Efter förra inlägget fick jag några kommentarer som ville att jag skulle skriva mer om barnlöshetsutredningen och hur den gick till för oss och så där. Och det kan jag ju göra. Jag visste själv inget alls om detta när jag och min man gick in i det.
Vi har försökt skaffa barn/bli gravida i ungefär tre år. Och det är en skitlång tid. Och inget har hänt. Alla graviditetstester har alltid varit negativa. Och på den tiden hinner en tänka väldigt mycket. Till exempel så blir en ganska övertygad om att nåt är fel. Om att det aldrig kommer att gå. En googlar på adoptionssajter och börjar tänka kring det och vet inte riktigt vad en tycker om adoption egentligen och känslorna är kluvna och en tittar på Vänner och känner sig som Monica och Chandler och en börjar tänka på en liv helt utan barn och hur det skulle kännas.
Och allt går så himla långsamt. Och det känns som PRECIS alla andra blir gravida och får barn hela tiden. Och att det är så jäkla lätt för dom. De verkar bara råka knulla lite och sen vips är dom gravida. Och vissa säger att det var inte ens meningen, en lycklig liten "olycka" och när en hör det så bränner det bakom ögonlocken. Och till sist är det allt en kan tänka på och det gör så himla ont att höra och läsa om alla andra som får barn. Liksom ont i allra innersta delen av hjärtat.
Så till sist en dag fick jag nog. Jag gick in på landstingets hemsida och kollade var i min närhet en kunde genomgå fertilitetsutredning och ringde dit helt skakis (så jäkla jobbigt att prata i telefon ju! och ännu jobbigare att prata om känsliga grejer). Och det svarade en gullig person som tyckte att vi helt klart borde få komma och genomgå en utredning för så lång tid ska det inte alls ta att bli gravid. Hon rekommenderade mig att ringa till en klinik och det gjorde jag och de svarade där med och var gulliga och ställde ett gäng frågor på telefon och så skulle vi få komma dit om ett par veckor (nästa gång jag hade mens, för det skulle en ha för proverna). Och allt kändes med ens en liten aning bättre för nu var liksom första steget taget.
När vi väl gick dit så var jag också helt skakis och allt kändes lite läskigt och skitjobbigt, för vad hade vi gett oss in på? Och vad skulle proverna säga? Första besöket så togs det blodprover för de skulle undersöka hormonnivåer och äggreserv och så vidare. Och vi pratade lite och så där, men jag tror det gick ganska fort. Sen under kommande veckor och månader så följde flera besök med spermaprov och flertalet gynekologiska undersökningar (en blev verkligen vän med den vaginala ultraljudsscannern). Och vi pratade med läkaren och hon sade att allt såg bra ut. Vilket nästan gjorde mig irriterad. Varför fungerar det inte då?! Det var väldigt frustrerande. Men samtidigt skönt, såklart. Äggen fanns och ägglossning skedde och spermierna var både många och snabba. Tydligen.
Och vi satt och pratade med läkaren om sex och samlevnad och grejer och hon var sådär superpedagogisk och tydlig och till sist satt jag och funderade på om jag verkligen vet hur barn blir till. Ja, men efter som vi försökt så länge. Jag tänkte att jag kanske missat en svinviktig lektion på sexualkunskapen i åttan där de gick igenom nåt magiskt sätt angående hur en blir gravid.
Men så var det ju inte såklart. Jag hade inte missat nåt. Vi hade gjort rätt alla gånger. (Vad humoristiskt det hade varit annars? Om läkaren ba "jaha ni har inget penetrerande sex, men så blir inga barn gjorda??" Och vi skulle vara helt chockade och storögda och ba "Aha! Okej..! Tack!").
I vart fall bestämdes det att vi skulle få börja med IVF precis efter sommaren (vi gjorde utredningen under våren). Och då släppte lite av en sten från våra axlar och vi kunde slappna av. Och ta det lugnt och njuta lite av sommaren, för nu hade vi ju en lösning i sikte. Och det var så skönt.
Och sen där i början på september då ringde dom och meddelade att nu var det dags, nu skulle vi börja med IVF. Då fick jag tårögt svara att, "nä, det behövs inte". För två dagar innan hade jag tagit ett graviditetstest som var positivt.
9 kommentarer:
<3 <3 <3 <3
Käraste, bästa Kajsa! Jag sitter här och gråter och blir om möjligt ännu gladare över bebisen i din mage! Ni är så jävla värda all fantastisk lycka som kommer med det där lilla underverket. Tusen miljarder kramar till er! <3
Blir helt tårögd själv. Fy fan heja er! <333
Hehe, inte bara jag som sitter här tårögd alltså! Så glad för er skull! Känner själv igen känslan när människor runt om berättar hur lätt dom blev gravida, att det inte ens var planerat. Som du säger, det bränner bakom ögonlocken då. Lustigt det där, att när man slutar försöka. DÅ händer det. Som med kärlek. Slutar man leta efter den rätte så kommer hen (hände mig)! Försöker tänka så jag med här, att jag ska sluta tänka på att bli gravid. Bara slappna av. Men det är svårt att inte hoppas dagarna innan mensen ska komma, och hoppas att den uteblir.
Tack för att du skrev om det här! <3
Vilken jobbig period ni har haft! Kan verkligen inte förstå hur tufft det måste vara (jag är ju en av de där störiga som har blivit på smällen oplanerat en gång...och snabbt planerat en annan gång, och inte haft något missfall) men jag minns hur rädd jag var innan vi började försöka om att jag inte skulle kunna bli med barn. Vad skönt ändå att det visade sig att ni kunde bli gravida på naturlig väg sedan, och tänk att det är just den här lillbebben som det är meningen att ni ska ha. <3
Alltså, jag grät när jag läste det här! Kände igen mig så mycket för förra gången tog det sån tid för oss att bli gravida att jag trodde det var omöjligt. Sen sa vi nä, det här gör ju inte, vi får göra utredning till hösten, la ner alla tankar på att kunna bli gravida själva, och då blev jag plötsligt på smällen!
Så himla glad för din skull!
Helt fantastiskt Kajsa! Jag och min sambo försökte bli gravida i ett år och jag var nära att gå under. Plussade i dec-14 vilket blev ett tidigt missfall. Helt förstörd efter det. Nu i dec ett år senare så plussade jag igen och nu fick vi se ett härligt pickande hjärta i vecka 9(8). Helt jäkla underbart. Gått in i vecka 10 nu :)
Hoppas lillen leker rövare i magen nu <3
Mika: Stort grattis till plusset!
Fifi: det är så himla fantastiskt när det funkar så ändå, att när en lägger ner och slutar försöka, då funkar det. Som om kroppen bara vägrar medverka när en själv vill det för mycket. Så knäppt. Men bra ändå.
Felicia: Så himla skönt för er att det gått fort och bra!
Anonym: åh tack! Och ja, visst är det knäppt när det fungerar så? :)
Wow... Hittade din instagram o du e ba stört skön... vilket egentligen inte är ord jag använder men det går inte beskriva hur jag upplevde dig på annat sätt.
Har själv kämpat med barnlöshet, gjorde utredning i våras o första försöket misslyckades lagomt till midsommar, andra försöket var månads skiftet augusti-september.
Så inte bara kommer jag följa din blogg, jag kommer följa din graviditet då vi ligger så nära varandra o du får mig att lee.
Glad att jag hittade hit o tacksam att människor som du finns.
//malin
Skicka en kommentar