Läslistan bara växer och växer

Jag älskar att läsa, men det har gått ganska tungt ett tag nu. Nu i sommar har jag läst i alla fall sex böcker, och det är himla mycket för mig, som knappt läst alls under våren. Bara för jag har varit så läspeppad så har jag köpt en massa böcker och min läslista växer sig bara längre och längre.

Ska-läsa-högen ligger mitt i bokhyllan ovanpå Harry Potter-serien, bredvid Cirkeln-trilogin och under Divergent-böckerna.

Läslistan består just nu av Wild av Cheryl Strayed (den här har jag börjat på), Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin, Det kallas kärlek av Carin Holmberg, Hatet av Maria Sveland, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, Under det rosa täcket av Nina Björk, Den tomma stolen av J.K Rowling och Kroppspanik av Julia Skott.

Fast egentligen borde inte Kroppspanik ligga där längre, för den läste jag häromkvällen. Behöver jag säga att den var asabrasa?!

Det slår mig nu att det endast är böcker skriva av kvinnor! Det enda som känns värt att läsa just nu.

Och så väntar jag på en bokbeställning med fyra böcker, men den har blivit försenad! :(
Tre av de böckerna är skrivna av kvinnor (Gone Girl av Gillian Flynn och The Secret History och The Goldfinch av Donna Tartt) och en av en karl, Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist, denna mästare på läskiga böcker.

We have to deal with those juxtapositions every day, but I’m glad you’re finally experiencing it as a white male.

Amy Poehler fick frågan om tjejer verkligen vill ha en nördig kille, eller om tjejer vill ha killar som ser ut som nördar men är typ starka och grejer. Killen som intervjuade henne tyckte det var jobbigt att behöva vara allt på en gång, och flera saker samtidigt och att det kan vara svårt ibland.

Bästa Amy röt till och killen ba I'm sensing a tone....

Heja! Här kan ni se hela lilla intervjun.

I wanna do bad things with you

Hur mycket kommer vi att sakna Bill nu när True Blood är över? INGET. Han är sämst. Så dödligt tråkig och ful karaktär som faktiskt verkligen blev sämre med tiden.

Däremot kommer jag sakna dessa fantastiska:

Pam! Denna gudinna och mästare på oneliners.

Jessica! Henne har jag gillat sen första början. Så himla tonårig och härlig. (Förövrigt: enda gången jag gillar Bill är i relation till Jessica, deras fader/dotter-grej kan va mysig tycker jag, men i sista avsnittet blev den bara creepy och Bills vidriga tankar om att äga henne och vilja lämna över henne till en annan man var inte okej nånstans.)

Lafayette! Ingen förklaring behövs. Lafayette är ball. Alla tycker det.

Sookie! Hon är bäst när hon inte är kär i tönt-Bill eller Sam. Hellre Eric eller Alcide. Men allra helst när hon bara är själv.

Vi minns alla hennes besvikelse över att va fé:

Och Eric! (Såklart!)

Every inch of you is perfect from the bottom to the top?

Jag bloggar och pinnar och instagrammar en hel del om kroppspositivitet och att försöka bli nöjd med sin kropp, om att låta kvinnokroppen vara ifred och liknande. Det finns så himla mycket bra och peppande grejer att hitta på nätet vad gäller sådana ämnen. Och det släpps låtar och det läggs ut bilder. Men ibland tycker jag att det liksom slår lite fel.

