The very vessel of our being

Jag älskar Call the Midwife. Det är en himla fin serie om barnmorskor i East End i London på 50-talet (fast i säsong fem, som jag kollar på nu, så har det hunnit bli 1961). Barnmorskorna är både vanliga sjuksköterskor, samt nunnor. De bor och jobbar tillsammans. Ett gäng kvinnor som tar hand om födande kvinnor. Och är ganska mycket experter på kroppen och barnafödande. Många i serien föder hemma och oftast går det bra, men ibland går det käpprätt åt helvete och då gråter jag som bara den. Det är en fin och gråtig serie.

I alla fall, det som är avsnitt två, men heter Avsnitt 1, av Call the Midwife säsong 5 börjar med ett fint litet tal till kroppen.






I sin helhet:

The female body is a complex thing. At once fragile and formibable, vulnerable and brave. It carries the seed of our hopes, the bloom of our youth, the weight of our fears. It can nuture and tremble, inspire and terrify. It oppresses and protects us. Holdning within it all that we are, projecting less that we wish to be. It is our enemy, our friend, the very vessel of our being. What the body takes, it gives. And what it costs, we never question. 

"Den håller inom sig allt vi är", "själva kärlet för vår existens" - det är ett fint sätt att se på kroppen, tycker jag. Den håller inom sig allt som vi är. Kroppen är ett kärl för allt, precis allt, som vi är. Allt fint, allt fult, allt snäll, allt litet, allt stort. Precis allt ryms i vår kropp. Hela vår själ och allt vi är. Alla tankar och känslor. Därför måste vi vara snälla mot oss själva och mot kroppen. Behandla den varsamt, för den är allt vi är.

Dock hoppas jag att det där sista, what is costs, we never question, har ändrats lite sen 60-talet. Eller, det har det ju tyvärr inte, riktigt. Men därför är det så jävulskt viktigt att kämpa för att det ändras. Jag tänker i förlossningsvårdssammanhang, såklart. Och det är ju även vad serien handlar om. Vi måste ifrågasätta! När kroppen skadas efter en förlossning eller får bestående skador efter en graviditet, så är det inte okej. Det ska inte gömmas eller döljas. Det ska fram i ljuset och skadorna ska behandlas. Och i största möjliga mån undvikas. Såklart.

Vi måste överlag prata mer om problem relaterade till underliv. I ett avsnitt av Call the Midwife så framkommer det att en äldre kvinna lider av framfall och hon har försökt hantera det själv. Till exempel hade hon hört att en kunde trycka upp en potatis "där nere" för att hålla livmoderväggen på plats, där den ska vara. Hon kunde inte ens uttrycka vad som har fel, för hon visste inte vad hon skulle säga. Hon hade inga ord för sin egen kropp. Läkaren och barnmorskan talade om kvinnans "vagina" och hon hade aldrig hört det ordet tidigare.

Nu är det ju 2016 och det ser förhoppningsvis lite bättre ut, men det är ändock fruktansvärt viktigt att tala om dessa saker. Och lika viktigt att hylla kroppen. Fina, fina kroppen. Som bär oss genom livet.