Bloody queen

För typ två veckor sen fick jag mens. Igen. Efter mer än två års frånvaro är den tillbaka. Välkommen! 

Typ. 

Mens är jävligt och smärtsamt och obekvämt och opraktiskt men också bra, då det är en signal på att kröppen funkar som den ska. Jag tycker aldrig det kan bli nog med mensprat. Låt oss prata mer om kladdigt blod och livmoderslemhinna. Jag gillar information! 

Jag fick mens när jag var 13. Tretton år och en månad. Precis tonåring. Det kändes spännande att få mens. Viktigt. Men det kändes så himla konstigt och fel också. Ovant och skämmigt. Ingen pratade ju om mens, riktigt. I skolan var det mest snack om vem som fått mens och vem som fortfarande var utan. Och killarna som skrek att det var "Äckligt!".

Jag minns min första vecka med mens nånsin. Jag satt och tittade på tv-serien Sweet Valley High (om tvillingarna, minns ni?) och jag tänkte hela tiden "Jessica är en vuxen kvinna. Hon har mens. Kanske till och med när de spelade in den här scenen. Det är okej att ha mens. Det går att leva med mens. Klarar hon av det, så kanske jag gör det". Liksom för att lugna mig. För att normalisera detta konstiga som skedde. 

Jag tycker alltid vi ska parat mer om mens. Det finns fortfarande så mycket skam kring mens. Så många (män!) som fortfarande skriker att det är "Äckligt!". Liksom fortfarande! Folk som inte vill ligga med nån som mensar?! Det finns så mycket pinsamhet kring detta fullt naturliga blödande. En kan liksom inte rå för't. Det bara blöder och det är inte mycket en kan göra för att stoppa det. Förutom att använda olika typer av skydd då. För att liksom fånga upp det. Så det inte rinner längs ben och gator. (Inte för att det är nåt fel med det heller!) 

Blommig klänning och rödvin

Inte idag och inte igår, men väl i fredags kväll såg jag ut så här. (Och hur najs är det inte att det är så här ljust på kvällen?!!) Den här tjusiga klänningen hade jag på mig när jag var och tittade på när mina gamla klasskompisar tog examen och jag kände mig döfin och det gjorde knappt nåt att det var de och inte jag som tog examen (nästa år är det banne mig min tur!).

Jag har blivit en sån sommarälskare och har fått total dille på blommigt och klänningar och sommarkläder. Jag gick ut i förrådet igår för att plocka in mina sommarkläder och jag blev så himla trött på mig själv för allt var typ svart och enfärgat. Så himla trist. Jag vill vara ett överflöd av blommor och färg! (Känner knappt igen mig själv, men så är det. Jag har förbytts till en sommarperson.)

Den här klänningen älskar jag i alla fall och det finns både kjol och byxor och blus att köpa i samma mönster och jag är dödligt sugen på att köpa dom också!

Sommarlovet har börjat

Jag har lämnat in den sista tentan för terminen och nu är jag ledig och har sommarlov till på måndag, då jag börjar sommarjobba. Och kommer att dö av ansträngningen att jobba dagtid, alltså ej skifttider som jag är van med. Planen för den lediga tiden är att hänga med Smul och leka semester. Tyvärr är det regn och ska enligt prognoserna så vara i en vecka typ, så jag har vädret emot mig. Jag vill åka bort en sväng, så det känns extra semsterigt. Var åker en med en ettåring när det är regn? Ständigt så mycket nytt en ställs inför med det här med barn och föräldraskap.

Onsdag den sista maj, med hemtenta

Bilden nedan är från igår men sammanfattar mitt mood väl även idag. Jag skriver hemtenta. Det är inte särskilt svårt, men det är ett arbete som måste göras och jag har ingen lust att göra något alls just nu, min hjärna är bortkopplad från skolan.

När jag är klar med denna tenta, förhoppningsvis tills på fredag klockan 16.00 (för då är det inlämning), då är jag klar med termin 4 på sjuksköterskeprogrammet! Hurra! Mina originalklassisar, det vill säga de jag började gå med när jag började plugga, tar examen den här veckan. EXAMEN. Wow. Sjukt att tänka att det skulle varit jag, om jag inte varit föräldraledig. På nåt sätt är det skönt att det inte är jag. Jag behöver ett år till på mig att smälta detta.

Blommigt på första maj

Jag har ny, blommig klänning och en hög med vårkänslor. Det är maj och under hela maj (tre dagar än så länge) så har det varit strålande sol och det får gärna fortsätta så, ja tack.



