absolut inte var full: "Jag är ju inte ens 18, klart jag inte druckit :)". Good times! I alla fall, klänningen är till salu! Dock storlek 36 pga jag mådde kasst och var smal i gymnasiet.

Att gå igenom alla dessa plagg påminde mig om när jag körde Klädutmaningen för en herrans massa år sedan. Den gick ut på att inte köpa några kläder alls på en viss tid (två månader för min del, tror jag, eller nåt sånt) och under tiden försöka gå igenom garderoben och använda alla gamla plagg som ligger där och sällan används. Det var superkul och bara lite svårt.

Jag-listan!

Jag gör: kaffe det första jag gör varje morgon.

Jag kan: inte sjunga, men tycker det är himla roligt.

Jag köper: gärna saker på rea och har blivit en jäkel på att hitta bra reafynd.

Jag borde: höra av mig till studievägledaren för att styra upp mina fortsatta studier.

Jag måste: sova själv hela helgen, för Daniel jobbar natt (asså, typ själv, med bebis och hund).

Jag vet: att glass av bra kvalitet är viktigare än en kan tro.

Jag tycker: att internet är nåt av det bästa som finns.

Jag tänker: ofta att jag är med i en dokumentärfilm (om vad vet jag inte?) och framför nån form av monolog (jag pratar därmed ofta för mig själv, och är nog rätt creepy att möta när jag är ute med hunden och går och pratar).

Jag förbrukar: minnet i min telefon i en rasande fart.

Jag lyssnar: gärna på den som blir avbruten i ett samtal i grupp, just för att jag vet hur sämst det känns att vara den personen.

Jag drömmer: ofta och väldigt verkliga drömmar.

Jag längtar: tills Smulan blir äldre (gud, så kul det kommer vara!).

Jag fasar: för att Smulan ska bli äldre (gud, kan nån stanna tiden, det går för fort!).

Jag använder: eltandborste.



Jag njuter: av att gå upp på morgonen och kunna ta det långsamt och äta frukost och ha massa tid.

Jag blir: extremt glad av presenter.

Jag äter: mycket och gärna och så ofta jag kan.

Jag dricker: Pepsi (helt plötsligt, vet inte hur detta kommer sig, men så är det?!).

Jag struntar: i att gå till frisören.

Jag ska: träna på att bära Smulan i bärsjal och bara tycka det är kul och inte svårt.

Jag sparar: tid genom att göra fyrahundra saker på en gång (och lever i ett ständigt hullerombuller).

Jag brukar: titta i spegeln och tänka Wow, snygg tjej!!

Jag tittar: på varenda serie på Netflix.

Jag läser: tyvärr inga böcker alls just nu.

Jag vill: att alla olika typer av kroppar ska få existera på samma villkor.



Listan hittade jag hos Elsa.

En så kallad dagens outfit (eller gårdagens outfit, om en ska vara noga)

Så här såg jag och Smulan ut igår. Fredagsklädda och urgulliga. Jag rotade fram en klänning/tunika som jag köpte när jag var gravid (dvs nån storlek för stor nu samt kass att amma i) och drog på ett par snortajts Mollyjeans under. Och en kofta till pga var kall. Det är så himla kallt nu. Och jag bemödade mig till och med att ta på ett tjusigt halsband! Det är nytt och jag köpte det till mig själv som en present because I'm worth it och det är senapsgul, vilket är min nya favvofärg nummer ett. Det kommer från My Coloured Life.

Smulan då? Han är tjusigt klädd i randig body (helt klart hans bästa look!), och tajts från Lindex fina cirkuskollektion.

Om någon undrar varför ena soffan är helt utan kuddar och den andra är överfull, så är det på grund av att Daniel numer får sova på soffan när han jobbar natt. Alltså, sova på dagen, sen när han kommit hem. Så att Folke och jag och Blixten får resten av huset för oss själva. Och sen ligger kuddarna kvar så tills nästa gång han jobbar natt. Om inte någon får för sig att städa upp, vilket är föga troligt.

Elefantöra

Jag tycker pelargoner är himla fina och de verkar må så bra hos alla andra och växa och frodas. Men hemma hos mig så dör dom på ett kick. Två stycken har jag i fönstren som är jätteledsna och döda. Så jag gav upp det där med pelargoner. Och köpte en sån här gullig sak istället.

En elefantöra! Jag har länge tyckt de varit superfina, men aldrig riktigt hittat nån. Och sen i tisdags på min födelsedag när jag var på Ica så stod den där framför mig. Som hittat! Nu får den bo i mitt köksfönster istället och jag hoppas att den kommer trivas bättre än pelargonen.

30 saker jag lärt mig på 30 år

Idag fyller jag 30. TRETTIO!! Det känns som nån form av milstolpe. En riktig vuxenfödelsedag!

Att ha levt i trettio år är ganska länge, men också ganska kort, beroende på vem du frågar. Jag känner mig helt klar med 20-åren och är redo att bli trettio. Jag har levt i tre decennier och lite har jag ju fått med mig på vägen. Hoppas jag.

Här är 30 saker jag lärt mig på 30 år:

1. Försöka att alltid vara modig.
2. Att koka det perfekta ägget.
3. En behöver inte raka benen, eller nån annan stans på kroppen heller. En får såklart, om en vill. Men en måste definitivt inte. Det är ganska skönt att slippa göra nåt som en hela livet trott varit ett tvång. 
4. Det är kul att prova nya saker. 
5. Jag mår bra av att dansa, låta kroppen fladdra loss och magen dallra. Det finns frihet i det. 
6. Att klippa mitt eget hår.
7. Att brygga kaffe i typ vilken bryggare som helst, samt koka utmärkt havregrynsgröt.
8. Att min kropp tydligen är som gjord för att vara gravid.
9. Det är okej att säga nej, att ångra sig, att inte vilja.
10. Det kan vara jäkligt kul att säga ja! Det kan vara så himla kul att våga.

