Mensen, du är jäkligt trevlig att slippa!

Nu, i och med den här månaden, så har jag varit mensfri i ett år! Fy tusan vad gött det varit! Visserligen har året bjudit på en hel del annat underlivsrelaterat, men inte mens i all fall. Det är alltid nåt. Den får gärna hålla sig borta hur länge den vill. (Så rädd för att jinxa detta nu!!!)

Mens är verkligen sämst. Jag känner mig aldrig så begränsad som när jag har mens. Först och främst gör det ont. Svinont, till och med. Och sedan så blöder en liksom. Det bara forsar ibland. Mörkt, rött blod. Som bara kommer. Går ej att stoppa. Mycket otrevlig känsla. Det kroppsliga bara tar över och jag kan inte styra någonting alls.

Jag är ständigt rädd för att blöda igenom när jag har mens. Vilket ju är jättedumt att gå och vara rädd för. (Och då har jag ändå haft mens i typ 17 år.) Det begränsar mig något otroligt. Jag undviker att göra saker som jag vill göra (typ bada nu för tiden, men när jag var yngre undvek jag en hel drös med grejer: allt som tog lång tid, som att åka buss längre sträckor, sitta på en teater, gå på bio osv osv, ni fattar) och jag undviker att klä mig i vissa typer av kläder.

 Och detta är ett inlärt beteende. Jag har lärt mig att mens är någonting dåligt. Någonting fult. Någonting som aldrig nånsin får synas. Och råkar det göra just det - synas - då jädrar ska en skämmas! Det är fullständigt svinkasst att det ska vara så här. Därför är det viktigt att prata om mens. Viktigt att normalisera. Viktigt att vara tydlig med att en mensfläck på byxorna är ingen big deal. För det är ju verkligen inte det! Bort med skammen kring mens! Bort med hemlighetsmakeriet och hysch-hyschen!

Ändock tycker jag att mens är sämst. Rent personligt, så där. Är det ganska gött att slippa't.

En vanlig dag

I och med att det tillkommit en ny medlem i min familj så har ju det dagliga livet ändrats. Först precis i början fanns inga rutiner alls och allt bara var. Jag och Daniel följde med i bebis flöde och allt han ville och hur han mådde styrde allt. Nu är vi fyra månader in i den här bebisgrejen och nu finns rutiner igen! Typ! Livet ser ganska exakt likadant ut varje dag och det är något himla skönt med det.



Lite så här ser dagarna ut:

Ingen klocka är någonsin ställd (öh, förutom Daniels då, de dagar han börjar tidigt. Men det är inte så många dagar och den lyssnar ju inte jag och Smulan på). Smulan vaknar först vid ca 05.00 för blöjbyte samt mat, alltså amning. Efter att ha ätit klart så somnar han om direkt, ofta med bröstet i munnen, eller så har han i princip sovit hela tiden under amningen. Sen vaknar han vid 07-07.30 igen och då brukar vi gå upp. Fast först liggammar vi i sängen. Är Daniel hemma går han upp och sätter på kaffe och fixar frukosten. Är han inte hemma så är jag så illa tvungen att göra det själv. Jag och Folke går upp och jag sätter honom i hans stol i köket och han är oftast himla nöjd och glad på morgonen och jag får tid till att äta frukost och dricka kaffe (två mycket viktiga sysslor i min värld!!).

Efter frukost är Folke vaken i ungefär två timmar, sedan blir han trött och vill ta en förmiddagslur. Går vi upp ungefär sju, så går vi ut med hunden vid typ nio och så får vi en liten promenad och så somnar Folke nästan alltid. Tar vi selen så somnar han definitivt. Ibland fortsätter han sova en stund när vi kommer in, men oftast inte. När han vaknar vill han äta. Sen är han vaken och oftast glad i ett par timmar och vi leker lite och tränar på att hålla i grejer och ligger på mage och på rygg och i babygymmet och i babysittern (även känd som bajsstolen) och så vidare. Allmänna bebisgrejer.

