För
mig krävs det träning för att se min kropp som endast en kropp. Det är ju skitsvårt. Att se den så. Den är ju nedtyngd med en massa, massa stenar om hur en "perfekt" kropp ska se ut. Stenar från samhället och media och barndomen och historien och precis allt. Detta jävliga patriarkat vi lever i.
Det är inte lätt. Att se kroppen som en kropp som är min. Bara, bara min. Det är klurigt. Det krävs träning. Jag kan träna genom att till
exempel hänga runt naken hemma. Och sen titta på kroppen i
en spegel. Försöka att inte ändra, vinkla, förändra, suga in och
så vidare, för att kroppen ska se mer "smickrande" ut.
Utan titta på den exakt som den är. Kanske titta på den ur andra
vinklar än jag brukar.
Och sedan fotografera kroppen. Rakt framifrån
och från sidan och bakifrån och från alla vinklar och vrår. Titta
på bilderna. Se kroppen för vad den är. Och sedan komma till den
ganska najsa fasen: FAKTISKT GILLA BILDERNA. Gilla kroppen! Uppskatta
kroppen! Det är en sån fantastisk känsla. Att gå runt och pendla
mellan att tycka kroppen är ganska neutral som bara är och att
tycka att den - JAG - är megasnygg! Jag når inte dit hela tiden,
men oftare och oftare. Och det är en sån jäkla vinst. Det är något som borde vara självklart, men som vi alla vet tyvärr inte är det.
Min kropp är bara min och får se ut
exakt hur den vill. Den behöver inte utföra något för att
förtjäna något annat. Jag har länge ogillat kroppen. Tyckt att
den varit fel på olika sätt. Betett mig därefter och undvikit att
göra vissa saker, som att hänga på stranden och att ha på mig
vissa kläder. För jag har trott på lögnen att vissa kroppar inte
får synas överallt, eller gå klädda i vad som helst. Men! Det är
bara det. En lögn. Ett hittepå! En falskhet! Alla kroppar med
tillhörande människa får se ut och göra exakt precis vad de vill.
Jag och min kropp vill till exempel bada naken och äta smågodis
(inte nödvändigtvis på samma gång) (men kanske på samma gång, det låter ju najs).
Ju mer jag förstår och
kommer ihåg att det faktiskt är en lögn ju bättre mår jag. Det
märks så tydligt. Allt blir roligare och rimligare om jag inte går
runt och tänker på min kropp och hur den ser ut hela tiden.
(Förutom när jag kollar i spegeln och ba Jäklar vilken
snygging!!).
Världen förtjänar att få se min göttiga kropp. Ibland. När jag vill. När jag godkänner det. När jag säger att det är okej. (Detta är så förbannat viktigt!)
Här på bilderna är den sedd lite
underifrån med magen i fokus. Och hudbristningar! Dessa märken i huden som så sällan får synas, men som är så himla vanliga. Som precis alla kan få och ha. Alla kön och alla åldrar och alla olika personer som finns. Kan ha bristningar i huden. Men det vet en knappt om. För det verkar som de alltid, alltid döljs. Göms undan. Photoshoppas bort. Försvinner under kläder. Det är lite synd. Det skulle vara gött om de bara fick synas. Bara fick vara.
Jag gillar min mage. Nu. Det har jag inte alltid gjort. Men nu gör jag det. I all dens mjukhet. Nu kan jag se alla fantastiska fördelar med att ha en frisk mage. En mage som aldrig ger mig besvär, och alltid ger mig väldigt
regelbunden avföring. En glad mage är viktigare än en kan tro. (Även om den, som i detta fall, sitter på en tjurig person.)
Jag tycker den här textraden från låten This Body av fantastiska Hello Saferide sammanfattar det så himla fint:
It's like finding a hidden door,
in the house you always lived in.
With a secret room, and it hold diamonds and pearls.
4 kommentarer:
Jag älskar att internet är så här fint, mjukt, upplyftande och ägigt! Tack för att jag fick läsa det här när jag åt frukost och alltså kommer bära med mig det här hela dagen. Tack för att du är så bra! 💕
Ja, tack för denna så fina och sanna text! Att det ska vara så svårt att acceptera sin kropp precis som den är.. Är också på rätt väg men, kämpigt.. Men du hjälper och peppar med dina ord och din varelse!
💗❗️
Puss på er! Och tack!
Skicka en kommentar