Lilacism

Jag är helt kär i mitt nya nagellack. Är det okej att ha såna känslor för nagellack? Jag går hela tiden runt och tittar på fingrarna och bara njuter av färgen. Det är den finaste, vårigaste pastellen någonsin. Som syrenerna i min buske utanför köksfönstret, som förhoppningsvis kommer att blomma snart.

Våriga färger på våren gör mig så himla glad. Även om det just idag inte alls känns vårigt, utan är nio grader och regn ute. Men då är väl ett nytt nagellack helt jäkla perfekt för att liva upp. Färgen heter Lilacism och kommer från Essie.

Som alltid gör liksom inte bilderna det rättvisa, men tro mig, det är fantastiskt tjusigt! Som blek syren. Alldeles glassig och fin.

Tips och tack och jättebebis

Tusen tack för alla tipsen och idéerna kring amningskläder! Det är så himla praktiskt och bra och värdefullt att kunna ställa frågor här på bloggen och ba få en massa bra svar. Så himla lyxigt! Och så bra med mammor och gravida som hjälper och tipsar varandra. Jag tar gärna emot råd och tips, så länge jag bett om det själv. Det är ju så mycket jag inte vet just nu. Snacka om att stå inför något helt nytt och främmande. Då är det ganska fint att kunna få tips från massa smart internetfolk! (Och väldigt smidigt!)

Idag var vi förresten hos barnmorskan igen, på världens snabbaste besök. Men jag har sällan frågor att ställa och undrar inte så mycket egentligen. Vilket kanske låter paradoxalt med tanke på hur jag gnäller och undrar här. Men som patient är jag extremt tyst och medgörlig. Mest vill jag bara att tiden ska gå, just nu. Skynda sig lite extra, så att bebisen kommer. Men barnmorskan vi går till nu är i alla fall så himla bra och fin och rolig och snäll. Allmänt fantastisk på alla sätt. Och det är så himla skönt. Nästa vecka ska vi på tillväxtultraljud för att titta närmare på bebisen och göra en viktskattning. Förhoppningsvis är det inte en jättebebis jag håller på att baka, utan en helt normal liten sak. Som är smidig att få ut.

Amningskläder - nödvändigt eller totalt onödigt?

Kan vi prata lite om det här med amningskläder? Behövs det? Vad behövs? Och hur mycket behövs? Hur ska en veta innan bebisen kommer och innan en ens har provat att amma? Amningen kanske inte fungerar alls?

Jag köpte mina första (enda?) amningsplagg idag, två linnen och en klänning. Om en inte räknar bh:ar alltså, för det köpte jag för ett tag sedan. Linnen känns rent spontant som en smart grej, då jag tänker att jag kan använda dom under andra kläder.

Häromdagen letade jag lite i garderoben för att hitta kläder som kanske skulle passa till amning, men det är banne mig inte lätt när en inte vet, liksom. Jag tänker att skjortor/plagg med knäppning fram kan vara bra. Allt som gör det lätt att få ut tuttarna. Men det är inte så att jag äger hur många skjortor som helst. Jag har ett par skjortlinnen, alltså skjortor utan ärmar, och de kan ju vara trevlig att använda i sommar. Ihop med en kjol eller nåt. Men om brösten blir större så kommer de inte gå att knäppa alls, vilket är ju lite av en downer. Även kanske typ oversize-tröjor är bra att ha, som jag kan dra upp och sen ha ett av de där linnena under? Eller vilket linne som helst, så att jag inte blir kall. Sådana har jag ju flera. Annars tycker jag att det var svårt att hitta bra plagg som jag redan har, då absolut inget av dom är anpassat för amning (såklart). Det gäller att tänka om. Vilket i och för sig är ganska kul det med. Som en liten utmaning *hej positivt tänkande*. Jag har en hel del kläder i min garderob, så egentligen borde jag helt klart kunna hitta nåt bra. Lite som med gravidkläderna. Jag har köpt och använt gravidbyxor (ett måste för mig!) och två par tajts och några tröjor. Och sedan blandat med vanliga kläder. För mig har det varit jätteviktigt att känna mig både bekväm och som mig själv under graviditeten. Och då har kläder som faktiskt passar kroppen varit en stor del i det.