Typ här:



Eller här, i den catchiga sången "All about that bass" av Megan Trainor:

Här kommer en kort lista på saker jag tycker är problematiska:

1. Hela grejen med "curvy". 

Kurviga tjejer är snygga. Men va fan betyder "kurvig"? Typ smal, fast med tuttar och stjärt? Som Trainor säger: All the right junk in all the right places. Det är fan ett ännu snävare ideal. Alltid när det ska pratas om "större" kvinnor, kvinnor som är "curvy" eller typ mulliga i media, så menas kvinnor som Jennifer Lopez eller Jennifer Lawrence eller Christina Hendricks. Eller freaking Beyonce?! Nån drar upp en gammal bild på Marilyn Monroe och ba kolla va snygg, mycket finare än alla smala brudar idag. Och man ba NEJ! De här kvinnorna är inte tjocka eller mulliga någonstans. De är vältränade och har smala midjor. De har möjligtvis lite större bröst och/eller röv än andra normiga kändiskvinnor, men de är inte tjocka. Curvy är så himla dåligt begrepp, för det utelämnar fortfarande så otroligt många kvinnor, som aldrig kommer passa in i detta kurviga, supersexiga ideal. När ska tjocka kvinnor få synas? Utan att ständigt behöva höra att de är "ohälsosamma" eller till och med "sjukliga"?! Och jag måste ju säga att till exempel Megan Trainor och alla kvinnor i hennes video inte är tjocka alls. De är möjligtvis i något större storlek än de allra smalaste som syns i media, men de är inte stora överhuvudtaget. Hade inte sången handlat om det den gör hade jag aldrig tänkt på dem som "curvy". 

2. Smala vs kurviga/större. 

Om större tjejer ska vara snygga måste det vara på bekostnad av de smala tjejerna. "Bones are for dogs" kan tolkas som att tunna, smala tjejer är inte värda mer än att kastas till hunden, eller till och med att de smala kan få de dåliga männen, "dogs". Tjejer med kött på benen förtjänar de riktiga karlarna. Trainor sjunger om att hon brings booty back och att hon ska visa the skinny bitches att hon minsann är snyggare. Jag fattar visserligen grejen att vilja "slå tillbaka" mot dessa smala tjejer som länge ansetts snygga enligt alla ideal, men i slutändan blir det så destruktivt. Och då handlar det fortfarande om vilken kropp som är snyggast och bäst. Att kroppar ska mätas och bedömas, att kvinnokroppen aldrig kan få vara ifred. Det är inte vad kroppspositivitet ska handla om. Alla kroppar ska få vara tillåtna att finnas utan att dömas eller tittas på. 

3. Män!! 

Det här är är den värsta och mest störiga punkten. Män ska väl ge själva fan i hur min kropp ser ut! Ändå återkommer det hela tiden. Det är bra att va curvy för det gillar män, "meat is for men". Trainor sjunger om mammans råd: "My mama she told me don't worry about your size. Boys like a little more booty to hold at night". Så det är okej att vara större/kurvig för att karlar uppskattar en stor röv att ta på?! Hade de inte gjort det, så hade det inte varit okej att va kurvig, eller vadå? Hade män gillat nåt annat, borde kvinnor och tjejer anpassa sig till det? Så vidrig åsikt, men ändå så vanligt återkommande när folk vill säga nåt snällt/peppande till kurviga/mulliga/tjocka. Att det är okej att se ut som du gör, för det finns män som gillar det. Och ofta syftandes på att män gillar att ligga med kurviga kroppar/kvinnor. Att de gillar att ta och klämma på stora bröst och stora stjärtar. De gillar att hantera och använda mjuka, kurviga kroppar. Uäh! Män ska ha cirka noll åsikter om kvinnors kroppar. De ska fan va glada att vi ens vill umgås med dom. 

Det måste vara en rättighet att få demonstrera mot nazism

Jag bloggar ju inte bara här, utan jag skriver lite på min lokaltidnings bloggsida, där jag bloggar för min partiförening. Efter att ha läst massor om det som skedde i Limhamn igår så kände jag att jag behövde skriva av mig lite. Och det gjorde jag. Här kan ni läsa det. 

Att stå upp mot nazism och rasism och genomföra motdemonstrationer när vidriga nazistpartier (och dit räknar jag SD också såklart) håller öppna möten är otroligt viktigt och när polisen hellre skyddar nazisterna än motdemonstranterna känns det knappt sant. 