Lunch försöker jag hinna äta någon gång också, men den är mera flytande. Alltså inte i form, men i tid. Är Daniel hemma och/eller om vi har hittat på något så kan den bli senare, men jag föredrar att äta runt 12.00. Det känns som en rimlig lunchtid. I verkligheten blir det nån gång mellan 11 och 15.
Minst en gång om dagen brukar det bli en långpromenad, både pga det är najs att komma ut samt har hund så måste. Det sker ofta på eftermiddagen, alltså en längre promenad. Vissa dagar kan det bli flera, till exempel om Daniel jobbar kväll. Eller om vi är iväg någonstans. Annars förflyter eftermiddagarna typ som förmiddagarna med amning och vila och lek. Men oftast lite kinkigare och Smulan har ofta ett större behov av närhet på eftermiddagarna/kvällarna. Jag försöker att få i mig en fika och kaffe på eftermiddagarna, men det lyckas inte alltid.

På kvällarna så hänger vi i soffan och Folke somnar mellan 19-21. Han somnar alltid hos mig, i samband med amning. Sedan lägger jag ned honom i soffan bredvid mig eller i vagnen. Då har han somnat för natten och sover djupt. Vid kanske 21-21.30 nån gång så går vi ut med hunden en sista gång och Folke sover i vagnen de gångerna han följer med. Sedan sover han kvar i vagnen tills jag går och lägger mig. Då bär jag med honom till sängen. Vi byter blöja och ammar en sista gång inför natten. 

Det här känns som en riktigt luddig text och det var inte helt lätt att beskriva våra dagar, även om jag tycker alla är ganska lika varandra. Givetvis är vi inte hemma exakt varje dag. Vi far iväg och träffar vänner och familj och vi hänger på stan och vi storhandlar och vi går långa promenader i naturen/åker till stranden eller vad det nu kan vara. Vi gör grejer. Jag lovar! :) :) :) De dagarna vi gör mycket blir ju lite annorlunda, men ändå samma. Är vi iväg mycket med bilen, så sover Folke lite mer, eftersom han alltid somnar i bilen och trivs bra i babyskyddet. Är vi ute och går med bärselen så sover han också ganska mycket. Umgås vi med någon, så är han kanske vaken lite mer. Det bästa är att det inte känns läskigt eller jobbigt att vara iväg hemifrån. Det kunde det göra i början. Nu känns det bara bra. Plus fett stressigt och det är hundra grejer en ska komma ihåg att ha med och allt sånt, men så är det väl kan jag tro.

Och han bajsar ju också! Det är väl kutym att skriva om när en skriver om bebisar? Runt klockan 05, 07 och sedan en gång till som är mer oviss i tid, men oftare på förmiddagen/lunch så bajsar han. Ett tag när han var mindre så hade han en del problem med bajset/gaser och kunde vakna flera gånger på nätterna och ligga och trycka och klämma tills han skrek och ändå kom det inget. Vi prövade med massage och byte av D-droppar och lite allt möjligt, och som tur är så är det helt borta. Det hjälpte också att bajsstolen kom in i våra liv. Det är alltså en röd babysitter från Gekås som Folke fått låna av sin kusin och den är världens bästa bajshjälpmedel. (Men just idag funkar den inte såklart, bara för att jag skriver det här...)

Vad gäller amningen, så kör vi friamning och ammar på minsta signal. Absolut inte efter någon klocka, utan Smulan får äta exakt när han vill, var han vill och hur mycket han vill. (Vilket jag antar och hoppas är vanligt att göra idag, om en ammar.) Amning är ju så mycket mer än bara mat, det är trygghet och närhet och mys också.

Daniel jobbar skift, vilket innebär att han ofta är hemma på dagtid, vilket är väldigt trevligt och bra på alla sätt. Han har långa ledigheter och vi får mycket tid tillsammans, vilket jag tycker är najs, men framför allt så är det ju bra för Folke, att ha bägge föräldrarna hemma så mycket som möjligt.

