"What is a weekend?"

För några veckor sedan började jag kolla på Downton Abbey. Det är en sån där serie som jag hört massvis om och det känns som om alla pratade om den ett tag. En sån där serie en bara skulle se. En serie som vann massa priser på olika galor och som var så himla populär. Men jag blev aldrig riktigt lockad. Jag tänkte att det nog var för mycket drama och för mycket kostymer och för mycket 1920-tal. Jag tänkte att jag nog inte skulle gilla den. MEN ACK SÅ FEL JAG HADE!

Downton Abbey är ju helt sjukt bra! Jag och Daniel började titta när Folke var alldeles nyfödd (vilket alltså var för tre veckor sen) och vi bägge var lediga och bara ville sitta inne med vår nya, lilla goding och ha något bra att titta på mellan amningarna. Valet föll då på Downton Abbey, för ja varför inte? Det var nåt vi bägge inte sett innan och det kunde ju vara värt att prova. En måste våga här i livet osv.

Den handlar egentligen inte om nåt särskilt, förutom familjen på Downton och deras liv och alla deras tjänare. Och det är helt jäkla döbra! Jag fattar ju att jag är jättesen med att komma underfund med detta, men det gör faktiskt inget. Hellre sent än aldrig. Och det bästa med att hitta en serie sent är att den redan är avslutad och det finns sex glorious säsonger att njuta av.

Nu skrev jag i och för sig att det inte handlar om nåt särskilt, men det betyder inte att det inte händer grejer EXAKT HELA TIDEN, för det gör det. Herre min påve, det är inte en lugn stund på Downton (lögn för det är lugn asofta, de är ju fint folk, då är det inte massa härsch hela tiden). Men kolla action:

Fast alla vet ju att det är tjänstefolket som är de sköna. Det är downstairs en skulle vilja hänga om en fick hälsa på i huset. Jag vill också jobba med Carson och Mrs Hughes. Och Anna och Mrs Patmore och Daisy!

Av familjekaraktärerna gillar jag stackars Edith mycket. Hon får skit hela tiden och inget går nånsin bra för henne, samt ingen i familjen gillar henne riktigt, medan de fullkomligt älskar de andra två systrarna Mary och Sybil. Och Isobel är ganska mysig och är alltid lite skönt motsträvig. Annars är ju såklart Violet aka queen Maggie Smith den bästa nånsin! Och jag gillar när hon och Isobel börjar umgås och de alltid är så göttigt olika.

Men nu är det slut och jag har sett alla avsnitt och jag har separationsångest. Ska nog passa på att se alla avsnitt igen.

This years love had better last, heaven knows it's high time

Min fredagskväll tillbringades ihop med dessa två superstjärnor:

Fast innan vi däckade i soffan så gick vi promenad och var vi hemma hos mamma och snyltade till oss mat och tittade på Blackfish (för kanske femte gången för min del). Efter det kom vi hem och åt glass och två av tre totalsomnade i soffan.

Första dagen ensamma

Jag var jag och barnet ensamma hela dagen, för allra första gången (och Blixten dårå!). Pappan/hussen/maken började nämligen jobba idag. Det kändes både lite trist och lite spännande. Spännande att få vara själv, men också jädrigt tråkigt. Det har varit svinkul att vara hemma bägge två med en alldeles ny liten bebis. Svinkul och behövligt. Och nu ska jag klara det här ensam ett tag?

Alla har i alla fall överlevt än så länge, så det är ju ett plus i alla fall. Det har varit en väldigt annorlunda dag. Vi har liksom inte fått nåt gjort. Under hela tiden som både jag och Daniel var hemma så var vi ju liksom två vuxna på en bebis = vi är fler än den = saker hinns med att göras. Idag har jag bara hunnit ägna mig åt Folke. Ätit och bytt blöja och gosat gosat gosat. Och så har jag startat diskmaskinen! Heja mig! Men liksom inget annat. Alls. Inte ens borstat tänderna och nu är klockan halv sex på förkvällen.

Det konstiga med att vara föräldraledig är att det inte längre är jag som styr min tid. Det är någon annan som gör. En liten miniperson. Som styr dagen och visar vad som ska göras och vad som hinns med. Jag är van att ha tusen järn i elden när jag är hemma och hinna massvis. Eller kunna ligga på soffan och göra exakt vad jag vill (ingenting). Nu ba: kan börja med nåt, sen måste jag sluta pang bom för Folke vill äta. Och det är klart han ska få äta.