11. En ångrar aldrig ett bad.
12. Rött är rätt, left is right osv. Vänsterpolitik i mitt hjärta.
13. Jag är ingen people person. Och det gör inget. Det gör inget att jag är usel på att typ mingla. 
14. Det är okej att vara rädd.
15. Det är bra att prata om det (vad det än är). Att prata om saker släpper spärrar och gör ofta hjärtat lite lättare. 
16. Det gör jävligt ont att bli sydd i underlivet.
17. Saker som verkar näst intill omöjliga, är faktiskt inte alltid så omöjliga till slut, ibland. (Ibland är de visst det och allt går åt helvete.) 
18. Jag har kasst tålamod. 
19. Jag älskar mat. All mat, hela tiden. Och det är bra. Mat är bra och att äta är bra.
20. En får ta en portion till. 

21. Min kropp är min kropp och ingen annan än jag bestämmer över den.
22. Det är okej att vara den där obekväma. 
23. Jag är kass på att vara personlig i samtal, men duktig på att dra skämt i jobbiga sociala situationer. 
24. Jag är överlag ganska sämst i sociala situationer. 
25. Gavin and Stacey är en alldeles fantastiskt komediserie. 
26. Feminism är något av det viktigaste som finns.
27. Det är jäkligt kul att ha en bröllopsfest. 
28. Jag kan skapa fantastiskt gulliga barn. (Ett än så länge, men gulligheten är enorm!)
29. Kroppspositivitet kan förändra liv. Och världen. Jag lovar. 
30. Jag är helt jäkla okej. 

De första dagarna i oktober

Ungefär så här har de första dagarna i oktober sett ut. Smulan ligger aldrig nånsin still längre, utan rullar runt för fullt. Vi tränar på att sitta, och han kämpar med att hitta balansen sittandes. Vi har varit ute och gått en hel del, som alltid, och njutit av *det fina höstvädret*. Ergobabyn får jobba gärnet och jag behöver verkligen hitta dreggelskydd till selen, för den brukar bli helt blöt.

Vi har firat flera födelsedagar, som varje oktober (och fler kommer denna månad). Typ alla i både min och Daniels familj fyller år i oktober, inklusive undertecknad. Mig har vi firat lite i förväg med tårta i många lager.

En till promenadbild pga SÅ HIMLA FINT JU. Femöre i mitt hjärta.

Lite så här har oktober varit än så länge. Kalas och fint väder och konstant växande och utvecklande bebis och fint väder och ny kappa och stickade mössor och fika, fika, fika.

För i sprickorna kommer ljuset in

Den här skjortan eller klänningen eller vad det nu är, är det finaste jag sett den här hösten. Jag har sett massor av folk bära den, både på nätet och på icke-nätet, och den har varit så himla snygg varje gång jag mött den. Så häromdagen när jag befann mig på närmsta HM och de hängde där i en tjusig rad, så kunde jag inte motstå. Den fick helt enkelt följa med mig hem. Jag är mycket nöjd över det beslutet.

Matchat med lila läppstift pga det kändes höstigt? Lila och rosa är mina bästa läppstiftsfärger forever.

Att känna sig som en freakshow

Det finns många saker att störa sig på. Att bli upprörd över. Hata, rent utav. En av grejerna jag känner starkt ogilla inför är när folk taggar in sina jävla polare i kommentarerna under mina inlägg på insta. Bara en tagg. Och inget mer. Ibland är det mer också. Ett "lol" eller en emoji som skrattar, som förfäras, som visar äckel eller missnöje. Ibland skriver de något roligt också. Tipsar sin kompis om att "kolla den här tjejen, henne skulle du vilja sätta på va", "du gillar ju valar, lol". Men då är det lättare att veta. Att jag bara kan blocka. Då är de ju uppenbart rövhattar. Om de skriver nån töntig kommentar. Men när de inte gör det. Utan bara taggar ett namn. Då är det svårt. Och jag hatar det. Jag blockar alla sådana ändå. Ibland får jag ett mejl eller meddelande där nån undrar varför den är blockad. De är ju snälla, skriver de och vill så gärna läsa mina inlägg. Då är det nästan alltid av det skälet. Att de har blivit taggade av en vän, eller själva taggat någon. För jag vet ju aldrig om de uppskattar det jag skrivit och vill visa sin vän, eller tvärtom. Och ska jag vara ärlig så är det ju ofta tvärtom. Oftast är det killar som gör det. Taggar sina äckliga jävla polare. För att de ska skratta. Åt mig. Jag känner mig som en himla freakshow. Som jag avskyr den känslan. Dessa taggningar ökar markant varje gång jag postar något kroppspositivt. Och det är ju ganska ofta. Så jag får väl stå ut. Och låta blockfingret jobba järnet.

Vissa ser ett äppelträd, jag ser en fotobakgrund

Igår plockade vi lite äpplen och päron som kommit på våra träd. Det var så himla fint väder och jag kunde såklart inte hålla mig från att fota oss framför träden. Dock råkade vi ut för klassiska semestermisstaget nån-måste-fota-så-alla-kan-inte-vara-på-samma-bild-så-vi-måste-ta-flera-bilder-grejen.

Det här är liksom inte ens arrangerat, vi ba stod där och plockade äpplen. Så idylliskt! Kolla bara vad superintresserad bebisen är!!

Okej, bilden nedan är suddig. Men den får mest vara med för att jag ville visa outfiten. Kände mig fin och höstig. Hösten är verkligen bästa snygghetsperioden. Det bevisas år efter år. Älskar förövrigt min nya kappa i min näst bästa färg: beige! (Grått är min bästa färg!)