Förut avskydde jag söndagar, nu tycker jag de är helt okej

Läsa är helt klart en av de bästa söndagssysslorna. Eller vad säger jag?! En av de bästa sysslorna alltid, alla dagar. Just nu läser jag, som synes, Allegiant av Veronica Roth. Det går lite segt, för jag stör mig lite på att det inte är endast Tris som är ensam berättarperson längre. Det är så snurrigt, för jag hänger inte med. Jag minns inte vem det är jag följer/läser om, och så blir jag förvirrad. Annars är den bra, än så länge!

(Vad är det med jeans/byxor över lag att alltid nötas sönder och bli hål? Jag har inte hela byxor längre.)

Andra saker jag gör idag? Dricker mängder med kaffe, äter smulpaj med glass, njuter av att det är aningen svalare ute så jag kan använda en dösnygg sjal när jag är ute. Och funderar på om det är dags att trimma luggen. 

En trippel i filmer

Jag har sett en hel massa filmer den senaste tiden. Eller okej, tre stycken. Men det är ganska mycket för mig, ändå. Och alla var ganska bra! Några hade jag jättehöga förhoppningar på och andra inga alls.

Den första filmen såg jag på tåget på väg ner till Malmö, för någon vecka sen. Det var Känn ingen sorg, och det är en film som jag velat se hur länge som helst. Jag hade inga direkta förväntningar, men jag trodde att jag nog skulle gilla den pga älskar Håkan. Och gilla, det gjorde jag! Jag och Daniel kollade på den direkt igen, samma kväll, när vi var på hotellrummet. Och sen dess har vi sett den ytterligare en gång. Så ja, jag gillade den! Helt klart. Men jag är inte förvånad, den är ju som gjord för att gilla. Göteborg och musik och Håkan och kärlek och fest och öl och vänner och död. Filmen är baserad på Håkans låtar och karaktärer ur dom är med i filmen, som Eva och Lena och Johnny. Huvudpersonen heter Pål och allt han vill är att hålla på med musik, men han lider av enorm scenskräck.

På söndagskvällen i Malmö ville jag gå på bio. Och eftersom jag är ett kvällstrött litet barn så ville jag gå på 18-visningen. Dock fanns det inget alls jag direkt ville se då, så Daniel bestämde att vi skulle se Dawn of the Planet of the Apes. Och den var toppen! Apor är ju superballa och dessa apor kunde kunde prata och hantera vapen och grejer. Gorillor och schimpanser har jag alltid tyckt är lite läskiga djur pga smarta och starka och stora och jag har ju inte släppt den åsikten efter filmen, om en säger så. Aporna RIDER PÅ HÄSTAR! Bara det! I filmen har de bildat sen eget litet community i skogen och tror i princip att människorna är borta för alltid, men så kommer en himla människa in i deras skog och stör och så blir det krig. Såklart. Typiskt människor att störa aporna när de gör sin egen grej. Vad jag förstår så är den här filmen uppföljare till den senaste Apornas planet-filmen. Den här filmen hade jag noll och inga förväntningar på, men blev glatt överraskad.

Den sista filmen jag såg var Divergent! Den här var jag galet peppad på. Jag ville dock läsa klart första boken innan jag såg filmen, för annars skulle det ju vara lite meningslöst att läsa klart boken efter. Jag hade kanske halva boken kvar när det var dags att åka hem från Malmö. Vi fick vänta ganska länge på stationen innan tåget kom, så jag passade på att hetsläsa klart. De sista hundrafemtio sidorna läste jag på tåget, ÄVEN fast jag satt baklänges och i vanliga fall skulle spy rakt ut av att läsa i den situationen, men jag bara gjorde det på ren vilja. Och åt en massa Ahlgrens bilar. Och precis när jag slagit ihop boken efter sista sidan, så satte jag på filmen. Och den var jättebra! Jag gillar att se filmer baserade på böcker jag gillar. Filmerna behöver inte ens va bra, de är bra ändå, bara för att de är gjorda efter en bra bok. Kommer ni ihåg dom där böckerna + kassettband, där en skulle vända blad när det plingade till? Att liksom få nåt visuellt till det en hör? Så känner jag lite med filmer baserade på böcker. De är en bild av det jag läst. Som en bok på skärmen. I vart fall så handlar det om Tris Prior som lever i nån form av framtidsvärld och som får reda på att hon är Divergent, alltså inte passar in i nån av de fem factions som en ska välja att leva i. Eller rättare sagt passar hon in i fler än en. Och hon får reda på att det är livsfarligt att vara Divergent, så hon måste dölja det. Och sen är det en massa kärlek och spänning och död och läskigheter. Jag är glad att jag läst boken innan, för som alltid med såna här framtids/sci-fi-grejer så är det så sjukt svårt att hänga med i världen och alla grejer som gäller där, om en inte läst om det innan.





