Tänk om jag vetat om menskopp i högstadiet

Jag fick mens när jag var 13. Tretton år och en månad. Precis tonåring och precis kvinna. Så kändes det. Fast det kändes så himla konstigt och fel också. Ovant och äckligt och skämmigt. Jag minns den första veckan med mens nånsin och jag satt och tittade på tv-serien Sweet Valley High (om tvillingarna, minns ni?) och jag tänkte hela tiden "Jessica är en vuxen kvinna. Hon har mens. Kanske till och med när de spelade in den här scenen. Kvinnor har mens. Det är okej". Liksom för att lugna mig. För att normalisera detta konstiga som skedde. 

Jag tyckte tamponger var läskiga redan från början. Jag provade nån gång, men jag fick inte ens in den. Det gjorde ont och den gled inte alls in. Jag hade hört att en inte kunde använda tampong om en var oskuld. Det kunde ju mycket väl vara sant, vad visste jag? Alltså använde jag binda. Tampong eller binda var liksom de enda alternativen. Jag använda binda genom hela högstadiet (och stor del av gymnasiet!). Det var sämst. Men det var det enda jag visste och förstod mig på. Synd bara att det var så sjukt pinsamt att gå till affären och köpa dom där satans bindorna. Då visste ju hela bygden att hon den där hon mensar och blöder. Usch!

Jag hade ganska riklig mens och bindorna blev fort fulla med blod. Jag var konstant rädd för att det skulle blöda igenom eller rinna ut på sidan. Min rädsla blev bara värre när det faktiskt hände mitt på en skoldag. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag skolkade en lektion och cyklade hem och bytte byxor. Binda var sämst. De första mensdagarna fick jag använda tjocka nattbindor även på dagarna. För det blödde så mycket. Jag var vettskrämd för att bindan skulle synas genom byxorna. Så att alla skulle se att jag hade mens. Jag var aldrig nånsin med på gympan när jag hade mens. Då var jag "sjuk". 

En gång i högstadiet skulle klassen åka och se en pjäs. Det var obligatoriskt. Vi skulle sitta i någon timma på en buss, för pjäsen var i en annan stad. En timma på buss dit och sen minst en timma pjäs och sen en timma på buss hem igen. Jag blev skräckslagen så fort jag hörde det. Jag hade ju mens! Aldrig att en binda skulle hålla så länge. Jag skulle säkert ha blodfläckar i hela jeansrumpan när jag reste mig upp efter pjäsen. Jag har alltid varit rädd och blyg också så jag skulle aldrig våga fråga om det fanns en toa någonstans. Jag tog på mig stora nattbindan och två extra bindor fram och bak och hoppades på det bästa. Och var nervös exakt hela tiden. Och mindes inget av pjäsen. Och hade total mensångest.

Tänk om jag hade vetat om menskopp då. Tänk om vetat om menskopp för fem år sen. Eller för ett år sedan! Jag har bara använt menskopp i några månader, men jag är så sjukt glad över att jag hittat dit. Hittat hem! Menskopp är det bästa nånsin. Den känns inte och den luktar inte (bindor både kändes obekvämt och började liksom lukta efter ett tag). Det får plats mycket blod i den och den behöver bytas mycket mer sällan. Och en behöver bara köpa den en gång sen håller den i flera år! Den syns inte utanpå kroppen heller och en kan både duscha och bada med den. Tänk om jag vetat det i högstadiet. På gymnastiklektionerna. Eller när det var dags att sitta i timmar på en buss för att se en himla pjäs. 

En lördag med grillad mat, kvällsbad, abborrfiske och trädklättring

I lördags jobbade jag hela dagen och på eftermiddagen fick jag ett sms där det stod att det vankades grillning till kvällen. Jippi!

Johan P, Johan B och Johan H kom hem till mig och Daniel (ja, typ alla jag känner heter Johan). Alla hjälpte till att laga mat. Förutom de som bara drack öl. Jag skördade lite basilika och gjorde sallad caprese. Sjukt gott!

Jag var klädd i vitt och spillde naturligtvis chilisås på klänningen. Sånt gör jag alltid när jag bär vitt. Det är liksom tvunget. I alla fall så var det dödligt varmt ute och vi satt och flämtade på vår lilla baksida.

FLÄMT!

När Björkis pajjade stolen kände vi att det var dags för att gå och bada. Svetten rann verkligen längs exakt hela kroppen. Jag är inte riktigt gjord för den här värmen. Bad däremot, det är jag gjord för.

