Jag ser villor pyntade med björkris och svenska flaggor och ballonger och skyltar

Det är skolavslutningskväll i staden och jag går runt, utan att fira någon, utan att titta på studenter, och tänker på att det var tio år sedan jag själv tog studenten. 10 år och exakt samma. Och en helt annan person. Samtidigt. Ibland är det jobbigt att ens tänka tillbaka för det finns så lite av mig i den där blonda tjejen på mina studentbilder.

Jag går runt i den varma sommarkvällen med hunden och undrar om det är lättare för tonåringar nu? För studenter? Eller svårare? Eller exakt samma? Jag går runt i sommarkvällen och tänker på hur töntigt helande det är att gå runt i en sommarkväll. Med solnedgången framför ögonen och musik i hörlurarna. Jag tänker att för tio år sedan var det svårare att få tag i musik att lyssna på i hörlurar. Och för tio år sedan visste jag inte riktigt hur bra jag mår av att ta långa promenader.

Jag ser villor pyntade med björkris och svenska flaggor och ballonger och skyltar och tänker på de studenterna som bor där. På hur deras natt kanske kommer vara. Kanske vild och galen. Kanske fylld av fylla och bråk. Kanske ensam utan klasskamrater men med föräldrar. Kanske för att alla klasskamrater är rövar som den aldrig mer vill träffa. Eller för att alla klasskamrater är jävla mobbare.

Jag tänker på hur min dag var för tio år sedan och hur min dag var idag. Hur ett helt liv får plats på tio år. Och hur får de kan gå.

Jag har tittat på Orange is the New Black och lyssnar på Martha Wainwright och önskar att jag hört den här sången för tio år sedan.

I will not pretend, I will not put on a smile

I will not say I'm all right for you