tisdag 29 juli 2014

Pretty hurts, we shine the light on whatever's worst. Perfection is a disease of a nation, pretty hurts, pretty hurts.

Jag skrev lite om min kropp och dess utseende på Instagram och jag tänkte att det kan ju passa sig att skriva lite här också. Utveckla om inte annat.


Jävlar i min lilla låda vad skönt det är att jag känner mig lite mer bekväm i min kropp för var år som går. Den här sommaren känns det riktigt bra! Inte för att jag helt plötsligt känner mig så himla *vacker* och *nöjd* utan för att jag mer och mer kommer underfund med att mitt utseende och hur min kropp ser ut SPELAR INGEN ROLL. Min kropps storlek, "felaktigheter" osv har inget med mig som person att göra. Det påverkar inte mitt värde. Mina tankar, åsikter, mina idéer och min vilja påverkas inte av valkar på magen eller gropar i låren. 



Groparna i låren är fortfarande där, tro mig, men jag skiter faktiskt i't. Helt ärligt. Och det känns så bra. Inte alla dagar såklart, jag har fortfarande dåliga dagar. Men oftast. Så ofta att jag kan gå och bada och njuta av vattnet och svalkan och inte bry mig om hur kroppen ser ut. Jag kan lägga upp baddräktsbilder på internet! Fattar ni hur stort det är! Det känns så sjukt bra. Tidigare somrar har jag klätt mig för att se snygg ut och för att dölja alla fel och brister, snarare än för att stå ut med hettan. I år bryr jag mig bara om att klä mig lätt och skönt. Idag betyder det t ex en kortkort, mjuk klänning med smala, tunna axelband. Som visar gäddhäng, backfat, håriga armhålor, lår med ärr och celluliter och håriga ben. Det känns så himla befriande! 


Jag kan knappt beskriva den här känslan, men det är så jävla gött och jag känner mig superkvinnlig och supersnygg genom att släppa allt jag varit rädd för tidigare och bli ful. Jag har aldrig velat ha urringade kläder tidigare men nu ba fuck off om du inte gillar't! Att vara perfekt och normsnygg är så himla oviktigt. Och det är så skönt att upptäcka att kroppen är praktisk och bra på alla sätt men dess utseende har inget med mitt värde som person att göra.

Min kropp faller ju ändå typ inom mallen för "vanlig" och "normal" och ändå har det tagit så lång tid för mig att acceptera att den ser ut så här. Att jag har storlek typ 40 istället för xs. Storlek 40 är liksom ingen stor storlek på nåt sätt, den finns alltid i det vanliga sortimentet i klädaffärer till exempel. Men jag har alltid känt mig mycket större än alla andra. Jag har alltid varit lång och bred och kommer aldrig att vara petite. Aldrig nån liten fransk donna med stora rådjursögon och älvlik figur. Så sugit att just det alltid är nån form av ideal. Att en som kvinna ska va liten och tunn och hjälplös. Så himla värdelösa ideal, om det är det enda tillåtna. Mycket bättre att kunna få vara stor och stark och redig också. 

Jag gillar verkligen min kropp. På riktigt. Den är bra och najs på alla sätt. Visst kan jag fortfarande kolla i spegeln ibland och ba USCH. Eller nypa mig i magfettet och tänka fy fan. Men de dagarna blir färre och jag försöker verkligen aktivt motarbeta dom.  Tänk om jag en dag kommer att älska kroppen också? Herre min påve, vad häftigt det skulle vara. 



PS. På tal om gäddhäng är ju den här lilla Vinen ett guldkorn:



4 kommentarer:

Johanna Af Apel sa...

ALLTSÅ HEJA!! Vill också komma till den känslan, men med feminism och systrar och tid tänker jag att vi alla kanske kan få komma dit en dag snart.

Ida Jansson sa...

Sååå jävla underbart!!!! Du är grym! Önskar jag kunde släppa allt o bara acceptera mig själv. Kram

Karin sa...

Jag är så FRUKTANSVÄRT glad att du skriver om det här, du är bäst! det är så uppmuntrande så du anar inte.

Jag tycker att en svår grej med kroppsnojor är när de blir liksom kittet i en relation, eller en del av den; en sak att prata om när jag umgås med andra. En känsla vi tar för given. Det är svårt att säga ifrån då, att inte vilja prata om den mer. Att det är något jag förväntas ha, och om jag inte har något att säga om det är det för att jag förväntas vara "nöjd" och att alla andra har något kvar som de måste uppnå för att kunna vara nöjda. När jag bara inte vill gnälla på hur min kropp ser ut. Helt enkelt: kroppsnojor kan växa i huvudet på mig själv men kan också bli en självklar del av hur jag umgås med andra. Och hur andra umgås med mig.

Tack för superbra blogg!

Kajsa sa...

Johanna: Ja precis, såklart är det pga feminism och systerskap! All läsa/följa feminister på nätet, läsa deras historier osv tycker jag hjälper brutalt mycket!

Ida: Tack! :) Det är en ständig kamp, men för mig går det i alla fall åt rätt håll och det känns jättebra! Hoppas på samma för dig!

Karin: Tack!! Och du har helt rätt. Jag kan tycka att det märks mycket på jobbet och med fikaraster och så. Jag har flera gånger varit med i eller hört diskussioner om att en inte borde ta en kaka eller bulle för en bantar eller att en borde banta eller nåt. Så ledsamt :( Jag brukar alltid ta en extra bulle då! :)