Samtidigt är det ganska skönt att det inte är jag som styr min tid. Det är ganska skönt att bara vara. Att låta dagen gå och det enda viktiga som behöver ske är att barnet tas omhand. Och nu har det snart gått tre veckor av barnets liv och jag börjar bli ganska bra på att ta hand om honom.

En lång långhelg

I helgen var det ju värsta långhelgen. Inte för att det spelar någon roll för mig direkt, men ändå. Det var ju kalasväder också, så det kändes som rena sommaren. Jag tog tillfället i akt att vara ute så mycket som det bara gick.


Torsdag

I torsdags, alltså för en vecka sen, så stoppade jag och Daniel Folke i vagnen och gick till vattnet. Vattnet är mitt bästa ställe. Jag älskar att bo där det finns vatten typ överallt. (Helst skulle en ju bo i villorna längst vattnet på bilden men tyvärr så finnes icke budget till det.)

Vi satt mest och tittade och njöt och önskade att klockan var lite mer så vi kunde äta lunch på Jogersö och blev nästan attackerade av gräsänder. Jag gjorde givetvis allt för att skydda barnet. Jag såg scenarion där änderna skulle flyga in i vagnen och ta med honom bort till nåt gräsandsbo någonstans. Och det ville jag ju bara inte vara med om.

Sen på eftermiddagen gick jag en till promenad tillsammans med mamma. Det var varmt och jag blev supersvettig.

Men utsikten längst vägen var det inget fel på.

Fredag

I fredags så kom David och Lina på besök till oss för att grilla och givetvis träffa Folke för allra första gången. Blixten blev glad också över att få lite uppmärksamhet. Det var, om möjligt, ännu varmare än dagen innan och vi satt ute på vår altan och åt. Hur härligt?!

T-shirt och solglasögonväder!!

Vi grillade sparris och lax och det var så sjukt gott. Grillad mat smakar verkligen sommar. (Förövrigt grillade jag och Daniel varje kväll den här helgen!)

Jag drack öl och tyckte livet var himla najs. Åh, vad jag önskar att sommaren blir fin i år så jag kan sitta på altanen med öl fler gånger och bara tycka livet är gött.

Lördag

Sen blev det lördag och vädret var fortfarande helt jäkla strålande! Jag hörde av mig till min pappa och lillebror och frågade om de ville med på fika. Det ville de, såklart! Vi åkte ut till Gamla Oxelösund där caféet med de godaste bakverken och finaste utsikten finns.

Lill-Folke fick vara med, såklart. Men han sov mest hela tiden. Snacka om att inte vara tacksam att en tar ut han på äventyr.

Daniel och Gustav.

Jag blir aldrig mätt på sån här utsikt. Jag önskar bara att jag hade en båt så jag kunde glida runt på havet, istället för att bara titta på det.

Efter fikat kom vi hem och jag blev ännu mer sommarpeppad då vårt träd är mitt i sin blomning och det är så dödligt tjusigt. Jag fattar att jag låter överglad, men detta är verkligen min bästa tid. Jag älskar ljuset och värmen och jag får så himla mycket bra känslor och ork och energi.

På lördagskvällen kom Daniels föräldrar hem till oss och vi grillade igen och satt ute och åt och visst smakar allt lite bättre utomhus?

Söndag

Sen blev det söndag och vi fortsatte att titta på Downton Abbey (ÄLSKAR!!) men sen tog det slut och det är en sån tomhet efter att en bra serie tagit slut. Vi åt långsam frukost framför tv:n (det har vi gjort varje dag sedan bebis ankomst) och sen kom min mamma och hälsade på och pussade på Folke.

Och det var ungefär den långhelgen.

Oh, so now I'm not supposed to show my vagina to anyone but you, Fran?! It's about to be summer!

Jag har tittat på Girls ändå sen det började och jag har älskat det. Visserligen älskat lite mindre för varje säsong. Jag tycker det tappat gnistan på nåt sätt. Men det är ändå en av mina favvoserier. Jag gillar verkligen Hannah Horvath i all sin störiga knepighet. Hon är ganska oskön, men på nåt sätt kan jag känna igen mig i henne.

I vart fall tycker jag att den senaste säsongen som gått, den som precis tagit slut, var himla mycket bättre än den innan. Och jag tror banne mig att säsongen peakade vid den här scenen:

Hannah visar fittan för sin chef!! I sann Sharon Stone-anda. Det är en sån jävla konstig grej att göra. Men Hannah ba gör't. Och fattar sen inte alls hur det skulle vara konstigt. Det är ju snart sommar, klart fittan kommer synas!