Tänk till exempel när jag är hemma och ammar, vilket ju definitivt lär vara merparten av tiden, då behöver jag kanske inte nåt särskilt amningsplagg, känns det som? Då kan jag ju bara slänga av mig kläderna? Men vill jag det? Jag har ingen aning. Men jag bara vägrar köpa nåt av alla dessa dyra plagg som kommer upp när jag googlar "amningskläder" eller "kläder att amma i". Herre min påve, vissa är helt hutlöst dyra. Så bra kan de bara inte vara. Och några "härliga vintageklänningar med knäppning fram" (ett annat typexempel på tips som kommer upp när jag googlar) äger jag inte heller.

Det skulle ju kännas bra att ha förberett så mycket som möjligt, då det är lite lättare att göra det nu, än när det finns en liten bebis att ta hand om. Men nog är det svårt att veta vad jag behöver, för det här med både gravid- och amningskläder känns också som en sån här grej som att alla vet att de kan lura stackars blivande föräldrar på som inte har nån koll och tror att de behöver exakt allt som säljs.

Den kroppsliga kroppen

Kroppen känns så fruktansvärt kroppslig just nu. Det liksom känns hela tiden. Jag märker av den. Ibland går det toppenbra och jag kan göra grejer och gå promenader och så där, men sen nästa sekund kan jag knappt få på mig skorna. Och tappar jag nåt får det banne mig ligga kvar på golvet och att sitta på vissa ställen är obekvämt och att resa mig upp är obekvämt och att ligga ned är obekvämt och det är så störigt att kroppen inte är som vanligt. Att inte orka något. Jag är ju en sån där lyckligt lottad person i vanliga fall, som kroppen aldrig brukar krångla på. Och nu får jag sammandragningar och ont av minst lilla. Eller så får jag stånka mig och ta sats för att komma upp ur soffan, och när jag väl är uppe så kan jag knappt räta ut mig för att fogarna gör så himla ont. Inte hela tiden, absolut inte. Men ibland. Och det är störigt nog.

Egentligen ska jag ju inte klaga. Jag fattar ju det. Det finns många som har det mycket värre. Hela tiden. Men jag tänker klaga lite ändå. För det är jobbigt. Just nu. För mig. Jag sover uselt på nätterna, för jag kan inte ligga på nåt skönt sätt. Ligga ner liksom. Det brukar ju vara det enklaste och skönaste en kan göra. Men nu kan jag bara ligga på en sida och bara om jag bullar upp med kuddar och grejer. Jag som brukar älska att sova och att gå och lägga mig. Nu är det mest stånk och stön. För att inte tala om hur många gånger jag vaknar på nätterna för att gå och kissa. Jag har inte sovit en hel natt sen tidigt i höstas.

Magen är stor och rund och hård och visst, den är supermysig att klappa på och fantisera om den som bor där inne just nu. Men den är också SÅ HIMLA STOR och i vägen och det är jobbigt och irriterande och det måste banne mig få vara det. Att vara gravid är jobbigt och kroppen tar stryk och det är så tröttsamt att en ska behöva vara så himla glad och lycklig hela tiden. En måste få vara lycklig och tycka det är jobbigt. Faktiskt. De två känslorna måste få finnas på samma gång.

Det är coolt vad kroppen kan klara av. Bygga en helt ny liten person. Men jag är så trött på folk som ba "graviditet är ingen sjukdom". Nä, det är det kanske inte. Men jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Aldrig varit så här hindrad. (Och då har det inte varit så himla farligt för mig ändå, herre min påve, vissa är ju sjukskrivna eller alldeles fruktansvärt illamående eller får gå med kryckor på grund av fogarna eller allt på en gång.) Det är jobbigt och det är tungt och en måste bara få klaga lite. Klag, klag.

Whatever, I'm getting cheese fries.

Tre av de bästa high school-filmerna, aka de bästa filmerna nånsin, finnes numer allihopa på Netflix. Nu finns det absolut ingen anledning att inte se dessa filmer exakt hela tiden. Och det är precis vad jag tänker göra. Det borde alla vettiga människor göra. Livet blir så mycket bättre då.

Dessa tre filmer är sådana som jag sett om och om igen och nästintill kan utantill. FÖR ATT DE ÄR SÅ SJUKT BRA.

Aha, och vilka filmer pratar jag om dårå? Jamen, dessa såklart:

Mean Girls!

Easy A!

Och Clueless, såklart!