Små byxor med enhörningar på

När en tänker efter, vilket jag ofta gör, hur sjukt är det inte (sjukt och FANTASTISKT!!) att det bor en person i mitt hus, i min familj, som bär små syrenfärgade byxor med enhörningar på?!

Byxor som jag klär på den och av den och byxor som jag tvättar och viker och lägger in i lådan där de ska ligga, tillsammans med ett gäng andra byxor med till exempel björnar på eller prickar.

När en har längtat och väntat och drömt om en bebis i många år så är det en så overklig känsla när den faktiskt finns. En riktigt bebis! Med ett namn och en hel personlighet. Ett litet liv! Som är rolig och gullig och gosig och lite tjurig och fin på alla sätt. En liten bebis som en älskar så fruktansvärt högt.

Att få barn är jobbigt på många sätt. Det är tungt och tufft och svårt. Så är det bara. Olika mycket för olika personer. Såklart. Och det är samtidigt så fint så en kan börja gråta för minsta lilla. Det är så fint att dela livet med en ny liten person. Det är något som jag velat i så många år. Jag har fantiserat om alla dessa situationer. Som en hamnar i. Hur det kommer vara att vara föräldraledig och hur livet med bebis kommer vara och hur jag kommer att vara och hur en sommar med bebis kommer vara och en jul och vardagen och hur det är att ha spädbarn och ett större barn och precis allt däremellan.

Och nu är jag liksom här. Nu lever jag i det jag drömt om. Det är så fint och så förvirrande. Det är så overkligt att jag till exempel aldrig är ensam hemma längre. Det är jag och Smulan. (Och Blixten, såklart!) Jag (och Daniel dårå, men detta handlar om mig, mvh ego_4ever) är ansvarig för att ta hand om en liten människa. Och jag är dens allra största trygghet. Jag är någons mamma. Jag är personen som bebisen får komma till när den gråter och så tystnar den. Hos mig. Är det inte något magiskt över det, så säg.

Prickig blus och smutsigt hår

Igår ägnade jag cirka tio minuter till att springa runt och ha panik över vad jag skulle ha på mig. Klockan var kanske 15 eller nåt och jag hade inte klätt mig än (heja föräldraledighet!). Jag rev och slet i kläder och allt kändes fult eller alldeles för varmt eller för kallt.

Varför jag stressklädde mig? Jag skulle iväg på ett viktigt ärende. Att posta några brev. Det var liksom allt. Inte ens till posten skulle jag, utan till närmsta brevlåda. Rimligt beteende.

Jag landade i alla fall i prickig blus och smutsigt hår. Det fick duga. Jag var ändå genomsvettig när jag kom hem.

Smulan fyra månader

Idag blev min fantastiska Folke fyra hela månader. Grattis, Smulan! Och vilka månader det varit sen! Herre min påve!

Du är så himla stor nu. Det allra största du varit. Du har världshistoriens gosigaste kinder. Du har rutiner och saker sker ofta på samma sätt, vid samma tider. Och ändå så händer mycket nytt. Hela tiden. Du lär dig och du utvecklas. Du ska få börja erbjudas smaksensationer av annat än bröstmjölk och det ska bli så spännande att se vad du tycker om det. Du suger på dina fingrar, och har precis börjat suga på tummen. Du somnar samma tid varje kväll och du vaknar samma tid på natten och på morgonen. Du är alldeles otroligt mysig att ligga bredvid och sova. Du skrattar och du ler och ibland så gråter du så att stora tårar rullar nedför dina kinder och det är den jobbigaste synen jag vet.

It's like finding a hidden door, in the house you always lived in

För mig krävs det träning för att se min kropp som endast en kropp. Det är ju skitsvårt. Att se den så. Den är ju nedtyngd med en massa, massa stenar om hur en "perfekt" kropp ska se ut. Stenar från samhället och media och barndomen och historien och precis allt. Detta jävliga patriarkat vi lever i. 

