"Du tror att du är så snygg, jag blir äcklad"

Igår när jag lade upp en bild på Instagram fick jag kommentarer om hur äcklig jag var och hur synd det var om mina barn (har inga, men whatever). Även fast jag har hängt på internet (som kidsen säger) ett bra tag och fått en massa olika kommentarer, både snälla och mindre snälla, så är det alltid en liten chock att logga in (som om jag nånsin loggar ut) och läsa att jag är äcklig. Att jag är ful och fel. Och sen se andra kommentarer från folk som faktiskt försvarar hat-kommentarerna med att när en lägger ut bilder och texter på internet, då får en banne mig förvänta sig skit tillbaka. Men hallå?! Så här kan vi ju bara inte ha det. Det är så jävla inte okej att skriva till någon att den är äcklig och vidrig.

Och vad var skälet då? Själva anledningen till att jag var så äcklig? Jo, det var på grund av att jag lade upp bilder där jag var lättklädd/halvnaken och "tror jag är snygg". Som om det är det värsta en kan göra? Tro att jag själv är snygg. Som om det finns någon fara i att jag, en helt vanlig fulis, tycker att jag faktiskt är lite snygg ibland och då tar en bild och lägger upp den bilden på internet. Även om jag skulle vara den fulaste människan nånsin, så är det väl bara bra och najs om jag för en gångs skull tycker att jag är lite snygg? Men nej. Icke. Min kropp och mitt fejs är tydligen så motbjudande i tonårskillars ögon att de blir äcklade. Fy tusan vilka skyddade liv de måste leva om jag är det värsta de sett.

Det är så himla töntigt och bakåtsträvande att hata selfies och hata på folk som ägnar sig åt att ta selfies och postar dom för andra att se. Det finns ett djupt rotat kvinnohat i dessa kommentarer. Extra äcklig och ful är ju såklart den personen som inte är normsnygg eller smal och så vidare men ÄNDÅ tror den är snygg och lägger upp selfies! Tänk vad läskigt! En person som inte passar in i det som samhället hyllar som *snyggt* men ändå tycker att den är fin. Det måste vara det obehagligaste nånsin för den här typen av killar som skriver dessa hatkommentarer (för helt ärligt, vi vet alla att det mest är killar, källa: min egen insta). Deras värld blir upp och ner-vänd och de måste så fort de bara kan berätta hur äckligt det är. De är verkligen hemska små as, som mår bra av att sprida hat. Som höjer sig själva genom att trycka ned andra. Genom att trycka ned främlingar på nätet. Och säkert både främlingar och icke-främlingar i köttvärlden också.

Det är så förfärligt att det fortfarande ser ut så här. Att det är så vanligt att få hat-kommentarer när en (är icke-man och) lägger upp bilder eller skriver texter på internet. Att det är nåt en bara ska tåla. Bara finna sig i. Men jag vill inte finna mig i detta. Jag vill slå dom på käften.

Today millions of girls loved themselves in the face of a world that tells them not to. And isn't that tiny revolution enough? And isn't that the greatest revolution of all? 

Från "Ode to the Selfie" av Speak like a Girl.

Reafyndade sjok

Något av det bästa att klä mig i som jag vet är sjok. Stora, fladdriga tygstycken att hänga på kroppen. Som kan fladdra efter mig likt en slängkappa, som rena superhjälten. Något annat som jag gillar är rea. De flesta butiker är ju inne på slutrea nu, med riktigt låga priser. Det gillar jag. Mycket. Dock krävs det lite letning innan jag hittar plagg jag faktiskt gillar och som kommer att fungera framåt, liksom i vår. Kläderna som reas ut nu är ju från i höstas och vintras och vissa känns så OTROLIGT höstiga att jag totalt tappar lusten. Men dessa två plagg tycker jag känns supervåriga!

Den ena är ett svart sjok med vitt mönster. Tunn och skön och bra och fladdrig på alla sätt.

Det andra plagget är ett liknande sjok, fast mer i skjortform, det vill säga den kan knäppas framtill likt en skjorta om en så vill. Jag älskar det här mönstret, liksom som svarta färgstänk på en vit bakgrund. Den här storskjortan har jag haft ögonen på i flera månader, men alltid prioriterat bort för den har känt onödig. Men nu kostade den typ ingenting så då slog jag till på direkten. Jag har en magtröja i samma mönster och den är urfin den med. 

Det knäppa med de här sjoken är att de är i olika storlekar men sitter på ungefär exakt samma sätt. Den ena är i 40 och den andra i 44. Storlekar är ett sånt himla hittepå. De stämmer så sjukt sällan. Det bästa är att prova och att känna sig kropp och veta vad den passar i beroende på material och passform och sånt. Storlekar varierar nåt enormt mellan märken och affärer och till och med mellan olika plagg på samma affär. Det finns ingen rimlighet alls!

Fyra små skäl

Jag tycker det är lite svårt att skriva och prata om graviditeten och allmänna bebisgrejer (men nu gör jag det ändå, tydligen). Jag fick till exempel svindel när min man började prata om att vi måste köpa vagn eller när han drog med mig till avdelningen med bebiskläder på H&M. Jag känner mig så sjukligt obekväm på den typen av avdelning, som om att jag inte alls hör hemma där. Och för att genom att gå där och strosa så är det som att basunera ut JAG ÄR GRAVID till halva stan. Och det är ju så himla privat, för mig (inte för att jag tror att nån bryr sig egentligen).

