Ibland blir det så himla tydligt hur viktigt body positivity är i mitt liv. Hur mycket det påverkat att jag är en del av detta community. Till exempel att jag aktivt väljer att följa massvis med kroppspositiva människor på Insta och genom bloggar. Sakta, sakta vinner det positiva, alla dessa bilder och texter som jag omger mig med. De vinner. Över alla kroppshatande tankar. Som jag levt med så länge.
Och ibland blir det så tydligt. Att en bra förändring skett i mitt liv.
Detta är ett exempel:
Jaha, och vad är detta nurå? tänker ni. Du som är ute och knatar på en parkering? Jo, men det är ju exakt vad det är. Detta är jag som är ute på promenad och passerar vår garagelänga. Men det är inte vad jag gör som är det viktiga i det här fallet. Det är vad jag har på mig. Ett linne! Med djup ryggringning och armarna helt bara. Får ett par år sedan skulle jag aldrig ha på mig ett linne. ALDRIG. Möjligtvis under kläder, men aldrig så att det syntes.
Och varför inte det då? Jo, av två skäl.
1. Ryggfinnar.
Under tonåren hade jag en hel del finnar på ryggen. Eller, tonåren och tonåren. De var kvar länge. Och kan fortfarande komma tillbaka ibland. Fast mest en och en och inte särskilt ofta längre. (Skönt!!) Jag hade nog inte särskilt jättemycket ryggfinnar när jag var yngre heller, men de fanns där och det räckte. Aldrig att jag ville visa dessa finnar för någon. Jag minns tillfällen då jag såg andra tjejer med finnar på ryggen gå klädda i linne och jag tyckte de var så himla tuffa. Så häftiga liksom, som inte brydde sig. Jag ville gärna vara som dom, men jag har alltid brytt mig för mycket. Det är så dumt. Att bry sig alldeles för mycket om vad andra tycker och sedan ändra sitt beteende efter det. Leva på ett annat sätt, ett tristare sätt, än vad en egentligen vill, för att en bryr sig vad andra ska tycka om en. Nu har ju jag inga finnar på ryggen längre, så jag kan knappast säga att jag är modig och vågar stå emot några ideal eller så genom att använda linne. Men det känns så. Inuti. Och det känns så jäkla gött. Finnar är verkligen inget att bry sig om (lättare sagt än gjort!). När jag ser folk med finnar på ryggen som bär linnen idag så hurrar en liten röst inom mig alltid. Så himla bra med folk som liksom går först och visar att finna är helt okej och helt normalt. Och ofta svåra att få bukt med (om en nu vill få bukt med dom, vilket en inte alls måste vilja) och ofta hormonstyrda.
2. Gäddhäng.
Armdaller. Fladdriga överarmar. Bat wings. Gud, vad rädd jag var för att nån skulle se att mina överarmar fladdrade. Om jag till exempel vinkade så fortsatte armfettet/huden att vinka ett tag till. (Som det gör på många!) Detta var tvunget att döljas till varje pris! När jag gick i högstadiet på en idrottslektion minns jag att ett gäng killar tyckte det var jättekul att gå fram till tjejer som var klädda i t-shirt eller linne eller nån typ av plagg där överarmarna är exponerade och liksom slå till gäddhänget så att det började dallra och sen skratta och ropa nåt taskigt, som handlade om att en var tjock och ful på olika sätt. Killar är fan as! Självklart utvecklades ett hat mot gäddhäng och en rädsla för att någon skulle se det, för att det var ju så tydligt att det var något fel att ha dessa dallrande överarmar. Gud, så jag hatar denna patriarkala värld som lär folk att en helt naturlig och normal del av kroppen är fel och ful och bör döljas. I alla fall bar jag inte linne på superlänge för att ingen skulle behöva utsättas för mitt gäddhäng (och för att jag skulle slippa utsättas för eventuella blickar eller kommentarer).
Att hänga mycket i kroppspositiva kretsar på internet har gjort att jag ser kroppen på ett helt annat sätt. Både min egen och andras. Kroppen blir till det den egentligen är: något bra och fint och väldigt neutralt. Kroppar kan se ut på massor av olika sätt. OCH ALLA ÄR BRA KROPPAR. KROPPAR SOM FÅR SYNAS. Som får ta upp plats. Som får vara klädda exakt hur de vill. Göra exakt vad det vill. Detta är så himla viktigt. Det är fullständigt okej och bra att gå klädd i linne hur mycket gäddhäng och ryggfinnar en än har.
En behöver inte älska sin kropp hela tiden, men en behöver veta att den är okej. Den är fin och bra och den får finnas och synas och vara en del av världen.
2 kommentarer:
Och jag älskar ditt sätt att visa och skriva om dessa vardagliga bilder på livet och kroppen. Det skapar en positiv känsla i mig! Heja det verkliga livet som vi måste bli bättre på att leva!
Instämmer med Emelie! Det är så himla härligt! Jag försöker peppa mig själv varenda dag numera! I år har jag bestämt mig för att jag minsann också får ha bara ben fastän jag har en kortare klänning. Ett litet steg framåt!
Skicka en kommentar