Det är inte lätt. Att se kroppen som en kropp som är min. Bara, bara min. Det är klurigt. Det krävs träning. Jag kan träna genom att till exempel hänga runt naken hemma. Och sen titta på kroppen i en spegel. Försöka att inte ändra, vinkla, förändra, suga in och så vidare, för att kroppen ska se mer "smickrande" ut. Utan titta på den exakt som den är. Kanske titta på den ur andra vinklar än jag brukar. 

Och sedan fotografera kroppen. Rakt framifrån och från sidan och bakifrån och från alla vinklar och vrår. Titta på bilderna. Se kroppen för vad den är. Och sedan komma till den ganska najsa fasen: FAKTISKT GILLA BILDERNA. Gilla kroppen! Uppskatta kroppen! Det är en sån fantastisk känsla. Att gå runt och pendla mellan att tycka kroppen är ganska neutral som bara är och att tycka att den - JAG - är megasnygg! Jag når inte dit hela tiden, men oftare och oftare. Och det är en sån jäkla vinst. Det är något som borde vara självklart, men som vi alla vet tyvärr inte är det.  

Min kropp är bara min och får se ut exakt hur den vill. Den behöver inte utföra något för att förtjäna något annat. Jag har länge ogillat kroppen. Tyckt att den varit fel på olika sätt. Betett mig därefter och undvikit att göra vissa saker, som att hänga på stranden och att ha på mig vissa kläder. För jag har trott på lögnen att vissa kroppar inte får synas överallt, eller gå klädda i vad som helst. Men! Det är bara det. En lögn. Ett hittepå! En falskhet! Alla kroppar med tillhörande människa får se ut och göra exakt precis vad de vill. Jag och min kropp vill till exempel bada naken och äta smågodis (inte nödvändigtvis på samma gång) (men kanske på samma gång, det låter ju najs).

Ju mer jag förstår och kommer ihåg att det faktiskt är en lögn ju bättre mår jag. Det märks så tydligt. Allt blir roligare och rimligare om jag inte går runt och tänker på min kropp och hur den ser ut hela tiden. (Förutom när jag kollar i spegeln och ba Jäklar vilken snygging!!).

Världen förtjänar att få se min göttiga kropp. Ibland. När jag vill. När jag godkänner det. När jag säger att det är okej. (Detta är så förbannat viktigt!)

Här på bilderna är den sedd lite underifrån med magen i fokus. Och hudbristningar! Dessa märken i huden som så sällan får synas, men som är så himla vanliga. Som precis alla kan få och ha. Alla kön och alla åldrar och alla olika personer som finns. Kan ha bristningar i huden. Men det vet en knappt om. För det verkar som de alltid, alltid döljs. Göms undan. Photoshoppas bort. Försvinner under kläder. Det är lite synd. Det skulle vara gött om de bara fick synas. Bara fick vara. 

Jag gillar min mage. Nu. Det har jag inte alltid gjort. Men nu gör jag det. I all dens mjukhet. Nu kan jag se alla fantastiska fördelar med att ha en frisk mage. En mage som aldrig ger mig besvär, och alltid ger mig väldigt regelbunden avföring. En glad mage är viktigare än en kan tro. (Även om den, som i detta fall, sitter på en tjurig person.) 

Jag tycker den här textraden från låten This Body av fantastiska Hello Saferide sammanfattar det så himla fint:

It's like finding a hidden door, 

in the house you always lived in.

With a secret room, and it hold diamonds and pearls. 

Något ovanligt skedde idag

Kolla, vi klarade av att ta en så kallad skön och spontan familjebild:

Denna ska sparas! Ramas in! Det kanske blir den enda på lång, lång tid. Tyvärr är inte Blirren med, annars hade den varit komplett. Att jag och Daniel är med på bild tillsammans är sällsynt nog, se detta inlägg, och att få med barnet också, ja jäklar!