Till 1 maj passade jag på att måla läpparna knallröda, vilket matchade de röda fanorna i 1 maj-tåget. Den blommiga klänningen matchade min inre vårglädje.

Folke 1 år!

Förra helgen fyllde världens bästa lilla smula ett helt år! Vilket är helt otroligt. Det kan omöjligt vara ett år sedan han föddes, samtidigt som det känna som en halv livstid. Så mycket har hänt sedan ett år sen. HAN ÄR JU LIKSOM EN HEL LITEN PERSON. Wow!

Det pyjamasklädda barnet visste på morgonen inte alls vad som skulle ske under dagen. Ettårs-kalas, liksom! Det händer ju verkligen inte varje dag.

Mycket gäster och många kameror. Det var nog lite lätt stressande att vara huvudpersonen just idag, men Folke skötte det med glans, får en ändå säga. Födelsedagsbarnet och hans två månader äldre kusin fick bananmuffins med grädde och blåbär som tårta.

Det var gött.

 

Ett helt år av ditt liv är gjort mitt bästa, fina lilla hjärtesmul. Du gör livet så fantastiskt utan att ens veta om det.

(Ska jag vara ärlig så är det skönt att äntligen slippa dessa himla månadsuppdateringar om Smulan som jag började med när han var mini)

En uppdatering om att aldrig uppdatera

Alltså, stackars lille bloggen. Du är så fruktansvärt bortglömd att det knappt är klokt. Men tiden bara rinner ifrån mig och jag har helt tappat feelingen för hur en bloggar.


Vill en ha text och bild från Kobris hittas jag på Instagram, så att säga. Där är jag aktiv som en häst galopperar.

Folke 11 månader!

Idag blir mitt hjärtegull, min sojaböna, livets mening hela elva månader!

(Och jag har tydligen totalt slutat skriva i den här bloggen, men vem bryr sig?) (Inte jag tydligen!) (Aldrig nånsin har jag skrivit så här lite i min kära bloggkompis)

Helt plötsligt har spagettibenen blivit stadiga och Smulan är en kung på gåvagn och kan stå utan att hålla i sig. Han är gulligare för varje dag som går och mer och mer likt en barn och inte en minibebis. Igår bet han mig så hårt i bröstvårtan att det kom blod, men jag förlåter honom pga gulligheten i allt han gör. Tyvärr är han drabbad av smittkoppor vill jag skriva, men jag menar ju svinkoppor, så klart. Otrevligt hur som helst. Främst för barnet obviously men även för föräldrarna, då sagda barn har svårt att sova/somna om på natten pga kli. Stackars! Annars: full utveckling på börnet!

Jag är alldeles slagen av kärlek till honom. De här dagarna är min allra sista som föräldraledig och jättestrax börjar verkligheten igen för mig. Det senaste året har varit en fantastisk bubbla att vara i, men nu ska jag tillbaka till skola och jobb. Att inte få vara med min lilla gris hela dagarna gör lite ont, men det ska samtidigt bli gudomligt skönt att få vara lite själv. Tänk att jag till exempel kommer hinna lyssna på poddar varje dag till och från skolan?! Hurra!

Och hurra för Smulan 11 månader av total kärlek!

Folke 10 månader!

Idag är det den 23 februari och den dagen innebär att Smulan nu hunnit bli TIO MÅNADER!! Vilket innebär att det bara är två månader kvar tills han fyller 1!!! HELT ORIMLIGT!

Igår kom snön tillbaka och vi var ute och lekte ("lekte") i snön för första gången. Lirar'n har till och med skor på sig! Så himla gull. Nu står de skorna på vår skohylla i hallen och ser översöta ut.
Innan snön kom så gungade Smulan för första gången för några daggar sen. Han gillade det!

Han har också blivit stadigare på att stå och har börjat åla/kräla och ta sig framåt. Han har en till tand som kommer upp (den sjunde) och säger "mamma" på det gulligaste sättet! Han är en virvelvind på natten och är aldrig nånsin still. Häromnatten vaknade jag och han var lilla skeden hos mig, vilket inte alls var så vi somnade, med det var ju urfint att vakna till.

Tyvärr har Smulis börja tycka att det är morgon vid 5-snåret, vilket föräldrarna inte uppskattar. Barnet som förr sov till typ halv åtta är som bortblåst. Han är jättevaken jättetidigt och redo att starta dagen. "Kul".