Tänk att det finns människor i världen som ännu inte sett dessa filmer?! Vilken skatt de har framför sig. Jag blir nästan avundsjuk.

Före och efter (eller?)

Det är så himla lätt att tro allt en ser på nätet. Eller tro och tro, men saker en ser fastnar liksom på näthinnan och blir kvar i minnet. Jag tänker på alla dessa före- och efter-bilder som svämmar över oss. Folk som visar upp sin viktnedgång. Som visar upp hur smala de blivit. Och får hyllningar. För det är ju aldrig tvärtom. Att någon visar upp sin viktuppgång. Och får hurrarop. 

Eller så är det modeller på bilderna. Som försöker sälja nåt företags hittepå-diet. Som lovar guld och gröna skogar. Den här typen av bilder ploppar upp i våra flöden. På Facebook och på Aftonbladet och Instagram och Twitter och precis överallt. Det går liksom inte att värja sig. Och de sprider tjockhat och bantningshets och i förlängningen dåligt mående. För själva meningen med dem är ju att visa upp först en tjock(are) kropp och sen en smal(are) kropp med underbetydelsen att den senare, den smala kroppen, är den bättre. Den som bör hyllas. Den som gör att folk skriver "heja dig!" och "bra jobbat!" i kommentarerna. För att i vårt samhälle är en smal kropp bättre än en tjock kropp. Så jäkla sjukt och vridet är det ju. 

Bilder av den här typen vill att en ska jämföra sig och kanske inse att en är mer lik före-bilden och då må skit över det och vilja förändra sig. Som om det skulle vara något fel på kroppen en har. Som om den på nåt sätt skulle vara sämre. Det är att hetsa till bantning och viktnedgång. 

Men de är ju så himla ofta ren lur! Osanning! Vinklar och ljussättning och Photoshop och smink och ett jäkla leende. Fejkat! 

Titta bara på dessa två bilder på mig. Ren lur! Mellan dessa två bilder är det mindre än 5 minuter. Jag är exakt lika höggravid på bägge. Men det syns liksom inte. Allt på grund av posen och vinkeln. Allt går att fejka. Gud, vad jag är trött på allt lur och alla jävla åsikter om hur en bör se ut. Och jag är så trött på den ständiga hetsen kring den smala kroppen. 

Rimligheten?

Alltså, rimligheten i mitt mående just nu? Jag har precis ägnat typ en timme åt att gråta pga läste gamla inlägg från min egen blogg. Om graviditet och bebislängtan och sånt där. Och började tänka på hur jäkla jobbig förra våren var (och våren innan dess och våren innan dess, och exakt alla år då jag försökt bli gravid men det BARA INTE GICK) och hur sinnessjukt lättad jag blev när det äntligen blev ett himla plus på stickan och hur himla störigt det är att jag fortfarande inte fått träffa den där bebisen som tar så lång tid att bakas. Och sen grät jag ännu lite mer för att jag bara inte orkar vänta längre. Och sen ännu lite mer för att Daniel inte var hemma och kunde trösta mig. Och sen ännu lite mer just nu när jag skriver detta. Ni hör ju. Rimligheten.

(Fokusera på mer positiva och mindre gråtiga saker istället, Kobran. Så som att du dammsugit idag och tvättat fönster - tvingat mamma tvätta fönster - och bytt lakan i sängen och satt upp insynsskydd i köket. Praktiska, bra saker att ägna sig åt istället för att fulgråta hela dagarna.)

Saker jag inte är intresserad av

Här kommer en liten lista på saker jag inte är intresserad av:


- Hur lite du gick upp i vikt under din graviditet.

- Att jämföra viktuppgång eller viktnedgång överlag.

- Hur lite (eller ingen) smärtlindring du behövde under din förlossning och hur lätt det var för dig.

- Alla oombedda råd någonsin.

- Allt prat om dieter och bantning och träning.

- Att diskutera kroppspositivitet i förhållande till hälsa.

- Att jämföra gravidmagens storlek och höra hur liten eller rund eller hög eller låg din mage var och vad det skulle innebära för bebisen.

- Alla konstanta frågor om bebisens kön.

- Att vara pigg och glad hela tiden.

- All form av sport någonsin.

- Kaviar. Bara bläh.