Okej att jag skojade i början om skön och spontan, men den här bilden är verkligen spontan. In the moment, så att säga. Min kompis Björn skrev på gruppchatten och frågade vad alla gjorde och jag ba groupie-time! (Öh, selfie fungerar inte riktigt att göra om till "groupie" pga groupie är redan ett ord? Men, men).

Daniel och jag ser till och med ut som glada människor som gillar att le med perfekta tandrader. En stor lögn, såklart, vi är urlakade och hålögda mest hela tiden, men det är ju kul om en kan dölja det nån gång.

En pokémonpromenad. (En pokenad, om en så vill.)

En av mina bästa grejer är att gå promenad. Allra helst nära skog eller hav (hav är bäst!!). Femöre är typ bästa promenadstället ever. Häromdagen for jag dit, och packade med mig barn, fika, Daniel, Blixten och pappa. Promenaden var inte endast en promenad i sig, utan även en pokémonjakt. Själv har jag för kass telefon för att klara av det spelet, men de andra i gänget spelar. Alltså pappa och Daniel. Blixten och Folke har inte smartphones. Än.

Innan vi kommit fram, fick vi vända om hemåt, då Smulan orsakade en bajsexplosion som krävde klädombyte, vilket vi såklart inte hade med oss. Han fick åka nästan-naken i bilen på väg hem. Efter att barnet fått nya kläder, hoppade vi in i bilen igen och for till Femöre. Vid detta laget hade pappa fått vänta på oss i kanske 40 minuter - det är tufft att umgås med småbarnsföräldrar...

Men kolla vad värt det var! På Femöre finns bästa utsikten. Den här dagen var det blåsigt och sensommaraktigt. Vi hamnade tydligen vid ett pokémongym ("hamnade" - vi gick alltså aktivt dit). Spelarna i gänget var tvungna att battla, och jag och Smulan fick njuta av utsikten.



Sen gick vi vidare genom skogen till ett pokestop vid tredje pjäs och fikade och pokémon-ade. Där satt vi vid en stor kanon (eller nåt, kan inte militärgrejer) och drack kaffe och åt sockerbulle och jag tittade på utsikten och bara *njöt*. En gillar ju fina utsikter, va. Och det är ballt när stora fartyg passerar (jo, det är det faktiskt).

Att vänja sig med en ny familjemedlem

Det här med att ha sex när en har en liten bebis. Det är inte helt lätt, alltså. Barnet är ju ALLTID DÄR. Och när han är vaken går det ju liksom inte, pga han är vaken och vill ha attention och bör inte bli lämnad. Och att göra det framför bebis känns bara inte okej. Det är ju weird bara hunden är i närheten, att ha bebisen där känns creepy. Eller? Är det bara jag? Hur gör folk?
Att passa på när han sover känns som ett bra drag, och det är så vi jobbar, men jag får lite dåligt samvete. Liksom där är bebisen, helt ensam och oskyldig och sover. Och så är vi, de ansvarstagande föräldrarna, i ett annat rum och ligger?
Det tar väl ett litet tag att vänja sig, kan jag tro. Vi vande ju oss vid hunden, såatte.

En måndag på en fredag

Idag börjar vardagen för mig, efter sommaren. Det känns som en måndag, men det är tydligen fredag. Daniel började jobba i morse, efter att ha varit ledig sen juni. Så nu är det liksom vardag och sommaren fylld med ledighet är slut. Jag har ett kluvet förhållande till vardag. Det är ju trevligt på ett sätt med lite rutiner och lite "som vanligt", men nog fan är det alltid göttare med ledighet och sena kvällar och lata morgnar och göra vad en vill hela dagen.

I och med att Daniel börjar jobba, så börjar mina ensamma dagar med min lilla Smula igen. Det är en ganska skön lirare att hänga med under dagarna. Idag har han till exempel redan hunnit bajsa tre gånger, varav en gång på sin pyjamas. Vi har också varit ute och gått i en och en halv timme och så har vi hälsat på min mamma/Folkes mormor på hennes jobb.

