Fantastiska kvinnor ur tvserievärlden är tillbaka

Två av mig hett efterlängtade serier är tillbaka! Tredje säsongen av The Fall har kommit samt de sprillans nya avsnitten av Gilmore Girls!!

Att Stella Gibson är tillbaka gör mig så himla glad. Att det bara finns sex nya avsnitt gör mig mindre glad, men det är väl typiskt brittiska serier känns det som. Alltid så jäkla korta säsonger. Tacka vet jag amerikanska serier som bränner på med 22 avsnitt per säsong. Men ändå. Stella är tillbaka. Och herre min påve vilken säsong det är! Jag ville skrika rakt ur under vissa avsnitt (stoppade mig dock pga sovande bebis). The Fall är verkligen så fruktansvärt bra. Säsong ett och två har jag sett typ tre gånger var och snart är det dags att se säsong tre en gång till. Vissa serier kan jag se om och om igen (Sherlock till exempel har jag sett hur många gånger som helst).

(Gud, så trött jag är på jävla Snälla Killen Jim Burns. Ge dig, människa.)

Igår släpptes även de nya avsnitten av Gilmore Girls. Så himla efterlängtade. Jag har inte hunnit se alla fyra avsnitten än, så jag kan inte ge min slutbedömning, men det är så himla mysigt att vara tillbaka i Stars Hollow.

Liksom kolla vad mys!! En blir ju helt glad i hela själen.

Det är ju en ganska speciellt grej att serier kommer tillbaka efter en lång tid, och det är ju av förklarliga skäl inte alltid det funkar. Men som tittare så är det så himla kul att komma tillbaka och ofta vill en ju alltid ha mer (i alla fall jag). Än så länge känns det lite töntigt på vissa ställen, lite larviga referenser här och där, och mamma och dotter Gilmore fatshamar, vilket är himla kasst. Men som sagt, jag har inte tittat klart och vet inte hur det slutar.

Äh, nu ska jag sluta skriva och fortsätta titta. (Fast jag måste gå ut med hunden först!)

Folke sju månader!

Idag har du funnits i sju månader. Det är banne mig hela jäkla fantastiskt. Jag har inte så mycket mer att tillägga. Bara att jag är så himla tacksam. Att du finns.

Den här senaste månaden har bara flugit iväg, känns det som. Du blir större för varje dag och lika mycket som jag längtar, längtar, längtar efter att du ska växa upp, lika mycket vill jag bara stoppa tiden. Trycka på paus. Jag vill inte ens tänka på att snart kommer en dag då du och jag inte ska hänga hela tiden, varje dag. Du är så härlig att vara föräldraledig till.

Jag älskar dig, kära Smulan.

En väldigt söndagig söndag

Vissa dagar gör en så jädrans mycket och bara har så himla mycket inbokat och vissa dagar gör en inte ett skit. Gissa vilken typ av dag idag har varit? Alternativ nummer 2, exakt. Inte ett dugg har jag gjort. Varit inne och varit hemma och endast lämnat hemmet för promenader med hunden. Och de är ju inte frivilliga, utan ganska obligatoriska.

Eller nåt har jag ju gjort såklart. Jag har druckit massor av kaffe, tittat på Dawson's Creek, ätit saffransbullar, provat att bära Smulan på ryggen (kul!!!), letat upp julgrejerna, fått en spindel på mig och annat skojsigt.

Vi ska fira julafton hemma hos oss i år (första gången!) och både jag och Daniel är lika delar pepp och stress. Det ska bli jättekul och jag längtar efter att fira första julen med Folke, men jul har ju liksom alltid en aura av stress runt sig, eller hur? Allt ska liksom bli rätt och bra och det är julklappar och mat och julpynt och granen och hur ska alla få plats och allt sånt där. Men det löser sig nog finfint. Eller ja, på nåt sätt får det helt enkelt lösa sig, för gästerna är inbjudna och har tackat ja. Både min och Daniels familj(er) kommer och det ska bli kul. Eller konstigt, vi får se.