Res dig efter varje smäll

Den här koftan är grå och laxrosa vilket faktiskt är en väldigt fin kombination. Den kanske inte ser mycket ut för världen, men den är urskön och har en perfekt fladdrig passform. Jag har gått och klämt på den i affär halva hösten, men tyckt att det var onödiga pengar att lägga på ytterligare en kofta. Men så råkade jag befinna mig på stan i förra veckan och såg att min lilla rosa ögonsten var nedsatt till 75 spänn. Och då tyckte jag att det var alldeles lagom pengar att lägga på en kofta.

Nu har jag haft på mig den varje dag sen jag köpte den och trivs alldeles utmärkt. Helt klart bästa vårkoftan (även fast den tydligen inte alls tillhör vårkollektionen då den är på rea nu, fast i och för sig kommer väl vårkläderna direkt efter jul, så det är väl en vårkofta ändå då).

I'd rather be his whore than your wife.

Jag såg Titanic häromkvällen. Aka den bästa filmen nånsin. Jag fullkomligt älskar Rose och hur hon får nog och säger ifrån och skiter i sin vidriga överklassfästman och sin ganska kalla morsa och svär och ger folk fingret och gör exakt vad hon vill.

Plus att en gillar ju kärlekshistorien och att se på 90-tals Leo. 

En tisdag

Igår var solen framme lite på eftermiddagen och jag fick såklart instant spring feelings! Jag njöt runt i solglasögon och det bestämdes att vi minsann skulle grilla till middag. Jag älskar att grilla och blir aldrig trött på't!

Jag och Daniel var hundvakt till Wille också under dagen, så Blixten hade leksällskap. Och på köksbordet står en tulpanbukett i värsta våriga pastellfärgerna. Nog för att jag gillar vintern, men det är nåt alldeles särskilt med vår och sommar.

GRILLEN! Min pepp var enorm. Dock har inte trädgården fattat att det är vår nu och den borde vara alldeles blommande och fin. Men det kommer väl, sakta men säkert. (Såklart hade ju solen gått i moln också, men det var faktiskt typ 12 grader ändå och det kändes helt okej.) Jag älskar att vi har en egen liten trädgård att vara i. Det är så himla lyxigt, tycker jag, efter år av lägenhetsbalkonger.

Jag gjorde till och med drinkar och jag och Daniel satt på den inglasade altanen och pratade bebisnamn och annat viktigt (det är ju helt sjukt svårt att komma på ett bra namn, tycker jag).

Och det var den tisdagseftermiddagen och kvällen, det.

Magen i v. 37!

Magen är verkligen större än nånsin (vilket ju inte är så konstigt i och för sig). Den känns bautastor och den ser nog stor ut för utomstående också för det är det första folk frågar om, pratar om, ropar om på stan. "När är det dags?" är de allra vanligaste orden jag hör nu för tiden.

Tänk att det fortfarande är några veckor kvar (tur det, för jag är inte riktigt redo än!) och att magen ska bli ännu lite större. På onsdag ska jag till barnmorskan igen och mäta härligheten. Magen är, så att säga, på övre delen av kurvan. Men åh, vad jag tycker om den. Den är hård som en trumma och alldeles perfekt att klappa på. Och det rör sig därinne ungefär hela tiden. Det är lite spännande. Som att ha en liten alien boende i sig. Fast en snäll dårå.

Naveln är fortfarande en inåt navel och det har tillkommit några sprillans nya bristningar i huden. Från sidan står magen rätt ut och jag kan fortfarande bli chockad när jag ser mig i profil. Så läget är väl lite som det ska vara i vecka 37, kan jag tänka. Det blir lite tyngre för varje dag och jag boar loss här hemma. Idag, till exempel, har jag sorterat i ordning alla skorna i klädkammaren och lagt dem i nyinköpta trådkorgar samt satt in basenheten till babyskyddet i bilen. Och tvättat alla små bebiskläder. Så nu hänger de på tork och bara väntar på att användas.

En bröllopshelg i Uppsala

I helgen var jag och Daniel bortresta. På lördagsmorgonen tog vi tåget till Uppsala för att möta upp ett helt gäng vänner och GÅ PÅ BRÖLLOP! Vår kompis Johan skulle gifta sig med sin Ida och vi var alla peppade. Jag har gått på alldeles för få bröllop och tycker alltid att det är superkul och gråtmysigt, för alla är ju så himla glada och det är så mycket fint i luften.

Jag var till och med peppad på tågtoaletten.