Smulan kör gubbfrilla, med den största mängden hår bak i nacken. Snart kan han få till en ball tofs därbak.

Förra gången jag och Folke rockade föräldraledig ihop var ju innan sommaren och då var han bara en månad typ. Nu har han hunnit bli lite mer än tre och en halv månad och det är stor skillnad att vara föräldraledig med en sån storis. Nu har han rutiner och gillar saker på ett visst sätt. Han sover varje förmiddag och gillar att sitta i babysittern och bita på grejer. Han kan ligga i babygymmet och grejer för sig själv, eller ligga på mage och bitsuga på giraffen Jenny eller den franska cirkusmannen Jean-Claude (mvh mamman som ÄLSKAR att döpa leksakerna!).Nätterna är mycket lugnare och hela familjen får mer sömn. Han har lärt sig att somna om på morgonen, så vi behöver inte gå upp i ottan, vilket är en himla trevlig utveckling.

När han var en liten månad så var ju allt fortfarande så färskt och läskigt, och jag kände knappt honom. Allt var nytt nytt nytt hela tiden. Nu känner vi varandra och jag vet vad han gillar och hur han vill ha det. Det är mycket roligare. Jag vet vad han vill när han låter på ett visst sätt. Vi kan busa och han skrattar och ler åt det mesta (må han humor förbättras till framtiden!).

När jag säger att vardagen börjar idag så är det både sant och inte sant. För det är en helt sprillans ny vardag. Med en bebis!! Så har vardagen aldrig varit förut. Så jag ser fram emot hösten. Det kommer bli kul.

TIO FREAKING ÅR!

I fredags, närmare bestämt den 5:e augusti, firade jag och min Daniel 10 år som par. Fatta! TIO HIMLA ÅR! Det är ju jättelänge. En tredjedel av våra liv har vi levt tillsammans.

Han är den bästa lagkamraten och partnern jag kan ha. Jag älskar att leva med honom och vi har än så länge haft 10 jädrigt fina år ihop.

Nu kollar vi på en bild från varje år, tycker jag!

2006:
I augusti och vi drack vin på uteplatsen hemma hos min mamma innan vi tog sällskap till en fest som Rickard ordnat på Kanothuset och den här kvällen blev vi ihop på riktigt.

2007:
I januari och vi väntade på tåg. Vi har varit och hälsat på David i Jönköping och vet än så länge inte att bägge vi två kommer att börja plugga i år och att vi kommer flytta till Malmö i augusti.

2008:
(Det här året hittar jag inte en enda bildjävel ifrån, men vi bodde la på Kirseberg och pluggade och festade och sånt där.) (Jag var mörkhårig!!)

2009:
Vi bodde kvar i Malmö och här till exempel så var vi hemma hos Hallberg och Sarah och drack öl. Smartphones fanns inte, men att dricka whiskey direkt ur flaskan hos vänner fanns.

2010:
Vi bodde fortfarande i vår lägenhet på Kirseberg (trivdes så himla bra där!) och den här bilden tog Hallberg på en fest. Det var många bra fester i den lägenheten.

2011:

Sista året i Malmö :( Bilden är tagen av Hallberg i hans och Sarahs andra lägenhet. (Gud, vad Habbe nämns i detta inlägg, det var ju inte meningen, det skulle ju handla om mig och Daniel! Men vi hängde i och för sig dödligt mycket med Hallberg och Sarah under Malmö-åren.) Jag var rödhårig! Detta året har vi redan varit ihop i fem år och är värsta *etablerade paret*! Vi flyttade tillbaka till Oxelösund och köpte en lägenhet och skaffade vår älskade lilla Blixten.

2012:
Bröllopsbild!! Pga detta år brände vi till med att gifta oss! Det var på riktigt en av de bästa kvällarna någonsin (själva dagen var alldeles för nervös-stressig för att vara bra. Men kvällen - wow!) Att gifta sig är en så himla vuxen och seriös grej att göra.