Jag tycker det är himla svårt att skriva och prata om graviditeten av flera skäl.

 Ett av skälen är att jag själv känner mig sjukt osäker inom detta helt nya område för mig. Ett område som fortsätter att vara nytt exakt hela tiden, men det allra mesta nya fortfarande framför mig. Jag har liksom INGEN ANING om hur det är att vara höggravid eller genomgå en förlossning eller faktiskt ha en bebis. Och jag kan tycka att det är svårt att prata och liksom dela med mig av saker där jag har noll koll. Och alla andra är så jäkla självklara och sugna på att ge "råd" och berätta hur det var för dom och faktiskt ibland få mig att känna mig så himla korkad. Jag försöker tänka att ingen annan vet ju faktiskt hur det är för just mig att vara gravid - för det har ju ingen annan upplevt.

Ett annat skäl är att jag har känt mig så orolig över om allt kommer gå bra och inte velat jinxa det. Jag har väl på nåt sätt tänkt att det är lättare att hantera om nåt jobbigt eller rent av skittragiskt skulle hända om ingen annan vet om det eller är så involverad. Men det är ju helt enkelt inte sant. Men det är så lätt att tänka så. Att det är bästa att inte prata om det. Ifall att, liksom.

Ett tredje skäl är att jag själv vet hur jäkla asjobbigt det är att höra på folks gravid- och bebissnack och se bilder på magar och ultraljud när en själv så himla gärna vill ha samma sak, men av olika skäl inte får det. Det gör ont i hela kroppen. Att känna sig avundsjuk och utanför och att allt bara skaver. Det här är nog det viktigaste skälet. Att inte vilja trycka upp det i andras ansikten.

Det fjärde skälet är kanske lite töntigt, men jag är rädd att liksom tappa allt det andra jag i vanliga fall gillar att prata och skriva om och bara frossa i graviditetsgrejer. Att bli tråkig. Enformig. Men vad gör det egentligen? Det är ju en kort och lite unik tid i livet och graviditet och bebis är nåt jag tänker på ganska så himla ofta. För det är SÅ SJUKT STORT. En så stor och galen förändring.

Och det är just därför jag vill blogga och instagramma om det. För jag vill ju minnas. Komma ihåg hur den här tiden var. Det kanske är enda gången i livet som jag är gravid. Och då vill jag gärna ha lite tankar och texter och bilder att kunna gå tillbaka till. Min kropp, till exempel. Den kommer kanske aldrig se ut så här igen. Tänk då vad roligt att ha alla dessa bilder jag tar. Att kunna gå tillbaka och titta. Det är ganska fint ändå.

Korniga webcambilder

Jag älskar korniga webcambilder, även om jag typ glömt att webcamen finns, för det känns som allt sker via mobilkameran nu. Men igår kom jag ihåg den i alla fall, och så här såg jag ut då. I en kjol som jag ägt helt sjukt länge, dens krona per användning måste vara nere på typ minus, och en reashoppad topp som är fläckig och väldigt lik en dalmatinerhund. (Och öh gick givetvis inte barbent ute pga är 15 minusgrader).

Jag kände mig åttiotalsfin och det är typ mitt bästa årtionde. Jag minns en gång för länge sen när jag gick på högskolan i Malmö och vi skulle genomföra en typ modevisning och jag fick vara en av modellerna och temat var olika årtionde och jag var bland annat åttiotal och jag minns att de andra ba "det syns att du trivs i de där kläderna, de klär dig" och det var så himla sant för åttiotalet må vara känt för att vara fult, men jag tycker det är dösnyggt.

Och en annan grej! Det är så knäppt att preggomagen liksom inte syns i alla vinklar. Att det nästan skulle gå att dölja den fortfarande. För den känns så himla himla stor och bökig. Med vissa stora kläder så syns den mycket mindre, det syns mer som vanligt tjock och sen i vissa tajta kläder så syns den JÄTTEMYCKET, i rätt vinklar. Så knäppt hur kroppen förändras och det är bara att hänga med. Att det på nåt sätt blir så tydligt och synligt att jag är gravid. Något som var hemligt så länge.

För ungefär ett år sen fick jag nog och ringde det där läskiga samtalet om barnlöshetsutredning

Efter förra inlägget fick jag några kommentarer som ville att jag skulle skriva mer om barnlöshetsutredningen och hur den gick till för oss och så där. Och det kan jag ju göra. Jag visste själv inget alls om detta när jag och min man gick in i det.

Vi har försökt skaffa barn/bli gravida i ungefär tre år. Och det är en skitlång tid. Och inget har hänt. Alla graviditetstester har alltid varit negativa. Och på den tiden hinner en tänka väldigt mycket. Till exempel så blir en ganska övertygad om att nåt är fel. Om att det aldrig kommer att gå. En googlar på adoptionssajter och börjar tänka kring det och vet inte riktigt vad en tycker om adoption egentligen och känslorna är kluvna och en tittar på Vänner och känner sig som Monica och Chandler och en börjar tänka på en liv helt utan barn och hur det skulle kännas.