Nu har jag mindre än en månad kvar som föräldraledig och det gör lite ont i hjärtat. Åh, som jag kommer sakna att hänga med den här smulan varje sekund varje dag.

Det är något fantastiskt i att smörja in krämer i fejset

Uppdatering angående nya hudvårdsrutinen: ÄLSKART!

 Jag längtar tills det är dags att smörja in fejset med serum och olja och krämer och masker. Så himla skön känsla! Om det gjort eller kommer göra någon skillnad har jag ingen aning om. Men än så länge gillar jag det mycket. Speciellt där på kvällen när jag verkligen kan brassa på med grejer i ansiktet och sen sova på det och tänka att jag kommer vakna len som en persika.

Och ordet "serum"! Så himla bra ord. Det känns som nåt magiskt. Eller typ nåt hopkok som botar någon sjukdom. Det känns mycket bra att kleta in ansiktet i magi varje dag. Seeeruum. Seerum!

Släng vågen!

Mitt bästa tips är ett väldigt basic tips: att slänga vågen. Bort med den bara! Kasta badrumsvågen ur huset! Det kommer inget gott av att slentrianväga sig. Det är bara destruktivt och skapar en besatthet kring specifika siffror. Som om en viss siffra visar på att en är en bättre person. Så är det ju inte! Mycket sällan är det nödvändigt att väga sig. 

I tonåren var jag smal. (Men det tyckte jag inte då, såklart.) Jag minns på min farfars begravning. Efter vi varit i kyrkan så var det fika hemma hos farmor. Jag gick på toaletten och passade där på att väga mig - varför inte, det fanns ju en våg. Jag minns att vågen visade de lägsta siffrorna jag varit med om och mitt i all sorg så blev jag lite glad. Även fast jag mådde kasst så bekräftade siffrorna som visades att jag var "duktig". Ett hemskt och tragiskt tankesätt. Kan jag se idag. Men inte då. 

Jag minns också i tidiga tonår när jag läste Bridget Jones Dagbok för första gången. I boken så för Bridget anteckningar över antal rökta cigaretter, antal druckna enheter alkohol och - sin vikt! Bridget tycker vikten är alldeles för mycket och vill göra allt för att gå ner några kilon. Hennes vikt var typ samma som min vikt (jag visste ju vad jag vägde exakt då jag vägde mig så fort jag såg en våg) och hon tyckte ju det var en dålig vikt och då lärde jag mig att min vikt, mina siffror, var för mycket. För hög siffra! Dåligt. 

SNÄLLA KASTA VÅGEN. Det är sällan det kommer något bra av att ha koll på sin exakta vikt. Jag trodde fan tidigare att en våg var ett givet inslag i ett badrum. Att den bara skulle vara där. Men så är det ju inte. Ut med den bara! Nu har jag inte vägt mig på många, många år och är himla glad över det. Jag undviker aktivt att göra det. Jag vill inte veta vad jag väger. För en siffra säger faktiskt inte ett jäkla dugg.

(Den här texten ovan lade jag ut på insta häromveckan. Och nu så har jag själv brutit mitt löfte. Jag vägde mig i helgen. Jag vet egentligen inte varför. Men jag befann mig i ett badrum där det fanns en våg. Och jag tänkte: "varför inte?" Jag borde ju ha tänkt "Varför?". För det finns ju verkligen inget skäl. Till att väga mig. Men jag gjorde det ändå. Och så fick jag fram siffror. Som tydligen ska betyda nåt om min kropp. Om en är intresserad av Bmi (vilket en inte borde vara för det är skit) så betyder mina viktsiffror ihop med mina längdsiffror: Övervikt. Och om en läser kring av övervikt betyder så är det oftast någonting dåligt. Vilket är fullständigt åt skogen att det ska vara så. För i sanningens namn så betyder det ju ingenting. Det säger ingenting om mig. Ingenting om hur jag mår eller hur jag ser ut. Inget om hur jag är som person. Världen är alldeles för viktfixerad.) 

Rosa är inte bara en fin färg på morsan, barnet klär i den också!

Jag tänker alltid att jag vill lägga upp alldeles nytagna bilder på Smulis, liksom för att minnas hur han såg ut. Jag har blivit helt stressad med det här med att minnas allt. Att komma ihåg. Att inte glömma. Hur det var. Spara allting till framtiden. 

Men men, de här bilderna är typ två veckor gamla. Men gosiga ändå. ÄLSKAR hans framtänder. Så himla gulliga! Och att strumpor hör hemma på exakt alla ställen utom fötterna, det vet ju alla. 

