Det här med amning

Amning är typ mitt favoritämne just nu. Kanske för att det är en syssla som jag utför typ 100 gånger per dag. På ett ungefär sådär. Jag har tidigare nämnt att det för mig kändes som en självklarhet att amma. För mig, personligen, har det alltid känns som det självklara valet. Liksom, inte ens ett val. Om jag kan amma så ska jag göra't. Det har varit en inre (ganska omedveten dock) målbild. Att amma min lilla bebis. Jag har inte ens funderat på att ge ersättning. Men skulle det behövas av något skäl, så ser jag absolut inget problem i det. Det enda viktiga är ju att bebisen växer och mår bra, och det gör bebisar både på bröstmjölk och på ersättning.

Som tur var så gick det jättefint för Folke att förstå det här med amning. Där inne på förlossningsrummet så lades han vid mitt bröst och började snutta direkt. Sedan på BB så åt han riktigt fint. Han har alltid haft ett bra tag och mina bröstvårtor har mått toppen hela tiden (tack för det!). Amningen har nog gått ganska lätt för oss.

På BB kunde jag bara ligga ned, jag var både för yrslig och hade för ont för att sitta upp. Så vi liggammade hela tiden. Och sen när vi kom hem så fortsatte vi med det, för det var ju det som fungerade. Han åt jättefint. Om vi låg ned. När vi för första gången provade att sitta upp, så gick det sämre. Han ville inte ta tag alls, och blev väldigt frustrerad. Och jag likaså. Det kändes som en stor förlust varje gång vi "gav upp" med att försöka sitta och gick in till sovrummet och lade oss i sängen för att amma. Jag var även himla stressad för att amningen låg HELT OCH HÅLLET PÅ MIG. Mig, mig, mig. Daniel kunde inte göra ett dugg. Bara jag. Jag kunde vara helt avis på Daniel för att han slapp denna ångest. Så här i efterhand tycker jag det är himla sorgligt att amningen kändes så där jobbig i början. För det fungerade ju bra, när vi låg ned och så där. Han åt bra och gick upp i vikt. Men stressen! Känslorna! Det var jättejobbigt. Jag kände sån enorm stress över att det inte fungerade att sitta upp direkt. Jag såg framför mig hur vi blev fast hemma och aldrig kunde gå ut, för jag ville ju liksom inte ligga ned och amma ute eller hemma hos någon annan.

När Folke var en vecka eller två eller något sånt där så hade vi tränat bra på att sitta upp och det började fungera. (Ni hör ju, bara en vecka och jag var totalstressad! Det är banne mig inte lätt att vara nybliven förälder.)

Precis där i början, när vi kommit hem från BB, så kunde det ta himla lång tid innan Folke fick bra tag om bröstvårtan. När han väl fick det, så sög han bra och länge, men innan - herregud, så lång tid det kunde ta! Särskilt på nätterna var det otroligt jobbigt. Men som det mesta kring amningen för oss, så har det totalt ändrats och både han och jag har lärt oss massor och nu fungerar det finfint.

Nu har Folke hunnit bli tolv veckor och amningen fungerar hur bra som helst. Vi kan amma i alla möjliga ställningar: sitta upp och han ligger i min famn, ligga på sidan, jag ligger platt på rygg och han på min mage, han ligger platt på rygg och jag står på knä över honom, jag står upp och håller i honom, jag sitter upp och han sitter i mitt knä och så vidare och så vidare. Och vi ammar precis överallt. Där det behövs. I bilen eller på en parkering eller på ett kafé eller en restaurang eller utomhus på gräset eller på en bänk eller mitt på stan eller i en butik eller hemma hos folk eller på kalas eller precis var som helst. Jag har blivit otippat bekväm med att ta fram bröstet och amma. Det viktigaste är att bebis får äta och jag skiter ganska mycket i resten. Men det tog ett tag att komma hit, såklart! Inte tusan var det självklart att slänga fram bröna överallt. Det kändes tvärtom superkonstigt i början. Men det har gett med sig. Vilket känns så himla bra! Det har blivit mycket lättare att få till en bra amning utanför hemmet när de här känslorna av att blotta sig sakteligen försvinner. Bröst är så fruktansvärt sexualiserade i denna patriarkala värld, så givetvis kan det kännas jobbigt och konstigt att dra upp tröjan och ta fram ett bröst in public. Det är okej om det känns jobbigt. Men för mig har det släppt och det är jag himla glad för. Och lite tacksam. Till mig själv. För jag har verkligen kämpat med att amma exakt överallt och sett det som en bra utmaning att amma i offentligheten. 

Det känns så himla bra och samtidigt så weird att min bebis äter från mig, något som jag producerar. Och att det fungerar så bra. Han går upp jättefint i vikt och vi gör ett sånt bra jobb ihop, han och jag. Jag fullkomligt älskar att fånga hans blick när han ammar och bara *njuta*. Hur klyschigt det än låter. (Älskar givetvis också att titta på Morden i Midsommer medan vi ammar, herre min påve en kan inte ligga och stirra på en bebis hela tiden - särskilt inte på natten när bebisen i princip sover.)

Ett hett tips om en ammar och har frågor och funderingar eller bara vill veta mer om amning är att gå med i Amningshjälpens slutna grupp på Facebook. Åh, vad jag insuper information därifrån. Älskar den gruppen!