När jag och Daniel väl kom till Uppsala mötte vi upp gänget som åkt från Linköping och Norrköping, alltså David och Björn och Björkis och Adam. Det hela började bra med att Björn kom på att han glömt sin kostym och skjorta och sånt där på tåget, som rullat vidare mot Gävle. Det blev några minuters paniksamtal till SJ och sen gick vi allihopa till närmsta Myrorna för att hitta en ny kostym till Björn. Det fanns inte jättemycket att välja på, men han hittade faktiskt en som satt helt okej. Till det mycket rimliga priset 320 kronor. Crisis averted!

Sen mötte vi upp Persson på en restaurang och åt buffé till lunch, för en vill ju inte komma hungrig till ett bröllop, och gick sedan till hotellet och svidade om till finkläder. Jag hade inte så mycket att välja på hemma i garderoben, men jag valde en tjusig ljusrosa klänning där magen faktiskt fick plats. Och platta skor. Givetvis platta skor! (Mina fötter kändes ändå som typ köttfärs när kvällen var slut.)

Och så var klockan helt plötsligt halv tre och det var dags att hoppa på bussen till kyrkan och vigseln! En buss som vi för övrigt fick åka gratis pga finklädda och snäll busschaufför som själv fyllde år. 

Efter lite förmingel så befann vi oss i kyrkan där vår gamla kompis Johan gifte sig som värsta vuxna personen och det var ungefär hur fint som helst. Jag fick kämpa mot tårarna pga ville inte börja gråta för då går det liksom inte att stänga av och jag hade ägnat alldeles för lång tid åt sminket för att det skulle gråtas sönder i kyrkan. De gick in i kyrkan till musik från Sagan om Ringen (som förövrigt var lite av ett tema) och de gick ut till tonerna av Internationalen. Sjukt bra musikval av brudparet!

Vid mingel och middag var jag lika awkward som alltid. Att *träffa nytt folk och vara trevlig* är så inte min grej, men jag försöker i alla fall. Då brudparet bägge två är veterinärer så var typ 40% av gästerna också veterinärer så jag fick insikt i livet som veterinär pga satt med ett gäng sådana (de gick inte att undvika pga var exakt överallt). Men de var snälla och trevliga och det var sjukt god mat (mycket viktigt!).

Jag satt vid samma bord som den här snyggingen. Skoja, det är bara Björkis! Och han är ju alltid trevligt sällskap. Min käre make satt mitt emot mig, som tur var. Är ju som sagt ingen mingelstjärna, så uppskattar folk jag känner runt omkring mig.

Dessa två tjusiga karlar, Adam och Daniel, var också där.

Sen var det festligheter hela kvällen och halva natten och så där gladpepptrevligt som det är på bröllop där flera generationer av släktingar mixas med olika grupperingar av vänner. Och eftersom min mobil dog tidigt på kvällen så har jag inga mer bilder. Inte för att alla dessa var mina heller, de flesta har jag brutalt stulit. 

BB-väska?!

Jag och min käre make ska åka bort över helgen - på bröllop! Himla fint det där. Daniel berättade i morse att en av hans arbetskamrater hade frågat om vi skulle ta med oss typ en BB-väska ifall att det skulle hända nåt/komma igång när vi var borta. Och jag ba skrattade. För det är klart att det inte händer. Men sen blev jag helt kall och ba TÄNK OM DET GÖR DET?! Vilken chock.

Jag har inte ens packat någon väska att ta med till förlossningen/BB. Knappt ens ägnat det en tanke. Det känns som att det är så himla långt i framtiden. Det enda jag ordnat med är tofflor, det känns som en bra grej.
Men ni som vet - vad är det viktigaste att komma ihåg? Det där som en brukar glömma? Eller det där en bara inte vill vara utan? KOM MED TIPS!

Jag är lite rädd för tiden på förlossningen och BB. Jag tycker det är lite läskigt att vara inlagd på sjukhus. Antagligen på grund av att jag aldrig varit det innan. Jag förstår det humoristiska i min rädsla då jag tillbringat de senaste 10 veckorna i korridoren på BB på min praktik, men att arbeta är ju definitivt inte samma sak som att vara patient. Jag tror jag kommer känna mig så utsatt som patient. Allt kommer vara så nytt. Först med förlossningen som förhoppningsvis kommer gå bra, men som ju kan gå hur som helst. Och sen tiden på BB när jag kommer vara alldeles skör och allt kommer vara så himla nytt.

