Tänk att jag är mamma till en pojke. Som ska växa upp till att bli en man. Vilket jävla ansvar. Hur gör andra föräldrar?
Pojkrollen är hemsk. Pojkar kan vara svin. Det vet jag. De var svin mot folk i lågstadiet och i mellanstadiet och i högstadiet och på gymnasiet och många fortsätter att vara ganska sviniga i vuxenlivet. Speciellt män i grupp. Herregud! Män i grupp kan vara det värsta nånsin. Män i grupp som går på fotboll och istället för att titta på matchen så slåss de och förstör. Män i grupp som spelar hockey och istället för att skjuta den där puckjäveln i mål så pucklar de på varandra på isen istället och nån stackars vaktmästare får springa och hämta en skrapa för att få bort blodet från isen. Pojkar i grupp som tar över hela skolklasser och inte låter nån annan få en syl i vädret. Större pojkar i grupp som mobbar och jävlas med folk på skolgården. Eller män som håller varandra om ryggen och ingen blir straffad. Män i poliskläder eller män i styrelser eller män som tafsar och hoppsan det var visst allas fel så det var ingens fel. Män som inte tar ansvar.
Redan i tidig, tidig ålder så kan pojkar vara hemska. Taskiga och elaka och hårdhänta och högljudda. De tar över och de tror att de har rätt att göra vad som helst. Att de är universums centrum. Hur ska jag motarbeta detta? Hur ska jag och Daniel göra för att våran fina lilla pojke ska fortsätta vara just fin? Vara snäll och uppmärksam och ansvarstagande och vänlig. Rollen pojkar socialiseras in i är snäv och alldeles fruktansvärd. Faktiskt. Vilket jäkla ansvar!
Än så länge är Smulan bara tre månader, men tiden går som bekant fort. Det känns som att det är himla viktigt att ha en plan. För föräldraskap och uppfostring. Jag förstår att planer kring detta sällan hålls och att det är mycket snårigt och klurigt det här med föräldraskap. Men det känns himla viktigt att försöka. Att vara så förberedd som det går. Att vara tydlig med att andra människor existerar och de är lika riktiga, och att alla som vill höras, i till exempel ett klassrum, ska få göra det. Att berätta att ibland kan det vara bra att vara tyst. Att lära ut vad ett Nej betyder och att det är av största vikt att alltid lyssna. Att samtycke är någon av det viktigaste som finns.
2 kommentarer:
Samma oro här. Väntar barn, och vi valde att inte ta reda på om det blir en pojk eller flicka. Känns som om det blir en flicka så ska man förbereda på allt hon kommer vara med om, bara för att hon är flicka. Skydda henne, lära henne att bli stark, kunna självförsvar. Och hur gör man för att pojkarna inte ska bli så som många pojkar just är? Såna som inte visar respekt, förstår ett nej och som är elaka. Sån man själv som tjej varit utsatt för hela ens liv. Sånt ansvar att stärka, skydda och uppfostra dom rätt. Vore så bra med en plan att förhålla sig till. Tror och hoppas dock att man kommer långt bara på att vara medveten om hur starka och hemska könsrollerna är. Och försöker motverka dom. Tex inte försvara sin pojke om han är elak, med att "ja men hehe, sådär är ju pojkar". Och till pojkar redan från bebistid mata dom med "åh vilken tuffing du kommer bli". Utan vara lyhörd, medveten och hela tiden tänka på att de ska bli snälla personer.
Nathalie: Ja, att vara medveten om strukturerna känns så himla viktigt! Att förstå och genomskåda. Att, precis som du säger, inte försvara sin egen pojke om han beter sig kasst.
Skicka en kommentar