Överlag: tre ganska olika, men bra filmer. Apornas planet var nog sämst av alla de här, men ändå en sevärd film. Alla var det. Se dom nu. På stört!

Strawberry Fizz

I söndags fick jag feeling och färgade mitt hår några nyanser mörkare/rödaktigare/gråare. Okej, mycket svårt att beskriva färgen. Den hette i alla fall Strawberry Fizz och beskrevs som jordgubbsblond. Så det är kanske det rätta ordet för färgen? Det är verkligen bara någon nyans skillnad från innan, och knappt märkbart för vissa. Men jag har ändå fått kommentarer på jobbet som typ "Åh, ditt hår är ju rosa, så fint!". Så det kanske märks om en är uppmärksam. Typ. Jag ser stor skillnad i alla fall. Men jag kollar ju på mig själv ganska ofta också, mvh spegelälskare.

Det var svårt att fånga med kamera, men nåt sånt här ser det ut i alla fall.

Eftersom mina toppar innan var blondare än resten av håret är det också dom som blivit mest rosa/jordgubb. Ganska fint ändå. Knappt synligt, men jag ser det hela tiden när jag tittar ner.

Det känns lite höstigt att ha en aningen mörkare nyans. Dock är jag livrädd för att det ska växa ut och blida en utväxt. Utväxt är det värsta jag vet. Särskilt då min naturliga färg är ljusare och det är så dödligt fult att ha blond utväxt närmast hårbotten. Men jag hoppas att det liksom bleknar naturligt genom tvättar och sol och blir mer likt min vanliga färg.

Slutsats: jag gillar't!

Förövrigt, sjukt svårt att ta tydliga och synliga bilder på håret när färgen är verklighetstrogen och jag inte ser helt krystad och megatöntig ut.

Se upp i joggingspåren!

Jag har aldrig varit en sportperson eller en motionär. Aldrig nånsin. Jag har alltid föredragit att typ kolla på Ricki Lake och äta chips. Men jag har alltid gillat att vara ute. I naturen. Och typ gå. Gå promenader. I gymnasiet kunde jag och Jessica gå promenader i flera timmar och prata, prata, prata om allt mellan himmel och jord. (Det är alltid mycket lättare att prata när en går!) Vi kunde gå hela kvällarna och det var ju inte särskilt jobbigt. Vi gick inte direkt asfort och det var inte rörelsen som var det viktiga, det var pratet. Men den tiden gjorde att jag blev van att promenera. Duktig på det. Kunde hålla en bra takt.

Jag har alltid gillat en bra promenad. När en senare gick lite fortare blev det en power walk, en PW, detta larviga ord. Jag har alltid föredragit promenad. Jag har alltid gillat motionsformen. Jag har gått långpromenader med pappa och med lillebror och med mormor (hon och morfar går en promenad varje dag, klockan 11). Jag har gått med vänner och med min man. Sen skaffade jag hund och då är ju promenader ett givet och tvunget inslag i livet.

