Fyra små skäl

Jag tycker det är lite svårt att skriva och prata om graviditeten och allmänna bebisgrejer (men nu gör jag det ändå, tydligen). Jag fick till exempel svindel när min man började prata om att vi måste köpa vagn eller när han drog med mig till avdelningen med bebiskläder på H&M. Jag känner mig så sjukligt obekväm på den typen av avdelning, som om att jag inte alls hör hemma där. Och för att genom att gå där och strosa så är det som att basunera ut JAG ÄR GRAVID till halva stan. Och det är ju så himla privat, för mig (inte för att jag tror att nån bryr sig egentligen).

Jag tycker det är himla svårt att skriva och prata om graviditeten av flera skäl.

 Ett av skälen är att jag själv känner mig sjukt osäker inom detta helt nya område för mig. Ett område som fortsätter att vara nytt exakt hela tiden, men det allra mesta nya fortfarande framför mig. Jag har liksom INGEN ANING om hur det är att vara höggravid eller genomgå en förlossning eller faktiskt ha en bebis. Och jag kan tycka att det är svårt att prata och liksom dela med mig av saker där jag har noll koll. Och alla andra är så jäkla självklara och sugna på att ge "råd" och berätta hur det var för dom och faktiskt ibland få mig att känna mig så himla korkad. Jag försöker tänka att ingen annan vet ju faktiskt hur det är för just mig att vara gravid - för det har ju ingen annan upplevt.

Ett annat skäl är att jag har känt mig så orolig över om allt kommer gå bra och inte velat jinxa det. Jag har väl på nåt sätt tänkt att det är lättare att hantera om nåt jobbigt eller rent av skittragiskt skulle hända om ingen annan vet om det eller är så involverad. Men det är ju helt enkelt inte sant. Men det är så lätt att tänka så. Att det är bästa att inte prata om det. Ifall att, liksom.

Ett tredje skäl är att jag själv vet hur jäkla asjobbigt det är att höra på folks gravid- och bebissnack och se bilder på magar och ultraljud när en själv så himla gärna vill ha samma sak, men av olika skäl inte får det. Det gör ont i hela kroppen. Att känna sig avundsjuk och utanför och att allt bara skaver. Det här är nog det viktigaste skälet. Att inte vilja trycka upp det i andras ansikten.

Det fjärde skälet är kanske lite töntigt, men jag är rädd att liksom tappa allt det andra jag i vanliga fall gillar att prata och skriva om och bara frossa i graviditetsgrejer. Att bli tråkig. Enformig. Men vad gör det egentligen? Det är ju en kort och lite unik tid i livet och graviditet och bebis är nåt jag tänker på ganska så himla ofta. För det är SÅ SJUKT STORT. En så stor och galen förändring.

Och det är just därför jag vill blogga och instagramma om det. För jag vill ju minnas. Komma ihåg hur den här tiden var. Det kanske är enda gången i livet som jag är gravid. Och då vill jag gärna ha lite tankar och texter och bilder att kunna gå tillbaka till. Min kropp, till exempel. Den kommer kanske aldrig se ut så här igen. Tänk då vad roligt att ha alla dessa bilder jag tar. Att kunna gå tillbaka och titta. Det är ganska fint ändå.