Och allt går så himla långsamt. Och det känns som PRECIS alla andra blir gravida och får barn hela tiden. Och att det är så jäkla lätt för dom. De verkar bara råka knulla lite och sen vips är dom gravida. Och vissa säger att det var inte ens meningen, en lycklig liten "olycka" och när en hör det så bränner det bakom ögonlocken. Och till sist är det allt en kan tänka på och det gör så himla ont att höra och läsa om alla andra som får barn. Liksom ont i allra innersta delen av hjärtat.

Så till sist en dag fick jag nog. Jag gick in på landstingets hemsida och kollade var i min närhet en kunde genomgå fertilitetsutredning och ringde dit helt skakis (så jäkla jobbigt att prata i telefon ju! och ännu jobbigare att prata om känsliga grejer). Och det svarade en gullig person som tyckte att vi helt klart borde få komma och genomgå en utredning för så lång tid ska det inte alls ta att bli gravid. Hon rekommenderade mig att ringa till en klinik och det gjorde jag och de svarade där med och var gulliga och ställde ett gäng frågor på telefon och så skulle vi få komma dit om ett par veckor (nästa gång jag hade mens, för det skulle en ha för proverna). Och allt kändes med ens en liten aning bättre för nu var liksom första steget taget.

När vi väl gick dit så var jag också helt skakis och allt kändes lite läskigt och skitjobbigt, för vad hade vi gett oss in på? Och vad skulle proverna säga? Första besöket så togs det blodprover för de skulle undersöka hormonnivåer och äggreserv och så vidare. Och vi pratade lite och så där, men jag tror det gick ganska fort. Sen under kommande veckor och månader så följde flera besök med spermaprov och flertalet gynekologiska undersökningar (en blev verkligen vän med den vaginala ultraljudsscannern). Och vi pratade med läkaren och hon sade att allt såg bra ut. Vilket nästan gjorde mig irriterad. Varför fungerar det inte då?! Det var väldigt frustrerande. Men samtidigt skönt, såklart. Äggen fanns och ägglossning skedde och spermierna var både många och snabba. Tydligen.

Och vi satt och pratade med läkaren om sex och samlevnad och grejer och hon var sådär superpedagogisk och tydlig och till sist satt jag och funderade på om jag verkligen vet hur barn blir till. Ja, men efter som vi försökt så länge. Jag tänkte att jag kanske missat en svinviktig lektion på sexualkunskapen i åttan där de gick igenom nåt magiskt sätt angående hur en blir gravid.

Men så var det ju inte såklart. Jag hade inte missat nåt. Vi hade gjort rätt alla gånger. (Vad humoristiskt det hade varit annars? Om läkaren ba "jaha ni har inget penetrerande sex, men så blir inga barn gjorda??" Och vi skulle vara helt chockade och storögda och ba "Aha! Okej..! Tack!").

I vart fall bestämdes det att vi skulle få börja med IVF precis efter sommaren (vi gjorde utredningen under våren). Och då släppte lite av en sten från våra axlar och vi kunde slappna av. Och ta det lugnt och njuta lite av sommaren, för nu hade vi ju en lösning i sikte. Och det var så skönt.

 Och sen där i början på september då ringde dom och meddelade att nu var det dags, nu skulle vi börja med IVF. Då fick jag tårögt svara att, "nä, det behövs inte". För två dagar innan hade jag tagit ett graviditetstest som var positivt.

En liten lista om 2015

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, en hel del faktiskt. Till exempel genomgått en barnlöshetsutredning, blivit med selfiestick, dansat som aldrig förr på Instagram, sett en solförmörkelse, varit helt chill i bikini på internet, sett en livs levande delfin leka i vattnet typ nån kilometer från där jag bor, träffat folk från nätet irl, färgat håret helt rosa (och ångrat mig), varit gäst på ett bröllop där nån i min ålder gift sig, bilat runt i Norrland, badat i Bottenviken, varit på IKEA i Haparanda, ätit vulkanpizza, tagit ett graviditetstest som ÄNTLIGEN VAR POSITIVT. 

Känns som en typiskt bra fredag för #officialdancefriday 🎉

Ett filmklipp publicerat av Kajsa (@kobranhuggertill) Feb 27, 2015 kl. 1:46 PST

Har du några nyårslöften?
Jag brukar försöka lova ungefär samma sak varje år: att vara modig, att vara snäll mot mig själv, att förlåta mig själv och inte vara så hård. Typ sånt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej, mina vänner är överlag skitdåliga på att skaffa barn. Men min fina klassis Jenny fick barn i år.  

Vilka länder besökte du?
Inga alls, har varit Sverigebunden i år. Eller jo! Var ju en minisväng i Finland med bilen när jag och Daniel var på Norrlandsresan. 

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
7 september då jag plussade och blev lika glad som förvirrad över att det äntligen kunde hända. 

Vad var din största framgång 2015?
Jag vet inte? Fått högsta betyg på ett gäng tentor? Och så alla de gånger jag faktiskt var lite extra modig och vågade säga ja till saker. 

Största misstaget?
Jag gör någon inte så stora misstag. Mer så att jag gör många små misstag hela tiden. 

Bästa köpet?
Jag är megaglad över min mobil, men det var inte ett köp, utan en present på alla hjärtans-dag. Chromecasten kanske? Jag tror den köptes i år? Och den är ju alldeles fantastisk. 