Men på den senaste tiden har jag blivit trött på promenader. Jag tycker det går för sakta! Så vet ni vad jag har börjat med? Jag har börjat springa! Och det är så himla roligt! För den som sportat och tränat mycket i sina dagar kanske det inte låter särskilt stort, men för mig är det det! Jag är helt chockad över hur kul det är och hur länge jag orkar jogga. Dock att jag satt ribban himla lågt, men det känns sunt när en är total nybörjare. Jag har köpt tajts och sportbh och känner mig väldigt underbaraclara-ig och hurtig när jag joggar fram.

Givetvis är jag helt och totalt slut när jag kommer hem, men det är egentligen ganska skönt. Att ta ut mig och ta bort lite energi, som jag annars inte vet vad jag ska göra med. Energi som ibland gör mig tokig (och som ibland inte finns alls!). Jag uppfattar det som att det går fort när jag springer, men jag förstår ju att det egentligen går himla sakta. Men för mig är det fort. Tidigare har jag varit så rädd för vad andra ska tycka och tro att jag aldrig skulle vågat mig ut och springa. Rädd för att se ut som en mullig liten ovetandes nybörjare, som joggar alldeles för sakta och på fel sätt, med fel kläder och skor. Men nu känner jag att SKITSAMMA! Det är sjukt roligt och för mig känns det som jag svischar fram. Och jag ÄR ju nybörjare! Klart det går sakta då. Klart jag blir svettig och alldeles tomatröd i ansiktet. Jag blir ju trött! Men jag fortsätter ändå, och på nåt sätt är väl ändå det det viktiga.

Kommer ni ihåg det där avsnittet av Friends när Rachel och Phoebe är ute och springer? Kommer ni ihåg hur Phoebe sprang? Lite så springer jag. Med glädje och typ *livslust* istället för att vara orolig att nån ska se mig och var de ska tycka. Mina tidigare tankar om att en alltid måste vara vältränad och slim för att ens få vara ute och röra på sig, att en måste ha läckra kläder och utrustning, annars borde en låta bli, så himla fel de varit! Det viktigaste är att det är roligt. Tidigare jag jag ju simmat mycket och det tycker jag är jättekul fortfarande, och ska nog fortsätta med i höst, men då måste jag ju alltid anpassa mig till simhallens öppettider och till andra människor som simmar. Jag dör av att hamna bakom någon långsam i banan, när jag själv vill simma fort, fort, fort. När jag springer kan jag göra det närsomhelst och hursomhelst och byta väg mitt i och ta någon annan väg om det kommer folk. Om jag vill. Det är liksom lite friare. Och nyare! Och nytt = roligt! 

Jag hoppas att detta blir en vana som jag fortsätter med, men samtidigt kan jag känna att ba vem är jag egentligen?! 

Update: Internet is my BFF

Som det barn jag är ringade jag pappa i söndags kväll och fick internet tillbaka! Jippi! Han hade ett oanvänt modem över (som en har?) som vi fick låna och när vi kopplade i det så funkade allt! Älskar när allt bara funkar. Lyckan i att ha internet hemma igen alltså. Jag vet aldrig hur mycket jag saknar nåt, förrän det är borta.

Vad gjorde en ens på dagarna innan internet? Vilken mörk tid det var ändå.

Rosa + mintgrönt

Jag köpte två nya nagellack när jag var i Malmö. En kan aldrig ha för många nagellack. Och jag har blivit helt inne på pastellfärger den senaste tiden. Ljusa och ljuva. Igår när jag målade naglarna kunde jag inte bestämma vilken av mina nya nagellacksfärger jag skulle välja, så det fick bli bägge två. En på varje hand. Alldeles pastelligt och underbart!

Bägge lacken är från Essie och på höger hand sitter Lovie Dovie och på vänster Mint Candy Apple. 

Lovie Dovie är kanske den mest perfekta rosa nånsin. Stark nog att synas, men ändå dov och lite smutsig, utan att dra mot ros eller grå. Bara rosa, men mindre Barbie och mer true pink. Mint Candy Apple är riktigt ljust mintgrön och släpptes väl med nån julkollektion, om jag inte missminner mig. Det känns möjligtvis lite vintrig, men jag älskar den här färgen på naglar och tycker lite att den passar året om.