Bodyn Smulan har på sig idag köpte jag av en kompis (att ha kompisar som har större barn är en mycket bra grej) och den är i storlek 92! Nittiotvå! Lite stor såklart, och säkert lite liten i modellen, kanske, men ändå. Storlekarna på barnkläder är orimliga. Folke har inte 92. Han har precis växt i storlek 80. Och häromdagen hade han ett par leggings i storlek 62 och de satt bra. Det är en himla djungel att veta vad som kommer passa. Jag får hela tiden höra att Folke är lång och det kanske han är. Hoppas han fortsätter vara det och blir längre än mig. Det skulle vara ballt. Att skapa något som sedan växer om en.

Annat jag gjort idag då? Suttit i soffan, tänkt om och om igen på den där jävla spindeln som attackerade mig, varit glad över det faktum att den är död nu, tittat ned på mina naglar som för en gångs skull har nagellack och ba "åh vad fina de är!", stört mig på att mitt hår är smutsigt, men inte orkat tvätta det, funderat på om jag ska äta upp de där chipsen med tillhörande dipp som står på köksbänken, dansat och sjungit till Last Christmas (yes, äntligen julsångssäsong!). Rimlig söndag, ändå.

Veckans Vidrigaste

Tidigare idag såg jag dokumentären Hämndporrens helvete. Dagens inlägg är tillägnat killen med Veckans Vidrigaste Åsikt (inte lätt kategori att vinna, det har varit många kassa åsikter som florerat den här veckan). Aset på bilden är i alla fall en försvarare av hämndporr! Skön kille, va? Ett riktigt ärkevider, skulle jag vilja påstå. Han menar bland annat att tjejerna som utsätts för hämndporr får skylla sig själva, för att de har (en gång i tiden) gått med på att ta bilden. Antingen självmant, alltså en selfie, eller varit med och poserat sexigt för någon annan. Jag har lite att säga om det. 

1. Jag får ta hur många bilder av mig själv som jag vill. Eller låta någon annan ta bilder av mig. Bilderna kan vara lite sexiga, eller halvnakna eller helnakna, eller helt jäkla total porriga och det är helt okej. 
2. Jag får skicka dessa bilder till flörtar, och dejter och sexpartners och eventuella partners osv. som gillar det och kanske skickar liknande bilder tillbaka. Och det är helt okej. 
3. Om någon av dessa partners/flörtar/ligg, efter att relationen tagit slut, laddar upp dessa sexiga bilder på en webbsida för att förstöra och straffa och skamma och hämnas, SÅ ÄR DET DENS FEL att dessa bilder hamnar på porrsajter. Uppladdarens fel! Killens fel! Exets fel!! Alltid! Aldrig nånsin den utsattas fel. Hur jäkla svårt ska det vara att få in i huvudet? 
4. Jag får själv också lägga upp hur många lättklädda bilder på mig själv som jag vill på sociala medier. Det är helt jävla okej. 
5. Det är däremot inte (INTE) okej för någon annan att stjäla dessa bilder och lägga ut på en äcklig jävla snusksida på internet. Det har jag inte gett samtycke till genom att publicera bilderna på min egen sociala media. 
6. JAG FÖRSTÅR INTE HUR DET KAN VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FATTA?!? Att hämndporr ens existerar är så himla tragiskt.

(Att någon har tagit bilder från ens sociala media-konto hände mig förra året)

Usla laidback-pappor

Jag såg det där klippet från Tv4 angående fars dag med fucking Peter Jihde, Martin Melin och Bingo Rimér (var det väl, orkar inte ens googla). I alla fall satt Martin Melin och snackade om hur bra pappa han var och hur gött det är att pappor är så jävla laidback och sköna. Han drar på ungen en termooverall fast det är varmt ute för han är för cool för att bry sig. Sån där skön kille, ni vet?

"Det är inte lika viktigt för pappor att behöva hävda sig", säger Melin. Nä, men det är ganska viktigt att ta hand om ditt barn på ett bra sätt, kan jag tycka dårå. Typ, ta på den rimliga kläder i förhållande till vädret. Så inte barnet kommer må kasst och typ dösvettas hela dagen.