Vad spenderade du mest pengar på?
Bussresor till skolan. Och mat och boende och annat ganska trist men ytterst nödvändigt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja mycket. Till exempel att gå på ultraljud och se en liten bebis som fladdrar runt i magen. 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2015?
Alltså, jag är ju inte så mycket för musik. Men dessa lyssnade jag på i år:









Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
GLADARE!

Vad önskar du att du gjort mer?
Kanske typ varit mer social och trevlig. Fast samtidigt har jag ingen lust med det egentligen. 

Favoritprogram på TV?
The Fall! 2015 var året Stella Gibson kom in i mitt liv! Dock inte så mycket på tv utan på Netflix men ändå. Och Bob's Burgers! Så himla bra!Och sen tusen andra. Alltså, vet ni hur mycket serier jag tittar på? Det är typ min favvosyssla nummer 1. Jag älskar tv-serier!!

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Kvällen innan bjöd på jag middag för vänner och var dödligt nervös för jag och Daniel hade bestämt att vi skulle berätta om graviditeten då. Det var läskigt och mysigt. Dagen efter, alltså på min födelsedag, fick jag öppna presenter till frukosten och så bestämde jag att jag och Daniel och Björn (som sov hos oss) först skulle gå bingopromenad och sen så kom släkt och familj och fikade med tårta och grejer. 

Hur skulle du beskriva din stil år 2015?
Lika tuff och ball som alltid. Närå skoja. Men typ som vanligt ärligt. Kanske lite mer långa sjok och stora koftor och mycket grått. Mycket byxor (älskar byxor!) men sen kjol och strumpbyxor hela jäkla hösten pga preggo så byxorna passade ej längre. Under våren och sommaren bodde jag i runda, svarta solglasögon som jag älskar så mycket att jag köpte ett nytt exakt likadant par när de gamla gick sönder. 


Jag har fyllt i den här listan tidigare år också: här är 2014, 2013, 2012 och 2011. 

Nyårsafton 2015

Nu är det redan den tredje januari 2016 (OMG 2016!) men först var det ju nyårsafton! Jag är en riktig nyårsaftonälskare och som tur är är gänget jag firar med lika stora nyårsentusiaster som jag är så vi brukar ha det superbra.

Vi firade att 2015 var slut i en stuga precis vid havet. En gammal fyrvaktarbostad närmare bestämt. En stuga som vi hyrde på nyårsafton 2014 och alltså peppat inför att använda i ett helt år. Vi var ett helt gäng som skulle kalasa och äta middag och sova över i den här stugan (som inte hade rinnande vatten) och det var en hel del grejer att komma ihåg att packa. Chokladknappar stod överst på listan, som sig bör.

Bilresan dit var ganska så överfull och fullpackad. Men humöret var på topp!

Och vi blev inte besvikna! Jag älskar Femöre, där stugan ligger, och har varit där massor av gånger, och jag blir aldrig besviken på utsikten. Det var soligt och fint och alldeles fantastiskt blåsigt.

Johan var också nöjd.

Sen började vi duka och packa upp allt och dekorera och ta fram glitter och girlanger och ballonger och discolampa och ljusslingor och mer glitter och konfetti och allt som behövs för nyårsafton. Jag bar min allra glittrigaste tröja och en kjol i guldskimmer.



Sen gick vi ut och njöt av utsikten lite mer.

Stugan!

Så här fin utsikt var det i rummet vi åt middag.

Sen blev klockan strax efter tre och solen började gå ner och vi fick skynda oss för att hinna med fördrink på altanen och solnedgångstittning.

En del av gänget! Sverker och Daniel och Johan och Björn och Johan och Adam. Och HAVET!

Mer gäng och njut och gud så blåsigt det var!

Vi åt trerätters och hade musikquiz och frågesport och en massa annat och jag måste haft så skoj att jag inte fotade nåt mer än discoljus.

Och hipp som happ så var klockan 23.55 och vi gick ut på altanen igen för att fira tolvslaget med bubbelvin och tomtebloss! Vi såg fyrverkerier över havet från Norrköping och sjöng Internationalen och Du gamla du fria, exakt som vi gjort alla tidigare nyårsaftnar. Välkommen 2016!

Böcker jag läst 2015

Jag har med åren blivit en ganska dålig bokläsare. Jag brukade läsa hur mycket som helst, men jag har blivit en sån där som inte hittar tiden och hellre tittar på Netflix för det är liksom lättare. På den ljusa delen av året, samt på lediga morgnar och förmiddagar läser jag mycket mer än annars. I år har det blivit roligt att läsa igen och även om jag inte har läst hela sjukt många böcker, så är det väldigt många fler än tidigare år.

Här kommer en lista på böcker jag läst 2015 (jag har säkert glömt nån, men det är typ alla).

Yes Please av Amy Poehler. Jag gillade den, men blev lite besviken på grund av skyhöga förväntningar. Jag skrev om den här.

The Girl on the Train av Paula Hawkins. Älskade den här boken! Jag gillade hur Rachel tittar och fantiserar och vill så gärna att saker ska vara så annorlunda än vad de är. När jag läste ville jag mest skrika "Vad är det som har hänt?!". Det är så spännande och lite obehagligt.

Not that Kind of Girl av Lena Dunham. Jag gillade att den var så öppen och ärlig, men det är överlag det jag gillar med Lena Dunham. Annars tycker jag hon gör sig bättre på tv/film än i bokform.