Det är verkligen första gången nånsin jag ser en sån här scen. Att en kvinna visar underlivet och allt syns och det är humor. Humor, inte sexigt! Det är knäppt, konstigt, roligt. En kvinnas underliv får vara humor! Det är inte nåt jag är van att se. Oftast är det kukar och mansrövar som får vara roliga på film och i tv. Mäns kroppar som är nakna och som ska skrattas åt. Mycket sällan får kvinnors kroppar vara roliga på det sättet. De är alltid fast snygg-facket. Det är så himla skönt befriande att se en kvinnokropp få vara rolig.

En snapshot från idag

Idag gjordes premiärturen med vår gamla vagn. En prima retro-Brio från 1986. Alltså, trettio år gammal. Alltså, den vagnen som min man låg i när han var alldeles nyfödd och miniliten. Som min svärmor har sparat på vinden i alla år. Ganska gosigt att vår bebis nu ligger i samma vagn. Men den är ju helt klart lite tyngre och osmidigare att köra än sin moderna kusin Brio Smile.

Däremot är den ju ganska tjusig med sitt gråa plyschtyg. Den känns som en riktig vår- och sommarvagn. En sån vi kommer ta med på promenader på varma sommarvägar.

Om att tacka nej när en blir uppbjuden

Nåt jag gjort de senaste två veckorna är att hänga i bebisbubblan, amma och kolla på Downton Abbey (jag återkommer om hur sjukt bra det är!!). På Downton är de ju väldigt tjusiga och traditionsenliga och jag mindes en grej när jag satt och tittade på Lady Mary och gänget när de dansade styrdans.

En gång när jag gick i typ femman, på mellanstadiet, så var det skoldisco i aulan en fredagskväll och jag var där och hade trevligt som en bör. En kille, som jag inte gillade något särskilt, bjöd upp mig att dansa. Jag tyckte ärligt att han var ganska tråkig, en sån där högljudd och "rolig" kille som hörs och syns hela tiden. Han var ingen jag direkt umgicks med och jag vet ärligt inte varför han bjöd upp mig. Han kanske bara ville vara snäll, eller så ville han bara dansa med vem som helst, eller så var det ett vad han förlorade. Jag vet inte. I vart fall så tackade jag nej. Jag ville inte dansa och var tydligt med det. Det bröt kanske mot etikettregler men detta var ju på 90-talet och inte 20-talet så jag tänkte att det nog var okej.

När vi var i skolan på måndagen så döm om min förvåning när läraren (!) helt öppet i klassrummet frågade vad vi gjort i helgen och tog upp att han hade hört att jag varit elak mot den här killen när jag tackade nej till att dansa. Han bannade mig och sade att så gör en inte, det är inte schysst att tacka nej till karlar som bjuder upp en! Han sade att en ska alltid tacka Ja om en har turen att bli uppbjuden.

Gud, som jag skämdes. Och kände att jag gjort fel. Jag kände att jag var elak och dum och att jag hade felat. Att det var jag som gjort nåt som en inte borde göra. Och nu när jag tänker på det kan jag bli så ledsen. För det är ta mig fan läraren som har gjort fel. Han borde överhuvudtaget inte sagt något och han borde definitivt inte sagt att det var förbjudet att tacka nej när en blir uppbjuden att dansa. Vilken fullkomligt sjuk sak att lära ett barn.

Barn, och allra särskilt flickor, ska uppmuntras att säga nej. Särskilt när något känns fel eller när något skaver. När en känner innerst inne att en inte vill. Då är det bara bra och sunt att säga nej. Typ som när en töntig kille bjuder upp en och en verkligen inte känner för att dansa.

En promenad till havet

Det har ju varit helt brutalt bra väder de senaste dagarna och när det är bra väder är det som att naturen bara ropar på mig och jag måste ut. Så jag och Daniel stoppade ner Folke i vagnen och gick en promenad till havet. Alltså bästa stället att vara på nånsin. ÄLSKAR HAVET.

Det var så himla varmt och fint och jag blev helt svettig i min jacka. Ett varmt maj är ungefär den bästa tiden. Förutom att det är lite för kallt för att bada. Det här stället är annars ett av mina bästa och vanligaste badställen på sommaren. Det är som en liten udde som ligger fem minuter från där vi bor och jag och Blixten har badat här hur många gånger som helst. Mest gillar vi att bada här på morgonen eller kvällen, vi gör allt för att undvika folk. Men en varm majdag var det inga badare att slåss med här. Bara tjusig utsikt och strand och varma klippor att sitta på.



Jag ba *njuter*.