2013:
Blixten hade redan hunnit bli två år! På den här bilden var det midsommar och sedan under hösten köpte vi radhus och flyttade till typiskt radhusområde med bara pensionärer. Och vi!

2014:
Vi gjorde allmänna vuxensaker som att renovera badrummet och köpa bil. Det här var tydligen den bästa bilden på oss?! Vi är tydligen värdekassa på att vara på bild tillsammans. Måste åtgärda detta. På bilden nedan står vi i alla fall i kön till Skärgårdsvåfflan.

2015:
Vi genomgick en barnlöshetsutredning och sen BLEV JAG PÅ SMÄLLEN! Typiskt vuxet! Och så jäkla fantastiskt. Och mitt emellan de två första grejerna så var vi på bilsemester i Norrland, vilket bilden är ifrån.

2016: 
Nu! I år! Tio år efter första bilden! Wohoo! Folke finns! Vilken vinst!

Det tog svinlång tid att skriva detta pga så himla svårt att hitta bilder. Vi bara måste bli bättre på att vara med på bild tillsammans. Familjefoton måste bli obligatoriska från och med nu. (Tyvärr kraschade en av våra hårddiskar för några månader sen också, så massvis av bilder försvann. Så himla sorgligt, speciellt eftersom det var många bilder från i början på graviditeten och så där, men livet går vidare och jag ska bli bättre på att backa upp mina grejer.)

Slutord: Jag älskar älskar älskar Daniel och vill gärna ha många år till med den personen. tack.

Kattityd

Min första Wish-beställning har kommit och jag är mycket nöjd. En tröja med katt med attityd känns som ett himla bra fynd!

Appar som jag kan sammanfatta den här sommaren i:

1. Wish
2. Pokémon Go
3. Instagram (alltid!)

En natt på ett slott!

När Daniel fyllde år fick han, bland annat, en liten slottsvistelse av mig. För två helger sedan bar det av! Vi for till Södertuna slott vid Gnesta och ba *myste* och hade oss.

En av resenärerna däckade direkt när vi kom till rummet. Och sen krävde han mat. Herre min påve, vad vi lyder den minsta i familjen. Han styr med järnhand.

Det var världsafint väder och vi intog eftermiddagsfika i slottsträdgården och låtsades att allt var vårt och att vi egentligen var på Downton Abbey.

Jag tog en av varje som erbjöds på fikat. Sedan tog jag det Daniel inte åt från hans tallrik också.

Tänk att det inte bara är Daniel och jag längre, utan att den här lilla liraren är med oss var vi än går? Är det inte lika delar fantastiskt och otroligt?!

Efter fikat tog vi en promenad runt slottet och det var toppenfint.

En kunde åka båt och paddla kanot och bada i sjön och sånt där, men det gjorde inte vi pga små båtar är inte barnvänliga + sjöar är läskiga.

Vi badade i poolen och badtunnan istället för sjön!! Folke var snäll mot föräldrarna och sov i vagnen hela tiden.

Här borde jag ha fotat utsikten, för den var helt sjukt fin. Men det gjorde jag inte. Jag fotade Daniel i en kokande varm badtunna istället. Det kändes mycket rimligt. Skål!



Och sen hipp som happ tog jag inga fler bilder förrän på efterrätten. Som var så himla god! Hela middagen var god. Även om jag var totalt svettig och stressad över att gå på finmiddag med barnet, så gick det bra. Efter en amning så somnade han i min famn och sen hamnade han i vagnen. Jag satt även och flashade bröstvårtan under exakt hela middagen. Samt hade sås i fejset under halva. Stay classy, Kobran!



Vi skålade i mousserande vin för att Daniel hade fyllt år och totalt njöt av den goda maten och den fina kvällen. Efter en promenad gick vi tillbaka till rummet och ägnade kvällen åt att kolla Seinfeld på tv:n, äta godis och ligga. Så himla bra kväll!

Dagen efter var det hotellfrukost, aka BÄSTA FRUKOSTEN EVER, och sedan en långsam hemfärd genom sommarsörmland.