The Secret History av Donna Tartt. Den här boken sträckläste jag och ville bara bli klar så jag fick veta hur det slutade, men samtidigt inte alls bli klar FÖR DÅ ÄR DET JU SLUT! Den var superbra och spännande och den är väl lite av en klassiker så jag är inte förvånad att jag gillade den. Jag skrev lite om den här.

Lollo av Linna Johansson. Lollo läste jag ut på en förmiddag för 16 veckor sedan. Den var så jävulskt bra och jag kunde bara inte sluta läsa när jag börjat. Den där känslan när en är ung och inte vet vad en vill, men vill så jäkla mycket. Att vara arbetslös och dricka alkohol och hänga med kompisar och drömma sig bort och få tiden att gå. Och sen pang så händer något.

Four av Veronica Roth. Den här boken fick jag i julklapp förra året och den är väl inte så sjukt upphetsande, men jag gillar hela Divergent-serien så då är det ju alltid kul med fler böcker, men jag vet inte om denna var nödvändig direkt.

We Were Liars av E. Lockhart. ÄLSKADE den här boken. Har läst den tre gånger i år och den är som en perfekt liten godisbok till bok. Den är vacker samtidigt som spännande och har en bestående känsla av att nåt brutalt har hänt, men jag vet inte vad.

How to Build a Girl av Catilin Moran. Kanske förvånande nog (kanske inte) så gillade jag den här romanen mer än jag gillat Morans andra böcker icke-skönlitteratur böcker. Den är väl visserligen starkt influerad av hennes egna liv, men jag gillade det. Särskilt den ganska ärliga beskrivningen av att vara ung tjej. Och så är det ju ganska lätt att gilla hela grejen med att få ett flådigt journalistgig i jätteung ålder.

The DUFF av Kody Keplinger. Jag minns helt ärligt inte så mycket av den här boken. Jag läste den efter att ha sett filmen, och det är svårt att skilja dem åt i mitt minne. Filmen gillade jag i alla fall, typiskt bra tonårsfilm. Dock att jag själv har helt klart varit lite av en DUFF (designated ugly fat friend) och gillar känslan av att slå tillbaka.

How to be Bad av E. Lockhart, Sarah Mlynowski och Lauren Myracle. Asså den här boken köpte jag endast för att E. Lockart hade blown me away i och med We Were Liars, men jag blev mycket besviken. Det är en visserligen en mysig bok om typ vänskap, men nej den var tråkig. Och definitivt inte i We Were Liars-klass.

Wild av Cheryl Strayed. Det är en typiskt Eat, Pray, Love-känsla i den här boken och i min värld är det nåt bra. Jag vet inte, men jag gillar hela grejen med att totalt bryta ihop och sen ge sig ut i naturen och bara köra. Det är nåt göttigt i det och efter att ha läst Wild vill jag bara ut och vandra i USA. Liksom uppleva naturen och prata med en räv i skogen och se alla fina soluppgångar. Och börja må lite bättre.

Hatet av Maria Sveland. Hatet handlar om antifeminism och är lika obehaglig som viktig.

Kära Liv och Caroline, av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Liv och Caroline svarar på alla livets möjliga frågor. Ibland är det klokt och svårt och ibland är det lättsamt och roligt. En göttig blandning.

Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist. Läskig novell om ett par som köper ett hus med speciella omständigheter. Efter att ha läst denna är jag så himla glad att jag inte har en källare i huset där jag bor.

Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist. Helt klart årets vidrigaste bok. Men på ett bra sätt, så klart. Jag älskar John Ajvide Lindqvist och hetsläste Himmelstrand förra året och var fruktansvärt peppad på Rörelsen. Och blev inte besviken alls, för det var fruktansvärt obehaglig och läskig och fantastiskt bra. Jag kan inte förstå hur det finns folk där ute som inte gillar Ajvide Lindqvist?! Helt sjukt ju.

Snyggast på festen av Nina Hemmingsson. Detta seriealbum fick jag i födelsedagspresent och att få når av Nina Hemmingsson i födelsedagspresent är ju alltid hela rätt och jag har igenkänningsläst igenom hela med stort nöje. Jag fullkomligt älskar känslan i Hemmingssons verk.


Och det var typ alla böcker jag läst i år. Plus kanske nån eller ett par som jag säkert glömt för att jag lagt dom på ett annat ställe och då är det faktiskt stört omöjligt att komma ihåg dom. Jag tycker ändå det har varit ett bra läs-år. Fler böcker än månader och det tycker jag är en vinst. Då har jag läst mer än en bok i månaden och det känns fint.



Under fliken Böcker och läsning skriver jag mer om böcker jag läser (inte för att det är särskilt många inte).

En sån där liten hemlighet som jag burit på ett tag

Jag har redan berättat i köttvärlden för de flesta jag känner samt på Instagram, så det känns väl alldeles rätt och riktigt att bloggen får vara med också. Det är nämligen så att det just nu är mycket mer än bara julgodis som bor i min mage! Helt fantastiskt och knäppt nog så är det även en bebis som ligger och bakas därinne. 

Det känns fortfarande lite overkligt och som jag knappt kan tro på det själv. Men det känns väldigt, väldigt fint också. Tänk att, vad som än så länge är, en liten kula på magen kan vara så efterlängtad. Jag klappar på kulan och smörjer in den och känner hur det rör sig därinne och det känns ogripbart och fantastiskt och oroligt och hel rätt. Precis som det ska kännas, gissar jag. Massvis av olika känslor på en gång.