Bingo håller med Melin och menar också att kvinnor har en tendens att "overdo it". Det kan kanske tyckas så om en själv INTE GÖR ETT SKIT. Och bara är så jävla Martin Melin-cool och obrydd inför allt.

Peter Jihde tycker att pappor är bättre på "inte-grejer", typ att inte gå till barnet som har slagit sig. Och tycker att pappor får för lite credd för det. Ah, ni är skitbra på inte-grejer. Typ som att inte vara där, inte ställa upp, inte hjälpa till, inte vara en bra person i barnens liv. Skitbra är ni!

Sådana här laidback-pappor är kassa pappor. Så enkelt är det. Usla!

Och samtidigt är jag med i en mängd olika grupper på facebook som handlar om föräldraskap och där har frågor trillat in i veckor från olika mammor om tips och idéer på presenter att ge sina barns pappor på fars dag. De gör sitt yttersta för att fars dag ska bli en fin dag. Gör sig till och kämpar för att det ska bli bra och fint. Och så sitter den där jävla Bingo och tycker att alla mammor overdo it. Och jag blir så ledsen.

Och så undrar jag om pappor gör liknande. Inför mors dag. Skriver pappor, inte sköna, laidback Melin-pappor, det fattar jag, men andra pappor, skriver de till olika grupper om föräldraskap de är med i på facebook och vill ha tips om mors dags-presenter? Är de ens med i sådana grupper? Gör pappor i allmänhet så? Liksom, standardpappan? Letar de presenter, lagar frukost, uppmanar barn att rita teckningar, ringer svärföräldrar, styr upp fikor och middagar, lägger upp hyllningar på sociala medier och så vidare på mors dag? Det spontana svaret känns som att det är ett nej. Och det är så himla hemskt. Att standardpappan i det här landet ska vara en jävla Martin Melin-pappa är så tragiskt att det knappt är klokt. Stackars barnen! Stackars mammorna! Stackars mänskligheten! 

First Like

Jag är dödsförtjust i skräckisar. Jag hade en period i typ sjuan där jag och mina kompisar alltid gick till videobutiken och hyrde skräckisar och kollade på. Och blev svinrädda. En gång hade jag ett födelsedagskalaskalas, det var nog i mellanstadiet, och jag tyckte det var en svinbra idé att kolla på När lammen tystnar. Det gjorde tyvärr inte gästerna, som blev så rädda att vi fick avbryta och deras föräldrar fick komma och hämta dom. Men jag gillade det!

I alla fall. Skräckfilmer alltså. Jag har tyvärr blivit lite räddare på äldre dar och drar mig en aning för att se läskiga filmer. De lever med mig så länge och jag har svårt att skaka av dom. Jag lider fortfarande av sviterna efter Paranormal Activity och den släppes ju 2009. (För att inte tala om Blair Witch Project!!)

När jag såg att en liten skräckfilm låg på SvtPlay var jag bara tvungen att se den. Kortfilmen First Like ger lite The Ring-feeling med temat, men tänk Instagram istället för videoband. Jag blev rädd i alla fall. 

Filmen är skriven av Sara Bergmark Elfgren, som ju också skrivit Engelsforstrilogin, och därmed var jag ganska säker på att jag skulle gilla den. Och det gjorde jag! Jag hoppade till, jag blev rädd och jag var tvungen att visa den för Daniel. 

First Like i sin hela lilla, läskiga korthet:

Och vi har börjat borsta dom också!

Den här lilla korven har två tänder som kommer fram mer och mer och det är så jädrans gulligt när han ler stort och jag får en skymt av de där två små vita kornen.

När jag tror att han har maxat ut sin gullighet och ba KAN inte bli gulligare så ba PANG!! asgulliga tänder kommer fram och gullighetsmätaren blir ännu större och massa mer gull får plats.

Just nu

Just nu är det torsdagsmorgon, men känns som lördagsmorgon. Det ligger ett lager snö utomhus, men det kommer nog smälta framåt dagen. Inatt har jag sovit längre än på mycket länge. Klockan stod på 07.40 (!!!!) när jag och Folke vaknade. Jag gick och lade mig vid 21, så det blir många timmars sömn (inklusive ett gäng uppvak visserligen, men ändå).