"Värsta jag sätt"

Jag lade upp en dansvideo på Instagram häromdagen. En ganska glad och harmlös video.

Ett filmklipp publicerat av Kajsa (@kobranhuggertill) Mar 28, 2016 kl. 9:04 PDT

Till den videon får jag den här kommentaren: "Värsta jag sett!"

Självklart först för att dens kompis taggat den i mitt inlägg (hatar när folk gör så och det leder till direkt blockering). Tänk chocken för den där människan. Kompisen taggar den i ett inlägg, den klickar på det och videon börjar och jag dansar runt där och det är DET VÄRSTA DEN PERSONEN SETT. Tänk liksom på allt en människa kan se. Alla hemskheter i världen. Allt fruktansvärt och obehagligt och läskigt som finns därute. Och min dans är det allra värsta den sett. Det kan inte ha varit lätt för den.

Jag menar tänk på mord och pedofili och läskiga operationsbilder och djur som blir uppätna av andra djur och blod och slem och obehagliga spindlar och allt det kan vara. Tänk att min dans är värre att se än allt det där. Det är ändå nåt att vara stolt över.

Jag är ju medveten om att typ alla som hänger på internet får skitkommentarer av skitmänniskor därute. Men jag kan ändå fortfarande bli förvånad av nivån av rövhatteri hos folk. Att någon kommer in på min Instagram och skrattar åt och nästan äcklas av mina bilder. Och sen känner sig tvungna att skriva det. Jag undrar hur många som är inne och kollar och inte skriver en kommentar? Jag vill nog inte veta faktiskt.

Det är så knäppt att en blir van av att få alla dessa negativa kommentarer (den här är ju bara en i mängden). Att det blir en grej som (kanske främst kvinnor och icke-män) som skriver eller fotograferar eller poddar eller gör nåt annat och lägger upp det på internet helt enkelt får stå ut med. Det har blivit så vanligt att det är vardag. Det är ju inte klok egentligen.

Tre tipz

Jag kollar ju mycket på serier och lyssnar ganska lite på musik och så där, men ibland hittar jag nåt jag gillar lite extra. Vad gäller serier så hittar jag ofta mycket jag gillar. Vad gäller musik så hittar jag typ en låt och sen lyssnar jag på den 200 gånger, eller tills Daniel skriker åt mig att byta låtjävel nån gång.

Så nu vill jag tipza om tre saker jag sett och hört den senaste tiden som var lite extra bra.

1. LOVE!
En serie som finnes på Netflix om Mickey och Gus som bor i L.A och är ganska usla men fina ändå och hittar varandra och börjar hänga och bli vänner och så händer en massa grejer. Själv gillar jag Mickeys roomie Bertie bäst av alla pga är alldeles fantastisk. Och jag längtar till sommar (eller L.A) för allt ser så skönt varmt ut. Och alla har så snygga kläder och är så obrydda samtidigt som de bryr sig nåt otroligt. Så där typiskt hipstrigt. Det är en serie värd att se, i alla fall.

2. "Den första är alltid gratis"
Bästa Veronica Maggios senaste singel som är så där alldeles döbra och jag vill bara sjunga med på högsta volym hela tiden!

3. Redarpodden! 

Sveriges bästa och antagligen enda podcast om Rederiet. De går igenom varje säsong, avsnitt för avsnitt. Det kommer ett nytt avsnitt varje torsdag, som sig bör när det gäller Rederiet! Den hittas på Soundcloud eller Itunes eller där poddar hittas. 

Och det var mina tre tips. Hoppas ni gillar't lika mycket som jag gjort! 

Oh baby, you should go and love yourself

Sanna mina ord, vad glad jag blev när jag såg att Justin Bieber gjort en låt som heter Love Yourself. Det kändes så peppigt att en sån stor kändis, en sån där som jag uppfattat som en riktig douche-kille, kunde göra en låt som peppar folk att älska sig själv. 

Men såklart var det inte alls så. Han var en helt vanlig töntkille, den där Bieber. När jag väl lyssnade på låten blev det så himla självklart att den handlar om motsatsen till love yourself. Låtens go love yourself är mer som ett go fuck yourself, som Biebs sjunger till en tjej som han tidigare dejtat/vart ihop med/varit kär i men nu tycker är dum i huvudet. Typisk kill-grej förresten. Att ba helt plötsligt är tjejen en tidigare gillat värsta galningen som ba fortsätter ringa och smsa blablabla. 