Ibland kan jag också vara stenhård

Vissa dagar är jag coolare än andra dagar. Typ som på bilden. Den dagen kände jag mig tuff nog att motstå det mesta. Andra dagar är jag bara en liten boll under täcket.

Julkalender 2011 - 2014

Varje år i december brukar jag vara med och köra Emily Dahls fantastiska julkalender. I år blir det ingen kalender alls och varför kan ni läsa om hos Emily. Givetvis förstår jag hennes beslut, men jag kommer helt klart att sakna julkalendern. Den har varit ett givet inslag i mitt decemberbloggande i flera år. I år blir det alltså ingen, men jag tänkte att jag kan ju titta tillbaka på tidigare år istället.

Jag var med 2011 och då var temat Berätta om...  och jag berättade bland annat om en person jag beundrar:

Lucka 4 - Berätta om en person du beundrar

Okej, beundrar kanske är att ta i. Eller så är det inte det. Men i alla fall. Efter att ha sett Lily Allens dokumentärserie (Lily Allen - From Riches to Rags) har blivit lite nykär i henne. Hon verkar vara en så fin person. Jag beundrar hennes sätt att vara. Så öppen. Så modig.
Även fast det är en kamera framför ansiktet på henne. (Kanske därför? Men det tror jag inte, jag tror gott om henne). Hon grät öppet och tokskrattade öppet framför kameran (ni vet tokskratta, när man låter hjärtat tala och skrattar så tårarna rinner och ansiktet är helt rött och förvridet av glädje). Hon sade korkade saker och smarta saker. Och när hon sade något knäppt så kunde hon skratta åt sig själv, istället för att skämmas och tycka att man är dum. Hon var sig själv, helt enkelt. Hon var alldeles öppen med vem hon var. Och hur hon var. Jag beundrar henne för att hon kan vara så öppen. Jag önskar att jag kunde (vågade!) vara mer så. Jag jobbar med det varje dag, men det är svårt. Jag är en väldigt privat person. En ganska stängt person. En mussla, om man så vill. Men jag trivs inte så. Jag önskar att kunde vara mer öppen. Mer mig själv, i alla situationer. Jag känner mig ofta konstlad. Istället för att vara mig, så är jag som jag tror att andra vill att jag ska vara. Jag önskar att jag kunde skratta mer åt mig själv, och inte ta misslyckanden och problem av olika slag så hårt.
Jag beundrar Lily Allen för hennes mod och hennes öppenhet.


Jag var också med 2012 då julkalendern var bildbaserad och i slutet var jag en av vinnarna och det var ju göttigt för jag älskar att vinna. Lucka 11 handlade om framtidsdrömmar:

Lucka 11 - En bild på något som representerar dina framtidsdrömmar

För många andra verkar framtidsdrömmar vara så enkla. Så självklara. Som att det är en liten grej att veta vad en vill göra med livet. Som att det är ju bara att välja nåt, sen är det klart. Så är det inte för mig. Jag har aldrig vetat. Jag vet aldrig vad jag vill. Jag är aldrig självklar. Jag chansar och jag är impulsiv och jag bara kör. Jag är aldrig hundra procent säker på att något är rätt. På att det är det jag vill. Det är kanske därför jag är arbetslös just nu. Det är kanske därför det är så svårt för mig att vara det. För nu är jag helt rådvill. Nu vet jag inte alls vad jag vill göra. Eller, rättare sagt. Jag vill göra alltför mycket. Jag vill göra allt. 

Jag vill jobba. Jag vill plugga. Jag vill bo i hus. Jag vill bo i lägenhet. Jag vill ha en till hund. Jag tycker det räcker med en hund. Jag vill jobba med människor. Jag vill jobba inom skolan. Jag vill jobba inom sjukvård. Jag vill jobba inom industrin. Jag vill bli översättare. Jag vill skriva långa uppsatser hela dagarna. Jag vill läsa romaner och analysera hela dagarna. Jag vill starta en teater och sätta upp pjäser och bestämma allt själv. Jag vill vara min egen. Jag vill vara anställd. Jag vill ha fem små barn. Jag vill ha inga barn alls. Jag vill resa, flytta och se världen. Jag vill bo kvar i min fina, lilla småstad för alltid. Jag vill ha vinter. Jag vill ha sommar. Jag vill ha allt. På en gång.

2013 var det fina temat Berätta om... tillbaka igen. Och jag var jättepeppad på att vara med för det tredje året.

Lucka nummer 9; berätta om din stil när du var 15 år.

Jag har inte några bilder från när jag var femton. Det var ingen som hade digitalkamera, så det finns inga digitala bilder, och alla andra bilder från hemma hos mamma eller pappa. Inte för att det finns så många bilder på mig från den här tiden.

Jag var 15 år 2001 och jag kan helt ärligt inte minnas mycket av den tiden. Jag gick i högstadiet. Jag hade noga räknat exakt noll (0!) vänner. Det här är en tid som satt djupa spår i mig. Att vara 15 var den värsta tiden i mitt liv. Mycket värre än att vara 18 och förvirrad. Att vara femton och ensammast i hela världen, det har jag nästan förträngt. Kan knappt minnas det.