Det kändes urmysigt att ha med oss Folke ut och liksom bära honom utomhus. Överlag är vi ju inne ganska mycket nu pga det känns hundra gånger tryggare, men det var gött att vara ute lite. Och en måste ju visa barnet havet.

Jag har sett den här utsikten så himla många gånger, men älskar den varje gång.

Blixten gillar också att vara ute på promenad, såklart. Det är typ hans bästa grej.

Typiskt fin och mysig promenad!!

4 x vardag

Här kommer fyra vardagsbilder. Jag köpte ju ny kamera häromveckan och därmed har jag en massa mer vardagsbilder fotade. Det blir ju ganska så mycket roligare att fotografera med en ny kamera som faktiskt fungerar.

Min vardags just nu styrs inte av mig själv, utan av en ny liten människa som jag tydligen ska ta hand om (det är megamysigt!). Dagarna är väldigt lite uppstyrda, utan de tas som de kommer. Jag går runt i mjuka kläder och pussar på Folke mest hela tiden. Jag dricker kaffe och på mina armar och händer syns fortfarande blåmärkena efter pvk:erna som sattes (eller ja, försökte sättas) vid förlossningen. Vädret har ju ordat upp sig rejält, så det känns som värsta försommaren (maj när den är som bäst!).

I min trädgård blommar tulpanerna för fullt och idag blev gräset klippt för första gången den här säsongen (av Daniel, inte av mig).

Saknar jag gravidmagen?

Häromdagen fick jag en kommentar som jag tycker kan vara värd att lyfta i ett eget litet inlägg.
Så här skrev Sandra:

Hur känns det egentligen att bli av med magen sådär vips på en dag liksom? Saknar du den? Känns kroppen knasig liksom?

Jag förstår exakt den frågan. Jag tänkte mycket på det innan, om jag skulle sakna magen och så där. För ja, en stor, rund gravidmage är ju megamysigt. Att klappa på och så där. Känna sparkarna inifrån. Men egentligen är ju det mysiga den lilla bebisen som ligger därinne - och nu finns ju den ute i världen! Alltså myset finns ju kvar, bara på ett annat ställe, typ i famnen eller i vagnen eller så där. 

Så här var det för mig (det gäller som sagt bara för mig och kan säkerligen vara på en massa olika sätt för andra personer). Min kanonkulemage försvann i exakt samma sekund som Folke gled ur mig ("gled" men aja...). När han kom ut så såg jag hur magen bara sjönk ihop, lite sladdrigt så där. Nästan som en pudding som skakas till lite. Sen var den nästan borta. Bara mjuk hud kvar. Jag kommer ihåg hur jag gick på toaletten sedan, på BB, och kollade i spegeln och ba VAR ÄR MAGEN?! Så knäppt att den bara var borta. 

På ett sätt kan jag sakna den dock. Jag kan sakna känslan. Om en överhuvudtaget är/blir/vill vara gravid, så är det ju under en kort tid i livet. Det kan jag sakna lite. Att det är över liksom. Och kanske aldrig kommer tillbaka igen, vem vet. Jag kan också sakna känslan av att självsäkert bära upp tajta kläder med stolthet - japp, där är jag inte riktigt i vanliga fall, tyvärr. Inte hela tiden, i alla fall. Men jag jobbar på't. Varje dag. Ibland går det bättre, och ibland har jag sämre dagar. 

Annars är jag så himla glad att stormagen är borta! Det är så skönt att kunna röra mig igen. Att kunna böja mig ner utan problem och kunna sitta bekvämt. Att kunna resa mig upp. Att kunna ligga på mage!!! Gud, som jag saknat det. Det är så fantastiskt skönt att kunna göra sådana saker igen. Och att kunna komma i gamla kläder! Kläder som jag inte använt på flera månader. Kläder som jag älskar och som bara hängt i min garderob i väntan. Igår hade jag faktiskt på mig mina vanliga jeans. Det var så himla härligt! Jag har gått i samma gravidjeans sen i julas (har dock älskat dom!), och det är så skönt med variation. 

Det är en liten konstig känsla att kroppen nu nästan ser ut som den gjorde innan graviditeten. Det känns som om det vore omöjligt. Som om den borde ha lämnat mer spår. Det var för mig en så stor grej att gå igenom, och sen några dagar efter förlossningen så är allt nästan som vanligt igen? Det känns otroligt. Helt orimligt. Tänk att kroppen kan fixa det! Helt galet. Tur att jag har bristningarna och ett rejält ömt underliv att påminna mig om tiden som gravid :) :) :)