Det var så sjukt varmt i vattnet och jag och Perra och Björkis simmade långt och mycket. Jag höll på att dö hur fint det var när vi sakta simmade emot solnedgången och såg solens sista strålar glittra i havet. Sjukt fint! Önskade mig en vattentät kamera, där och då.

Sen blev Björkis 12 år och ville klättra på en nedfallen trädstam. Han må se ball ut på bilden (?) men han var svinrädd för att falla och för att trädet skulle gå sönder av ålder och krossa både hundarna under och Björkis själv. Dock hände inget av detta och alla är välbehållna.

Ibland måste jag nästan nypa mig i armen för att fatta att jag bor såhär fint.

And I don't wanna die when I'm a hundred!

Den känslan som lilla Sadie har i den här videon är typ jag. Exakt så känner jag asofta och om jag också var 5 år skulle jag få ett gråtsammanbrott (okej, det händer ibland) (okej, ofta). Hatar känslan av att inte vilja att saker ska hända, men liksom inte kunna stoppa det. Samt att gråta för att saker är söta.

Pretty hurts, we shine the light on whatever's worst. Perfection is a disease of a nation, pretty hurts, pretty hurts.

Jag skrev lite om min kropp och dess utseende på Instagram och jag tänkte att det kan ju passa sig att skriva lite här också. Utveckla om inte annat.

Jävlar i min lilla låda vad skönt det är att jag känner mig lite mer bekväm i min kropp för var år som går. Den här sommaren känns det riktigt bra! Inte för att jag helt plötsligt känner mig så himla *vacker* och *nöjd* utan för att jag mer och mer kommer underfund med att mitt utseende och hur min kropp ser ut SPELAR INGEN ROLL. Min kropps storlek, "felaktigheter" osv har inget med mig som person att göra. Det påverkar inte mitt värde. Mina tankar, åsikter, mina idéer och min vilja påverkas inte av valkar på magen eller gropar i låren. 

Groparna i låren är fortfarande där, tro mig, men jag skiter faktiskt i't. Helt ärligt. Och det känns så bra. Inte alla dagar såklart, jag har fortfarande dåliga dagar. Men oftast. Så ofta att jag kan gå och bada och njuta av vattnet och svalkan och inte bry mig om hur kroppen ser ut. Jag kan lägga upp baddräktsbilder på internet! Fattar ni hur stort det är! Det känns så sjukt bra. Tidigare somrar har jag klätt mig för att se snygg ut och för att dölja alla fel och brister, snarare än för att stå ut med hettan. I år bryr jag mig bara om att klä mig lätt och skönt. Idag betyder det t ex en kortkort, mjuk klänning med smala, tunna axelband. Som visar gäddhäng, backfat, håriga armhålor, lår med ärr och celluliter och håriga ben. Det känns så himla befriande! 

Jag kan knappt beskriva den här känslan, men det är så jävla gött och jag känner mig superkvinnlig och supersnygg genom att släppa allt jag varit rädd för tidigare och bli ful. Jag har aldrig velat ha urringade kläder tidigare men nu ba fuck off om du inte gillar't! Att vara perfekt och normsnygg är så himla oviktigt. Och det är så skönt att upptäcka att kroppen är praktisk och bra på alla sätt men dess utseende har inget med mitt värde som person att göra.

Min kropp faller ju ändå typ inom mallen för "vanlig" och "normal" och ändå har det tagit så lång tid för mig att acceptera att den ser ut så här. Att jag har storlek typ 40 istället för xs. Storlek 40 är liksom ingen stor storlek på nåt sätt, den finns alltid i det vanliga sortimentet i klädaffärer till exempel. Men jag har alltid känt mig mycket större än alla andra. Jag har alltid varit lång och bred och kommer aldrig att vara petite. Aldrig nån liten fransk donna med stora rådjursögon och älvlik figur. Så sugit att just det alltid är nån form av ideal. Att en som kvinna ska va liten och tunn och hjälplös. Så himla värdelösa ideal, om det är det enda tillåtna. Mycket bättre att kunna få vara stor och stark och redig också. 

Jag gillar verkligen min kropp. På riktigt. Den är bra och najs på alla sätt. Visst kan jag fortfarande kolla i spegeln ibland och ba USCH. Eller nypa mig i magfettet och tänka fy fan. Men de dagarna blir färre och jag försöker verkligen aktivt motarbeta dom.  Tänk om jag en dag kommer att älska kroppen också? Herre min påve, vad häftigt det skulle vara. 