Så jag brydde mig inte så mycket om stil. Jag bar baggy byxor och tajtare tröjor, och var överlag ganska grungeig ibland. Jag bar knälånga kjolar, speciellt i denim, med tjocka strumpbyxor under. Varje fredag hade jag en fredagsfläta i håret, som var blont och axellångt. Jag sminkade mig inte alls under den här tiden, bara lite täckstift om det behövdes.

Jag lyssnade mycket på Alanis Morissette och Natalie Imbruglia och soundtracket från 10 Things I Hate About You. Jag tittade sjukt mycket på David Letterman, Popular och Young Americans. Jag såg Fellowship of the Ring på bio och fattade inte grejen. Jag läste dock sjukt mycket under den här tiden. Läsningen har alltid varit min räddning. Där kunde jag fly in i vilken värld jag ville. Annars var min pappa typ min bästa kompis och jag hängde mycket med honom. Jag gillade samma saker som honom till stor del, fast med tillägget att jag älskade amerikansk populärkultur och det gjorde inte han. Jag hyrde också sjukt mycket film på den här tiden. Jag kunde allt om mina favoritfilmer (år, regissör, producent osv osv pga att jag sett de så ofta, det var alltså ingen information jag brydde mig om, det fastnade bara). Jag hyrde film ungefär varje helg, kanske ett par gånger varje helg till och med. Jag älskade att åka ned till videobutiken för där kunde jag välja exakt vad jag ville, av både gamla och nya filmer.

Att få hångla eller bli ihop med någon fanns inte på kartan för mig på den här tiden. Jag var inte intresserad av sånt överhuvudtaget. Jag tänkte knappt alls på sådant, för det kändes så främmande för mig. Så långt ifrån min verklighet. I skolan hade jag klasskompisar som jag umgicks med på skoltid, men efter skolan och på helgerna hade jag ingen. Jag minns min avslutning i nian, vi hade en avslutningsmiddag där alla skulle klä upp sig och äta middag och dansa, och jag gick dit ensam. Det känns så himla sorgligt nu när jag tänker tillbaka på det. Jag klädde på mig klänningen (den var kortärmad, knälång och svart med små blommor) ensam hemma, tillsammans med pappa, jag cyklade till skolans aula själv, gick in själv, typ ingen hälsade på mig men jag hängde med mina klasskompisar, jag åt av maten och cyklade sedan hem själv. Så himla ensamt. En ska inte behöva göra saker själv och ensam, en ska ha kompisar som kan stötta en. Men jag kan ändå tycka att jag var ganska modig som gick dit ändå. Jag tyckte nog att det var ganska kul ändå, mitt liv var ju ganska tomt på sociala evenemang. :(

På den här tiden var jag mycket arg och ville bli nykterist och leva i celibat för jag orkade inte med skiten. Jag är så glad över att jag aldrig nånsin behöver vara 15 år igen.


Och till sist förra året, 2014. Julkalendern var bildbaserad igen och jag minns att det var jätteroliga luckor/teman att skriva om. Bland annat:

Lucka 20: En bild från ett äventyr du gjort i år. 

Mitt äventyr är både kroppsligt och känslomässigt. Mitt äventyr handlar lite om att bryta normer och ideal och prova någonting nytt, något som faktiskt känns vågat. Mitt äventyr i år har varit att låta en stor del av mitt kroppshår växa ut. 

Jag haft långt, helt utvuxet benhår och armhålehål och jag har slutat raka bikinilinjen. Att gå en sommar med helt håriga ben låter helt chockerande för vissa och för andra är det ingenting. Jag själv låg någonstans mitt emellan. Jag har aldrig (som vuxen) tyckt det varit "äckligt" med kroppshår direkt, men jag har alltid försökt hålla benen rakade, särskilt på sommaren, för jag alltid vetat att det ansetts snyggt och sexigt. Och jag har gärna velat vara snygg. Den här sommaren har jag haft helt håriga ben för första gången. Inte bara lite orakade, eller stubbiga, utan full hårväxt. Vissa dagar tänkte jag inte ens på det och det kändes jättelätt, men andra var det betydligt svårare. Särskilt vid festliga tillfällen kändes det svårt, tycker jag. Tillfällen när en förväntas vara söt och tjusig och kvinnlig i någon liten klänning och så komma där med håriga ben. Jag var nära att falla för trycket några gånger och raka bort allt, men jag höll mig. Och det kändes som en jäkla vinst! Att ha släta, hårfria ben (och armhålor och exakt hela kroppen!) är ett sådant starkt ideal för kvinnor och att bryta mot det kändes ganska skönt och som ett litet fuck you mot hela patriarkatet. 

I somras var jag på släktkalas med min mans familj och där överhörde jag två systrar prata med varandra. En var runt 15 år och en runt 12. De pratade om just benhår och den yngre beklagade sig för att hennes benhår växte ut så fort och var så kraftigt och mörkt och liksom äckligt och storasystern gav råd och hur hon borde raka, till exempel tyckte den äldre att det räckte med att raka underbenen och låta låren vara. Bägge två hade rakade ben. Och jag satt mitt emot och blev lite dyster för ungdomen. Tänk att en ska behöva känna att ens ben är äckliga och fel för att de är alldeles normalt håriga. Jag tänkte likadant själv när jag var i den åldern. Vilka jävla svin som lärt unga tjejer att tänka så! Och så kände jag ett litet hugg i bröstet samtidigt, av att jag var äcklig och okvinnlig, för där satt jag och var alldeles hårig  (jag vet dock inte ens om flickorna hade lagt märke till mina ben). Men samtidigt kände jag mig stärkt i mitt beslut. Att inte raka. Det känns som att jag är på rätt väg. På en friare väg. Bort från normer, tvång och ideal.