Ett försök att förbättra ansiktshuden

Jag har fått en dille på hudvård. Jag gillar ju smink va, men är ganska kass på det. Så jag tänker att om hyn under är toppskick så blire lättare att få till en snygg sminkning. Kanske. Annars är det ju bara ganska gött att se fräsch och glowing ut, stället för grå och glåmig (=min vanliga look).

Igår köpte jag krämer och serum för flera hundra (fast billighetsgrejer alltså, nåt dyrt har jag inte råd med) och igår kväll gjorde jag en mask och sen smörjde in mig i en evighet och det var så häääärligt! Idag vaknade jag och fick sovmorgon till efter nio (bara det!!) och ansiktshuden kändes så himla mjuk och len (att säga "ansiktshuden" får mig att länka på typ När lammen tystnar och lotion, men men). Det är en så fin känsla. Jag vill klappa mig själv hela tiden.

Ovanför syns leeeen hy och nedanför syns mitt sorgliga hår som bildat horn efter allt graviditetshårtapp. Håret föll ju av i drivor där ett tag och nu är jag kvar med ett vrak till frisyr.

On Wednesdays we wear pink! (fast det är friday) (Men ni fattar referensen)

Denna knallrosa tröja är mitt senaste reafynd och jag fullkomligt älskar den. Den är så där riktigt rosarosa och jag drog till den på stört och kunde bara inte säga nej. Vissa plagg, alltså.

När jag var yngre hade jag massor av rosa plagg, men sen blev jag en ball (lol) tonåring och kastade allt rosa jag ägde för rosa var inte coolt. Töntigt att bry sig om vad som är coolt, kan jag tänka i efterhand. Men så är det ju inte så lätt att tänka på högstadiet, där grupptryck typ är allt. Men i alla fall så tycker jag att jag passar mycket bra i rosa, livets färg, och klär mig gärna i det. Problemet med rosa är att det är en ganska käck och typ peppig färg som syns en hel del och det är inte alltid det passar mitt humör. Men ibland så! Då jäklar! Då blire en knallrosa tröja för halva reapriset och jag kollar alltid in mig i spegeln när jag går förbi en sådan.

Folke nio månader!

Idag blir Smulan nio månader! 9! MÅNADER! Herre min påve!

Han har alltså varit lika länge ute i världen som han var inne i mig. Wow! Det är ju ganska galet.

Det är nästan prick nio månader mellan dessa två bilder. På den vänstra är jag höggravid tre dagar innan han föddes. Och den högra är från igår. Med Smulis på min högt istället för i magen. Jag gillar definitivt bättre att ha honom här ute.

Folke har nu sex tänder och vill alltid sova på magen (helt ny grej!). Han har fått en ny bilstol och babyskyddet är ett minne blott. Han ser så himla stor ut i bilstolen och verkar trivas toppen. Han blir större och lite mer ett barn än en bebis och jag får ångest för att föräldraledigheten snart är slut och jag och Smulan måste börja maxa nu!

Försöker med detta varje dag

Lägesrapport

Det har nästan blivit mitten på januari och dagarna bara går och går. Det kom snö och det kom is och det kom arton minusgrader och sen kom det plusgrader ganska snabbt. Nu är vi mitt i det osköna nollgradigt-och-isgata-vädret. Jag kör runt på Folke i vagnen och halkar vartannat steg.

Mina klasskompisar, eller ja, gamla klasskompisar försvarar sina kandidatuppsatser i dagarna och jag ger bebis katrinplommon i förhoppning att han ska bajsa. Jag är lite avis. Det måste jag säga. Inte för att jag inte vill vara föräldraledig, men jag vill också snart vara klar med skolan. Vill gå klart utbildningen med samma klass som innan. Men så blir det inte. Det är väl bara att acceptera och gå vidare och sånt där tråkigt.

Här hemma målar vi om sovrummet och det stinker färg i hela huset och vi sover obekvämt på madrasser i vardagsrummet. Möbler och saker är spridda överallt. Folke har sovit kasst i två nätter (men toppenbra inatt, tack och lov!). Jag har köpt en bröstpump och provat att pumpa, men än så länge så fattar barnet inte hur en använder flaskan. Det känns som att det kunde vara smidigt om pappan i familjen kunde mata ibland.

Andra halvan av januari kvar och jag tycker tiden går för fort.