Just nu har jag precis ätit frukost. Skogaholmssmörgås, kaffe och nyponsoppa. Fast kaffet är jag inte klar med, det lär bli två koppar till. Kaffe på morgonen är en alldeles fantastiskt. Samt kaffe på eftermiddagen. Och egentligen när som helst. Jag har fortfarande på mig pyjamas. Med katter på. Folke sitter på kortänden av bordet, som han alltid gör. Under frukosten så knaprade han på rån, som han sedan kastade ner till Blixten, som stod på golvet under. Blixten glupskade i sig de nedkastade rånen och var mycket nöjd över att ha hittat husets bästa plats.

Just nu sitter Daniel och redigerar podd i vardagsrummet och jag hör hur han fnissar åt sin egen eller Adams fyndighet. Jag fortsätter att dricka mitt kaffe och plocka upp barnets bitleksaker från golvet.

Ett dygn i Norrköping

För en vecka sedan for jag och Daniel och Folke till Norrköping. Vi tänkte att - varför inte? Norrköping ligger ju bara 45 minuter bort (om en åker tåg, inte om en går!) och där bor flera av våra vänner. Sagt och gjort, vi hoppade på tåget på söndagseftermiddagen. Det var Folkes första gång och han verkade tycka att det var helt okej. Tur, för vi har flera tågresor bokade i framtiden!

Utomhus var det alldeles höstfint. Sverige alltså, jädrans vad vackert det är att susa fram i.

När vi kom fram gick vi direkt till vårt hotell för att checka in. Japp, vi är vuxna nu och bor på hotell. Det kändes både lite weird, när vi tekniskt sett har flera kompisar att bo hos, men också väldigt väldigt skönt. Och hotellfrukost på morgonen är ju bästa grejen.

Utsikten från hotellrummet var helt okej (utsikt är viktigt!) och jag var glad och klädd i varma kläder.

Vi skulle äta söndagsmiddag hemma hos Björkis och på väg dit gick vi förbi stationen igen och mötte upp Björn, som kom med pendel från Linköping. Norrköping var supertjusig i höstskymningen.

Framme! Björkis bjöd på öl och vi alla (eller okej, inte alla, men några!) hjälpte till att laga en fantastisk (och fantastiskt stark) chiligryta.

David var där också! Och Adam och Lina!

Björkis fick en present, för han fyllde år den veckan. Han blev glad! Vilken ju var himla tur. (Det skulle ju varit hemskt om han blev ledsen.)

Det var så himla mysigt att hänga med alla och det är så himla knäppt och fint att vi numera har Folke med oss och att han är en egen liten person i detta gäng nu. Wow, liksom! (Nu vill jag såklart att exakt alla andra ska få barn dom också, så Folke får en massa små kompisar.)

Först var det allmänt häng i köket, men efter ett tag blev chiliångorna för starka, så vi öppnade alla fönster och placerade oss i vardagsrummet. Som också är enda rummet pga Björkis bor i en etta.

Sen somnade Folke lagom tills vi skulle äta, vilket var väldigt passande. Maten var jättegod och det är en så himla najs känsla att hänga en vanlig söndagskväll med folk som en annars aldrig brukar vardagshänga med för de bor i en annan stad flera mil bort.

När det blev sent så promenerade jag och Daniel tillbaka till hotellet och Folke sov hela tiden i selen. Vi tog inte med oss vagnen alls, utan körde på Ergobabyn hela tiden. Det kändes fruktansvärt smidigt.

Nästa morgon vaknade vi tidigt, som alltid. Nyhetsmorgon var på och alla på tv:n var peppade inför påvens Sverigebesök. Själv hade jag inte samma känsla för händelsen. Vi gick ned till frukosten och jag åt pannkakor med Nutella och grädde. Typiskt bra frukost.

Sen tog Björkis med oss på en Norrköpingsförmiddag med promenad, museum och lunch.

Stan visade upp en jäkla fin sida.

Adam var med också!