Jag tror det skulle vara bra för många att prova att sluta raka sig ett tag. Det finns säkert fler med mig, sådana som rakade av bara vana, för det var så "en skulle göra". Fler som kanske trivs bättre orakade. Jag tror det kan vara viktigt att prova. Se hur det känns. Bryta mot normen lite. Sen kanske en hellre rakar ändå, men då har en i alla fall provat. Då blir det ett aktivt val att raka istället för slentrian. Men jag lovar, det är frigörande att sluta, att stå emot, att göra tvärtom. Det är ett jäkla äventyr. 
Det är befriande att inte raka sig. Så har det känts för mig. Att låta armhålehåret fladdra för vinden i linnen och skita i att passa in i nån idiotisk kvinnonorm. För mig personligen så har min hud aldrig ens gillat att bli rakad, den är känslig och blir röd och irriterad och jag får plitor. Inte skönt på något sätt. Ändå har jag hållit på med det så länge. När jag var liten trodde jag inte ens att kvinnor hade hår under armarna. Jag blev jätteförvånad första gången som jag såg det på en kompis mamma i typ lågstadiet eller nåt.
 

Lucka 10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu

Alltså, jag älskar typ alla de kläder jag köper så jag har jättesvårt att välja ut en favorit. Det beror på dagsform och känsla och väder och mående och en massa annat. Men! Jag kan välja en typ av plagg som är min favorit just nu. Och det är magtröjan!

Kortare tröjor och t-shirts sådär att magen nästan visas eller kikar fram. Jag fullkomligt älskar det! Det känns som ett sånt där plagg en egentligen bör bära om en har en platt, tränad mage, och det har ju verkligen inte jag, men jag bär't ändå. Jag är så trött på att gömma undan min mage, att hålla in den, bara för att den är mjuk och lite degig. Vi får bekräftat hela tiden av patriarkatet, av media, samhället, tidningar, bloggar, folk omkring att vissa typer av magar, kroppar, inte ska visas. De ska gömmas undan. Jag vägrar gå med på det.

Jag kämpar varje dag för att tycka om min mage, min kropp, lite mer och att bära magtröjor är en del i det för mig. Magen har alltid varit ett komplex för mig. Den har aldrig varit riktigt tjock, men alltid otränad, degig, blek. Och därför har jag alltid försökt dölja den. Försökt köpa kläder som döljer just den delen på min kropp. Men nu vill jag inte dölja mig  nåt mer! Nu vill jag visa, hylla! Jag vill öppna upp för att alla typer av kläder som jag tycker om i min garderob. Jag vill inte strunta i att bära något för att min kropp ser ut på ett visst sätt i det plagget. Jag vill inte dölja något mer. Det är så himla tråkigt och jag tycker att kläder och stil ska vara roligt!

Jag har köpt på mig flera stycken olika magtröjor det här året. Typ här, och här och här. Just den där gråa tröjan på bilden, med Nirvana-tryck på framsidan, använder jag kanske lite för mycket. Jag är inte ens ett jättestort Nirvana-fan, men jag gillar modellen på tröjan SÅ HIMLA MYCKET. Så det får gå ändå. Heja magar och magtröjor!



Puh! Det här blev ett långt inlägg, men jag har verkligen gillat att skriva julkalendern genom åren. Det har liksom varit en fin tradition att skriva den varje december. Det har varit kul och lite svårt att klura ut nåt att skriva under varje lucka. Och det har varit ett roligt sätt att samla ihop året på. Men samtidigt tror jag inte att jag hade pallat att skriva ett inlägg exakt varje dag den här decembern. Så det är nog lite turligt att det inte blir något kalender i år. 

Sämsta bloggåret nånsin

Oh my gosh, helt plötsligt har hela november gått och jag har inte bloggat EN ENDA GÅNG. Vad händer? Detta har varit mitt sämsta bloggår nånsin och det är egentligen ganska sorgligt. Runt nyår brukar jag alltid sammanfatta året genom att titta igenom bloggen och samla inlägg jag skrivit och saker jag gjort. Men i år har jag bloggat så fasansfullt lite att det knappt är mening. Vad trist ändå.

Är bloggen död?

Jag kanske inte tröttnat, men mer tappat stinget. Sommarn är alltid seg att blogga på och sen har det varit en väldigt trött höst. Då är det svårt att hitta ork. Jag har inte bloggat så mycket, men jag har sovit desto mer.

Den här bloggen har varit min kompis sen 2010 och jag är inte redo att ge upp den än. Men det verkar som vi glidit ifrån varandra. Min andra kompis Instagram har liksom tagit över (här hittas jag där). Och jag älskar verkligen Instagram, men där finns inte riktigt samma möjlighet att fläka ur mig. Där gäller ju en bild per inlägg och inte miljoners med text och inga länkar och så vidare. Det är aningens begränsat. Jag vill försöka hitta tillbaka till bloggen. Vi har ju liksom gått igenom så mycket ändå, genom åren. Det är ganska fint, tycker jag. Att ha saker samlade. Att ha livet lite samlat.