Halva priset är alltid bättre än fullpris

Att jag älskar rea är ingen nyhet. Jag har blivit en riktig reahaj genom åren. Nu hittar jag nästan alltid bra grejer på rea, det gäller att ha fyndnosen framme. Jag får hökögon vid reaställningar och hittar ofta grejer som jag velat ha länge, men inte tidigare köpt.

Den här kjolen hittade jag på rea i mellandagarna. Halva priset! Jag har länge velat ha en kjol i den här modellen, med knappar hela vägen fram. Den här är riktigt vintrig, i mörkt mossgrön manchester.



Jag älskar den! Och som alltid när jag köpt nåt nytt som jag gillar så har jag burit den varje dag den senaste tiden.

Nyårsafton 2016!

Nyårsafton tillbringades, precis som året innan, i en stuga precis vid havet. Ett ganska fantastiskt ställe! Jag älskar nyår, men i år blev aftonen av förklarliga skäl lite annorlunda. Förra året var jag gravid, men då var jag och Daniel åtminstone med på festen hela kvällen och sov över, precis som alla våra kompisar. I år åkte vi hem efter middagen och tillbringade senkvällen hemma, helt utan party, men med en åttamånaders bebis. För i år har vi liksom en bebis!!!



På dagen på nyårsaftonen så hängde jag och Folke runt ute på Femöre med våra kompisar och njöt lite av omgivningarna. Kollade in utsikten och så där. Som sig bör, på ett sådant magnifikt ställe. Och så störde vi oss på alla andra som var där och gjorde samma sak. Men det var var liksom vi som hyrt stället, så helt rimlig känsla.

Jag såg en Johan på ett berg och en Adam som svischade förbi, till exempel. Och en båt. Ett skepp! Och massa hav och horisont.

Tänk, här bodde fyrvaktaren förr.

Björn såg vindpinad ut på berget.

Adam och Björn.

Lina och David. 

När det började mörkna höll vi oss inomhus. Vi nyårspyntade och förberedde. Daniel var på väg ut till Femöre från jobbet, så snart skulle alla vara där. När han väl kom blev han hälsad med tomtebloss och konfetti. Förövrigt är det ganska coolt att se sitt barn leka med mina kompisar!

Våra firanden är ganska traditionella. Alltså, enligt våra egna traditioner. Var har hunnit skapa en del på typ 11 år eller nåt. Men ett nytt inslag i år var julklappsspelet. Det var kul! För vissa. Men det är väl tjusningen med julklappsspelet.

Förutom alla människor, så var vi tre hundar också. När en är hund är det bra att hålla sig i en stuga långt bort från alla fyrverkerier och sådant.

Björn hade förberett ett svårt musikquiz (som alltid!) med tema död och ensamhet (jippi!). Mitt lag kom tvåa sjukt nog! Och Daniel och Adam (aka redaktionen för Redarpodden) hade skapat ett Redargiss till oss. Perra vann! En alldeles egen och unik Redarpoddenkeps!! Alla var imponerade.

Jag och Folke var uppklädda till tänderna och alldeles nyårsfestliga! Min silverklänning kvalade in som årets klänning, på årets allra sista dag. Jag är inte van med urringning, men kände mig DÖSNYGG i denna!

Och så gjorde vi det klassiska misstaget att istället för att be någon ta en bild på oss alla, så tog vi två bilder, en på mig och Folke och en på Daniel och Folke.

Discolampan var med såklart! Och det var girlanger och konfetti överallt!

Vi hade ett tajt schema att hålla oss till. Maten blev lite försenad, men annars höll vi oss till det ganska bra. Vi hade knytis, så alla hade tagit med sig minst två rätter. Och vi var tio personer, så det blev en hel del mat. Så sjukt gott!! Och mycket!

Men eftersom Smulan inte pallar att festa hela nätter, så drog vi hem efter middagen. Så innan klockan 21.00 var vi hemma. Så himla konstigt, ändå! Det har inte skett på många, många år. Nyårsafton är en av mina bästa högtider ju! Men i år kom jag hem med en sovande Folke och drog av mig klänningen och satte mig i soffan och störde mig på alla fyrverkerier och smällare (jag trodde vi bodde i ett pensionärsområde, VEM avfyrar alla dessa fyrverkerier?!). Jag tog på mig nattlinne och åt glass, medan Daniel somnade i soffan (han jobbade hela helgen och skulle upp 04.45 nästa dag, så det var väl okej). Vid 23 så låg vi alla i sängen och sov. Jag vaknade precis vid tolvslaget, för JÄKLAR vad det small, men sen somnade jag om igen och sen var det 2017!