Se upp i joggingspåren!

Jag har aldrig varit en sportperson eller en motionär. Aldrig nånsin. Jag har alltid föredragit att typ kolla på Ricki Lake och äta chips. Men jag har alltid gillat att vara ute. I naturen. Och typ gå. Gå promenader. I gymnasiet kunde jag och Jessica gå promenader i flera timmar och prata, prata, prata om allt mellan himmel och jord. (Det är alltid mycket lättare att prata när en går!) Vi kunde gå hela kvällarna och det var ju inte särskilt jobbigt. Vi gick inte direkt asfort och det var inte rörelsen som var det viktiga, det var pratet. Men den tiden gjorde att jag blev van att promenera. Duktig på det. Kunde hålla en bra takt.

Jag har alltid gillat en bra promenad. När en senare gick lite fortare blev det en power walk, en PW, detta larviga ord. Jag har alltid föredragit promenad. Jag har alltid gillat motionsformen. Jag har gått långpromenader med pappa och med lillebror och med mormor (hon och morfar går en promenad varje dag, klockan 11). Jag har gått med vänner och med min man. Sen skaffade jag hund och då är ju promenader ett givet och tvunget inslag i livet.

Men på den senaste tiden har jag blivit trött på promenader. Jag tycker det går för sakta! Så vet ni vad jag har börjat med? Jag har börjat springa! Och det är så himla roligt! För den som sportat och tränat mycket i sina dagar kanske det inte låter särskilt stort, men för mig är det det! Jag är helt chockad över hur kul det är och hur länge jag orkar jogga. Dock att jag satt ribban himla lågt, men det känns sunt när en är total nybörjare. Jag har köpt tajts och sportbh och känner mig väldigt underbaraclara-ig och hurtig när jag joggar fram.

Givetvis är jag helt och totalt slut när jag kommer hem, men det är egentligen ganska skönt. Att ta ut mig och ta bort lite energi, som jag annars inte vet vad jag ska göra med. Energi som ibland gör mig tokig (och som ibland inte finns alls!). Jag uppfattar det som att det går fort när jag springer, men jag förstår ju att det egentligen går himla sakta. Men för mig är det fort. Tidigare har jag varit så rädd för vad andra ska tycka och tro att jag aldrig skulle vågat mig ut och springa. Rädd för att se ut som en mullig liten ovetandes nybörjare, som joggar alldeles för sakta och på fel sätt, med fel kläder och skor. Men nu känner jag att SKITSAMMA! Det är sjukt roligt och för mig känns det som jag svischar fram. Och jag ÄR ju nybörjare! Klart det går sakta då. Klart jag blir svettig och alldeles tomatröd i ansiktet. Jag blir ju trött! Men jag fortsätter ändå, och på nåt sätt är väl ändå det det viktiga.

Kommer ni ihåg det där avsnittet av Friends när Rachel och Phoebe är ute och springer? Kommer ni ihåg hur Phoebe sprang? Lite så springer jag. Med glädje och typ *livslust* istället för att vara orolig att nån ska se mig och var de ska tycka. Mina tidigare tankar om att en alltid måste vara vältränad och slim för att ens få vara ute och röra på sig, att en måste ha läckra kläder och utrustning, annars borde en låta bli, så himla fel de varit! Det viktigaste är att det är roligt. Tidigare jag jag ju simmat mycket och det tycker jag är jättekul fortfarande, och ska nog fortsätta med i höst, men då måste jag ju alltid anpassa mig till simhallens öppettider och till andra människor som simmar. Jag dör av att hamna bakom någon långsam i banan, när jag själv vill simma fort, fort, fort. När jag springer kan jag göra det närsomhelst och hursomhelst och byta väg mitt i och ta någon annan väg om det kommer folk. Om jag vill. Det är liksom lite friare. Och nyare! Och nytt = roligt! 

Jag hoppas att detta blir en vana som jag fortsätter med, men samtidigt kan jag känna att ba vem är jag egentligen?!