PS. På tal om gäddhäng är ju den här lilla Vinen ett guldkorn:

Fiskefredag

Sommarkvällar är nåt ganska underbart. På dagarna jobbar jag mest hela tiden eller så är de så varma att jag dör av att bara gå ut (det där ovädret som farit runt i landet har inte setts skymten av här), men kvällarna är perfekta. I fredags fick jag, Johan och Daniel för oss att åka och meta. Eller jag följde mest med för att det fanns öl och en chans att bada. Jag metade lite men sen blev det tråkigt. Fiske är lite för långsamt nöje för mig, jag tappar tålamodet på en sekund.

Men himla fint var det. Massor av folk och båtar ute. En grej jag älskar med båtfolk är att de nästan alltid hälsar på varandra och andra. Typ oss när vi stod vid kanalen och metade. Alla hejade och var glada. Det uppskattar jag. Som Johan sade när vi satt där: Samma grej gäller i skogen, folk hälsar på varandra när de möts på en stig nånstans i skogen.

Jag gör själv samma sak. Det finns något trevligt i det. Folk jag aldrig skulle hälsa på om jag såg dem nån annans stans pga hälsar inte på främlingar för bara galningar gör det, men på sjön och i skogen är det okej.

I alla fall så tröttnade jag och Blixten tidigare än pojkarna. Jag skulle nämligen jobba tidigt nästa morgon och Blixten får inte bada pga algblomning så han var lite bitter. Vi två gick hem genom solnedgången och det hela var ganska tjusigt.

Queen B

Detta alltså:

!!!!!!!

Saker en kan ägna sig åt när en är bara ett par år under trettio

Saker en kan ägna sig åt när en är bara ett par år under trettio:

EXAKT SAMMA SAKER SOM NÄR EN VAR 18!

Typ hänga runt på en kompis föräldrars baksida när föräldrarna inte är hemma. Det gjorde vi i tisdags! Jag kom till hänget efter jobbet. Grabbarna skulle ut i skärgården på förmiddagen, men fick reda på att det var algblommning i havet (som är farligt för hundar) och fastnade hemma i hänget. Det var ungefär
tvåhundra grader varmt i skuggan och en smälte nästan bort.

Fast en sak som är skillnad nu mot då är att nu, när vi är gamla och vuxna, nu har vi hundar! Och hundar är bäst! Alltså: allt blir bättre med åldern! Jag lovar, det är verkligen så. Älskar mitt liv så mycket mer nu än för tio år sen.

Essiebuttoneffect

Det kommer inte som någon överraskning att jag är dödligt förtjust i Estée, eller Essiebutton, och då främst hennes vlogkanal. Jag fullkomligt älskar vloggarna som hon och hennes kille gör. De filmar sin vardag och lägger ut med jämna mellanrum på YouTube. Och jag tittar på varje liten film. Jag kan inte få nog av deras gulliga London-liv.

Estée har massor av följare och fans och nu senaste tiden har hashtagen essiebuttoneffect dykt upp på Twitter och Instagram. Under #essiebuttoneffect lägger folk upp bilder eller skriver, om saker de gjort, eller kanske främst, köpt på grund av henne. Saker hon och pojkvännen Aslan gör, pratar om eller visar upp i videosarna.

Jag har följt Estée på internet ganska länge och började tänka på om jag influerats och inspirerats av henne till att göra något köp. Och svaret är JA:

Massor av grejer som jag köpt på grund av henne. Vissa grejer är exakta saker som hon pratat om eller rekommenderat och andra är mer in the style of, eller liksom inspirerats av henne. Helt galet egentligen. Men jag tycker att hon har en sjukt fin stil, både i kläder och smink, men också inredningsmässigt.

Tekannan hittade jag till exempel på Åhléns tidigt i våras. Den är en liknande som Estée och Aslan har (de dricker skitmycket te) och jag blev kär i den på direkten. "Kimonon" hittade jag på rea på Lindex och tyckte den var jättefin. Tänkte direkt på det här inlägget av Estée och älskade den. Nagellacket är Splash of Grenadine från Essie och det är Estées favoritfärg från det märket. Parfym från Chloé gillar Estée, hon bär ofta svart eyeliner, har jobbat på The Body Shop och gillar deras produkter och älskar Tangle Teezer.

Alltså, det låter ju lite sjukt och stalker-aktigt att veta så här mycket om nån mer har en följt nåns personliga vloggar och blogg i flera år så lär en sig ju en hel del. Och influeras, tydligen.

Jag älskar alla de här grejerna och kan bara konstatera att #essiebuttoneffect är for real.