Internet is my BFF

Känslan när internet pajjade hemma på fredagskvällen och en måste vänta 2 - 5 ARBETSDAGAR på att det ska komma igång igen och en tydligen bor mitt i skogen/ute på landet, för mobilt internet fungerar inte överhuvud taget. Den känslan. :( :( :(

(Tur att jag har halva Insurgent och hela Allegiant kvar att läsa, annars hade jag klättrat på väggarna!!)

Jag har semestrat i Skåne!

Nu är det sådär brutallänge sen jag bloggade igen. Jag har inte alls haft tid, för jag har haft "semester" och bara varit ledig, men nu kliar det liksom i fingrarna efter att få blogga. Jag har haft himla roligt på mina två lediga veckor (idag är sista officiellt lediga dagen).

Bland annat har jag varit i Skåne! Jippi! Jag och Daniel åker alltid till Malmö minst en gång varje sommar, för att vi älskar den himla stan och för att träffa vänner. Vi var borta i förra veckan och vi hade det awesome!! Vi åkte främst för att hälsa på Sverker och Stina.

Men vi var inte bara i Malmö. När vi kom på torsdagen fyllde Stina år och när vi kalasade för henne med pizza och öl under en bok i en park så kläckte hon den briljanta idén att åka på utflykt! Så på lördagsmorgonen hoppade jag, Daniel, Sverker och Stina på tåget till Helsingborg. Och sedan en buss vidare till Höganäs. Och det är nu allt klaffar så briljant, för vår kompis Björn och hans familj har sommarhus i Höganäs. Och han var där och hade semester! Hur bra?! Han agerade bästa guiden och tog oss med på en toppen utflykt.

Stinas ursprungliga idé var att åka och bada vid Josefinelust. Men Björn visste ett ännu bättre badställe precis i närheten, så vi for dit istället. Och nu blire värsta bildbomben, för det var så sjukt fint där. Och jag älskar hav och skog och natur i allmänhet, så det blev ganska många bilder. 

Björn pekade och visade och berättade som värsta klassläraren och vi var en mycket fascinerad skolklass på utflykt. Jag tror vi sade "Titta vad sjukt fint det är!" typ 100 gånger den här resan. Men det var det verkligen!! (Många utropstecken krävs!)

Badstället var superklippigt och jag blev först lite nervös pga är inget enormt fan av höjder, samt bar platta sandaler totalt utan grepp, sådana som är exakt sämst om en ska klippklättra. Men det gick bra. Jag överlevde. 

Målet var en badklippa och det var värsta bästa badklippan. 

Okej, det kanske inte ser så himla högt ut, men det var högt! Fast vattnet var så himla klart att det gick utmärkt att hoppa. Det enda läskiga var att det var maneter i vattnet och jag avskyr maneter, men jag simmade faktiskt nära en manet, med cyklop på mig, och NUDDADE DEN!! Nuddade en manet! Kändes ytterst vuxet och moget att MÖTA rädslor och mota bort dom. Sen fick jag visserligen halv panik och skrek när Daniel råkade nudda mitt ben för jag trodde det var maneten som kom tillbaka för att utkräva hämnd, men det är en annan femma. Jag vågade ta på den iallafall.

Men nog om maneter och tillbaka till hur galet vackert det var där. Titta bara!

Sen hoppade vi in i bilen och åkte lite längre upp på berget och kom fram till en fyr och Sveriges slut och havets början. Det blåste så galet mycket och det började regna och bli oväder, men det gör havet liksom ballare och vildare (att titta på! inte vara i), så det gjorde inte så mycket. 

Gänget!

Det var en fantastisk dag i området runt Höganäs och när vi sagt hej då till Björn, och tog bussen tillbaka mot Malmö skulle vi ju byta till tåg i Helsingborg, så vi stannade kvar i Helsingborg ett tag och drack öl och åt middag. Överlag, en helt fantastisk dag!