Justin ville liksom inte ens skriva den här låten, för han ville inte att nån skulle tro att han fortfarande bryr sig, för det gör han nämligen inte. Men han bara måste berätta för den här tjejen att hans morsa aldrig gillade henne (?!?). Och hans morsa är världens snällaste som liksom gillar exakt alla. Men inte den här tjejen inte. Och jag känner bara, vem fan bryr sig om vad hans morsa tycker? 

Cause if you like the way you look that much, oh baby you should go and love yourself.

And if you think that I'm still holding on to something, you should go and love yourself. 

Och vår käre Justin tycker verkligen inte att det är okej att gilla hur en själv ser ut. För vad hemskt det skulle vara om folk faktiskt tyckte att de var fina. Och vi ska banne mig inte tro att Justin är den som fortfarande tycker lite grann om henne, för det gör han verkligen inte. 

Så himla trist att en låt som ligger på topplistan och heter love yourself handlar om nåt helt annat än det. Den handlar bara om nån töntkille som gnäller på en tjej. Som typ alla andra låtar av töntkillar nånsin. 

En freaking månad!

Idag är det alltså 28 mars och för mig som mest har bebis på hjärnan just nu innebär det datumet endast en sak: att det är exakt en månad kvar till beräknad förlossning!
En månad känns ju skitlite efter alla dessa månader.

En månad är ju bara några veckor och helt plötsligt kommer det ha gått en vecka och sen två veckor och då är det nästan bara två veckor kvar! Jag får banne mig svindel!

Datumet för beräknad förlossning är ju ett datum jag har haft i huvudet och tänkt på så himla länge. Det är som om det datumet blir allt en ser fram till, och sen efter det är det bara tomt - för då har jag ju liksom ingen aning om hur livet kommer vara. Visserligen kommer jag säkert gå över flera veckor och så kommer det vara maj när bebisen kommer. Men det får väl gå det med. Jag har ju inte så mycket att välja på, det är ju mest att bara hänga med.

Är född med trubbel i mitt blod, Gör sånt jag inte borde

Idag har det varit vårväder ute och jag har varit klädd i feministig t-shirt och kort kjol och knallblåa naglar. Och ett nytt halsband som jag blev blixtförälskad i och tycker är superfint. Det är en sån himla skön känsla att hitta nåt som en gillar så himla mycket. Superytligt, givetvis, men så himla göttigt.

En annandag påsk

Nu är påsken nästan förbi för i år och jag har varit helt ledig hela påsken. Tänkte jag skriva. Men det är ju tyvärr inte riktigt sant. För jag har suttit och kämpat med en hemtenta och en inlämningsuppgift.
För i torsdags hände nämligen två saker. En bra och en dålig.

Bra sak som hände i torsdags:

* Jag gick min sista dag på tio veckors VFU, alltså praktik, på en gynavdelning och det är väl inte en bra sak just för att det är slut (för det var jätteroligt!) men det är en bra sak för att min kropp liksom inte riktigt orkar längre. Den är trött och vill vila. Och då ska den väl få det, tycker jag. Och nu passade det så himla bra att den här kursen tog slut just precis nu. Och nu ska jag ha studieuppehåll och inte gå i skolan på jättelänge. Så himla knäppt.

Men sen till den dåliga saken.

Dålig sak som hände i torsdags:

* En hårddisk i min dator kraschade! Så klart den hårddisken där jag hade sparat min färdigskrivna hemtenta. :( :( Och så klart hade jag inte sparat den nån annans stans eller mejlat den till mig själv eller nåt sånt där smart. Så jag fick helt enkelt skriva om den. Så himla trist. Jag ville typ gråta i torsdags kväll. Men en är väl en fajter (nej, men jag var ju tvungen) och nu är tentan i varje fall klar och inskickad. Men det var ju inte meningen att jag skulle sitta med den halva påsken. Jag hade ju förberett mig och jag skulle ju vara ledig.

I och för sig ska jag väl inte gnälla för nu har jag ju en MASSA dagar att vara ledig på. Superkonstig känsla att inte ha nåt särskilt att göra. Superkonstig och superbra!