Grabbarna och vattnet.

Vi hängde bland annat på Arbetets Museum. Besöket inkluderade en kaosartad amningsstund med Smulan i ett cirkustält i en av utställningarna.

Ergobabyn var toppen att ha med. Så sjukt mycket smidigare än vagn. Och nu (när detta skrivs, alltså efter Norrköpingsresan) har jag köpt en bärjacka, vilket kommer göra bärandet ännu lättare i vinter.

Lunchade gjorde vi med tjusig utsikt och ett jäkligt glatt humör pga buffélunch. Jag åt lax och äppelpaj i mängder (inte samtidigt dock).

Sen gick Adam på föreläsning och jag och Daniel tappade bort Björkis en stund, men när det löst sig och jag hetsdruckit en cola pga SÅ HIMLA GOTT, så gick vi till Polarn o Pyret samt TGR och sen raka vägen till tågstationen och hem igen.

Och det var det Norrköpingsdygnet. Ett bra dygn, helt klart.

The very vessel of our being

Jag älskar Call the Midwife. Det är en himla fin serie om barnmorskor i East End i London på 50-talet (fast i säsong fem, som jag kollar på nu, så har det hunnit bli 1961). Barnmorskorna är både vanliga sjuksköterskor, samt nunnor. De bor och jobbar tillsammans. Ett gäng kvinnor som tar hand om födande kvinnor. Och är ganska mycket experter på kroppen och barnafödande. Många i serien föder hemma och oftast går det bra, men ibland går det käpprätt åt helvete och då gråter jag som bara den. Det är en fin och gråtig serie.

I alla fall, det som är avsnitt två, men heter Avsnitt 1, av Call the Midwife säsong 5 börjar med ett fint litet tal till kroppen.






I sin helhet:

The female body is a complex thing. At once fragile and formibable, vulnerable and brave. It carries the seed of our hopes, the bloom of our youth, the weight of our fears. It can nuture and tremble, inspire and terrify. It oppresses and protects us. Holdning within it all that we are, projecting less that we wish to be. It is our enemy, our friend, the very vessel of our being. What the body takes, it gives. And what it costs, we never question. 

"Den håller inom sig allt vi är", "själva kärlet för vår existens" - det är ett fint sätt att se på kroppen, tycker jag. Den håller inom sig allt som vi är. Kroppen är ett kärl för allt, precis allt, som vi är. Allt fint, allt fult, allt snäll, allt litet, allt stort. Precis allt ryms i vår kropp. Hela vår själ och allt vi är. Alla tankar och känslor. Därför måste vi vara snälla mot oss själva och mot kroppen. Behandla den varsamt, för den är allt vi är.

Dock hoppas jag att det där sista, what is costs, we never question, har ändrats lite sen 60-talet. Eller, det har det ju tyvärr inte, riktigt. Men därför är det så jävulskt viktigt att kämpa för att det ändras. Jag tänker i förlossningsvårdssammanhang, såklart. Och det är ju även vad serien handlar om. Vi måste ifrågasätta! När kroppen skadas efter en förlossning eller får bestående skador efter en graviditet, så är det inte okej. Det ska inte gömmas eller döljas. Det ska fram i ljuset och skadorna ska behandlas. Och i största möjliga mån undvikas. Såklart.

Vi måste överlag prata mer om problem relaterade till underliv. I ett avsnitt av Call the Midwife så framkommer det att en äldre kvinna lider av framfall och hon har försökt hantera det själv. Till exempel hade hon hört att en kunde trycka upp en potatis "där nere" för att hålla livmoderväggen på plats, där den ska vara. Hon kunde inte ens uttrycka vad som har fel, för hon visste inte vad hon skulle säga. Hon hade inga ord för sin egen kropp. Läkaren och barnmorskan talade om kvinnans "vagina" och hon hade aldrig hört det ordet tidigare.

Nu är det ju 2016 och det ser förhoppningsvis lite bättre ut, men det är ändock fruktansvärt viktigt att tala om dessa saker. Och lika viktigt att hylla kroppen. Fina, fina kroppen. Som bär oss genom livet.