Swan-terrupted

En sak jag älskar med det nya området jag bor i och en av de bästa grejerna med flytten är att vi bor så himla nära havet nu. Bokstavligt talat ett stenkast ifrån (om en är jävligt bra på att kasta). Det tar bara nån minut att gå och så är en vid hav och bad och öar och solnedgång och utsikt och allt bra. Den här närheten gör att jag har badat en massa i sommar. Och mer ska det bli. Kvällsdoppen är mitt bästa bad. Ikväll när jag och Daniel och Blixten gick till badplatsen var vi alldeles ensamma. Vi hoppade i och det var inte ens kallt i början och vi badade och simmade. Vi var i ett bra tag men sen kom det en SVANFAMILJ. Och alla vet ju att svanar är farliga och arga djur, så vi flög i princip upp ur vattnet. Och slet på oss kläderna. Och hoppade på cyklarna hem.

Fast de är himla fina, svanar. Att titta på. På håll.

Mingla. Det är fan det värsta jag vet.

Mingla. Det är fan det värsta jag vet. Jag har märkt att sommaren ofta för med sig sammankomster med vänner och familj, så som studentfirande och skolavslutningar och 50-årsfester och bröllop och släktkalas och så vidare i all oändlighet. Och jag har märkt att en ska klä upp sig och vara tjusig och fin och sval och smart och intressant och social och det verkar som att ALLA bara är det. Alla beter sig som en ska och jag känner mig bara *forever awkward*.

Mingla. Det är fan det värsta jag vet. Jag har alltid valt fel kläder. Lite för casual, lite för uppklätt, lite för modernt, lite för retro, lite för underklätt, lite för överklätt. Alltid lite fel. För färgglatt eller för svartvitt. För lättklätt eller för påklätt. Jag är inte go och glad och social och pratsam. Jag är inte överdrivet intresserad av andra.

Mingla. Det är fan det värsta jag vet. Alla andra verkar liksom automatiskt bara veta hur en ska bete sig på tillställningar av olika slag. Vara lagom glada och vackra och trevliga. Alltså, jag fattar att det inte är så för alla. (Det kan det bara inte va!) Men det känns som det. Och det ser ut som det. Alla får det att se så enkelt ut. Det som för mig är så svårt.

Mingla. Det är fan det värsta jag vet. Jag vet aldrig vad jag ska säga. Säger alltid fel saker. Vet aldrig vad jag ska fråga om. Vad ska en fråga en främling/bekant/långtifrånsläkting om? Jag tycker ofta en ser att folk bara pratar och pratar men knappt bryr sig om vad som sägs. Bara pratar och säger saker för att det är det en ska göra. Det är vad som är socialt accepterad. Vara tyst och blyg och inte nån jäkla social fjäril är liksom inte okej.

Mingla. Det är fan det värsta jag vet.

Snart är det över, Elias. Bara lite till. Sen är det över. Det blir bättre så här. Du har lidit så mycket.

Förra veckan köpte jag en bok. Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Det är ju en sån där superpoppis bok som bara alla har läst och jag har sett den i varenda mediekanal som finns. Och häromveckan såg jag att den ska bli film. Då kände jag att Nu måste jag bara läsa den. Annars är filmen gjord och det är liksom för sent för att upptäcka böckerna på något sätt. Sagt och gjort. Jag köpte den.

Och herre min påve, vad bra den var. Spännande! Och det gick så himla snabbt att läsa och jag ville ju veta hur det skulle fortsätta och sluta att jag gick direkt och beställde Eld och Nyckeln med snabbfrakt från Bokus. Fattar inte varför jag inte bara köpte alla tre på en gång?! Visste ju att jag antagligen skulle gilla det jag läste och vilja ha mer. Ibland fattar jag inte riktigt hur min hjärna funkar.

I alla fall, trilogin utspelar sig i staden Engelsfors där ett gäng klasskompisar som går i gymnasiet, som inte är vänner eller knappt känner varandra, får reda på att de alla är "utvalda". Det hela börjar med tragedier i skolan och de alla får veta att det existerar en helt annan värld, en magisk värld, som de är en del av. De måste kämpa mot ondska och ibland är det så spännande att det inte är klokt.

Jag har inte läst klart alla böcker än, så jag vet inte hur det slutar (!!). Jag ligger i mitten av Eld, alltså andra boken. Jag älskar den här typen av spännande, lättlästa YA-böcker. Och jag älskar känslan av att totalt fastna i läsning och bara vilja ha mer och mer. Jag har ju blivit lite dålig på läs-fronten den senaste tiden och jag blir så himla glad att jag hittat lusten igen. Just nu, i alla fall. Det lär väl inte bli så mycket romanläsning i höst kan jag tro.

Hajmardrömmen

Jag såg den där Sharknado igår kväll och jag måste ändå säga: den var ju ganska bra ändå. Alltså, på riktigt. Kanske för att jag tycker att hajar/alla vattendjur är typ det läskigaste som finns och tanken på att de skulle kunna ta sig upp på land samt FLYGA är värsta mardrömmen nånsin. Vilket såklart blir grymmers skräckfilm!

Hajar i en freaking TORNADO!!! Flyghajar!!

Jag är livrädd för hajar och kan få "hajkänsla" när jag badar i havet/sjön/poolen här i Sverige och då bara måste jag upp ur vattnet för det känns verkligen, verkligen som det simmar en haj emot mig under vattnet och snart kommer den stiga lite och jag kommer se fenan och sen kommer den slita ner mig under ytan och allt som kommer vara kvar av mig är en blodpöl i vattnet. Paniken där! Turligt nog har detta aldrig hänt, men känslan. KÄNSLAN.

På film syns ofta hajar en och en, som att de hänger mest för sig själva, men i Sharknado kommer de i grupp. I hundratal och tusental emot en. De är alla möjliga sorters hajar och de är så himla många. Hela tiden. De far in genom fönster och in i hus och genom biltak. De är ta mig fan överallt och det är typ det värsta jag kan tänka mig. De är ju så himla stora och tar liksom upp ett helt rum. En hel bil! Tanken på att vara fest i en bil med en haj hängande på taket som biter hål och tar sig in. Alltså. Fy fan. Mardrömmen.

180 högskolepoäng till då!

Ni vet där i våras när jag var så himla trött på att plugga och bara ville jobba? Glöm det.

Jag fick visst nåt fnatt och sökte visst till sjuksköterska och kom visst in? Så nu blire plugga för hela slanten i ett par år till. Men vad är ett par år, på det stora hela? Det sägs ju att människor blir äldre och äldre, så jag siktar ju lätt på 100 och då är ju ett par år ingenting. Plugga är ju typ det bästa nånsin också och jag önskar att jag kunde få betalt för att vara typ professionell student.

Ibland kan jag bli lite arg på mig själv, för jag har nog länge vetat att jag ville bli sjuksköterska egentligen. Och då kan jag liksom bli sur för att det tog så himla lång tid för mig att fatta det och faktiskt komma till skott med att söka. Men det här var väl min väg, helt enkelt. Lite längre än vissa andras, kanske. (Jag hoppas att jag inte är äldst av alla!) (Men om jag är det är det nog fett också, då kan jag sprida min *visdom*)

Nu är jag så sjukt himla peppad på att se hur hösten blir och hur livet blir som student igen och att pendla till en annan stan och sånt där. Det kommer nog bli ballt. Jag ser skotskrutiga halsdukar och beigea trenchcoats och linjaler i trä och typ kulramar framför mig. Vet inte om verkligheten ser ut så, men jag hoppas!

Dessa sommarkvällar kan få hålla på för evigt

För en vecka sen bestämde jag och Daniel och våra kompisar Adam och David oss att åka och bada på kvällskvisten. Vi åkte ut till en fullproppad Jogersö-strand, men undvek allt folk genom att gå in i skogen och ut på en klippa på andra sidan. Värsta bästa badklippan!

Ingen hoppade från högsta höjden, pga en kan DÖ därifrån, men längre ner ifrån hoppade alla. Förutom Blixten, han vågade inte hoppa. Han liksom gled i, som en säl.

Det allra bästa med klippan var att den låg i total kvällssol! Vi kom dit vid kanske halv sju på kvällen och det var sjukt varmt och soligt hela tiden vi var där.

Vi fiskade lite, och Adam lyckades fastna på botten och var tvungen att hoppa i igen och rädda draget. Inte allt för jobbigt när havet är varmt. Ser ni kvällssolen liksom! Hur göttigt?

Jag badade ju såklart också, även om det inte finns nån bild på det. Jag fullkomligt älskar att bada och vill gärna göra det hela tiden, varje dag.

(Känns som jag verkligen hamnade i skymundan på den övre bilden, Adam är liksom stjärnan i ljuset där och jag är totalt i skugga. Skyller på fotografen såklart: David!)

När klockan blev sent plockade vi ihop badkläderna och åkte till Max och åt mat. Som en bör göra vid 22-tiden.

Dagen efter for hela gänget på Ålands-kryssning, men det är en annan historia.