Vuxenpoängen trillar in (och pengarna tyvärr ut)

Hur många vuxenpoäng ger det här då!!?

Jag och Daniel har köpt en freaking barnvagn! Typ 1000 vuxenpoäng va? Det känns skitkonstigt att det kommer att ligga en riktig bebis i den. Känns också knäppt att ha köpt nåt så stort och dyrt till nån som inte ens finns än! Men framförhållning är ju viktigt, sägs det. Nu står vagnen i vardagsrummet och bara väntar på att få användas. Och tar upp en massa plats. Tur att vi har en massa plats över!

Hur svårt var det inte att välja vilken vi skulle köpa? Jag har ju liksom ingen aning alls om vad som är bra eller vad som är dåligt. Det slutade mest med att vi kände "Vi bara tar nån". Det blir nog bra. Den hade fått bäst-i-test i nåt test och det kan ju inte vara dåligt.

Det är ju ursvårt att veta vad vi vill ha och kommer behöva innan bebisen ens är här. Och det gäller ju alla grejer en köper. Det känns som att köpa så lite som möjligt och chilla lite är en bra strategi. Kanske? Vad vet jag?

En lördag som snart kommer försvinna i ett hav av andra dagar

Jaha, här sitter du i ditt badrum, tänker ni. Det var ju normalt? Nej, det kanske det inte är, men det är det enda stället där det finns lite rimligt ljus på kvällen.

Idag är det lördag och jag är hemma alldeles ensam. Eller inte helt ensam då, jag har ju alltid hunden. Det är lite mysigt med att ha hund. Att den alltid är där och är gosig och sällskaplig. Ensam på lördagskvällar har jag varit många gånger i mitt liv. Det är samtidigt lite tråkigt som det är lite skönt. När jag var i tonåren tyckte jag det var svinjobbig och ville typ halvt dö varje gång för det betydde ju att jag inte blivit inbjuden till det där roliga som alla andra var på. Samtidigt som det var ganska gött ändå att få vara hemma och kolla på en film eller nåt.

Idag på dagen har jag varit social nog, så nu på kvällen räcker mitt eget sällskap gott och väl. Jag och Daniel har nämligen varit i Norrköping på förmiddagen och ätit både frukost och lunch med vänner. Norrköping visade sig från sin finaste sida och det kändes nästan vårigt i solen (även fast jag vet, det är bara januari än, inte ropa hej och så vidare).

Ikväll har jag saknat öl och vin och känslan av att vara salongsberusad. Det är så göttig. Att dricka öl på en lördag och bli lite full. Men istället för att göra det har jag ätit en halv ugnsform med lasagne med tzatziki till och tittat på En unge i minuten och försökt hålla mig för gråt men alltid misslyckats. Och så hann jag med en tupplur på soffan med hunden inklämd i armhålan. Och nu är klockan halv elva och jag är dödstrött och längtar efter sängen. Sängen är ungefär det bästa nånsin.

Här ser ni känslan av TRÖTT:

"Du tror att du är så snygg, jag blir äcklad"

Igår när jag lade upp en bild på Instagram fick jag kommentarer om hur äcklig jag var och hur synd det var om mina barn (har inga, men whatever). Även fast jag har hängt på internet (som kidsen säger) ett bra tag och fått en massa olika kommentarer, både snälla och mindre snälla, så är det alltid en liten chock att logga in (som om jag nånsin loggar ut) och läsa att jag är äcklig. Att jag är ful och fel. Och sen se andra kommentarer från folk som faktiskt försvarar hat-kommentarerna med att när en lägger ut bilder och texter på internet, då får en banne mig förvänta sig skit tillbaka. Men hallå?! Så här kan vi ju bara inte ha det. Det är så jävla inte okej att skriva till någon att den är äcklig och vidrig.

Och vad var skälet då? Själva anledningen till att jag var så äcklig? Jo, det var på grund av att jag lade upp bilder där jag var lättklädd/halvnaken och "tror jag är snygg". Som om det är det värsta en kan göra? Tro att jag själv är snygg. Som om det finns någon fara i att jag, en helt vanlig fulis, tycker att jag faktiskt är lite snygg ibland och då tar en bild och lägger upp den bilden på internet. Även om jag skulle vara den fulaste människan nånsin, så är det väl bara bra och najs om jag för en gångs skull tycker att jag är lite snygg? Men nej. Icke. Min kropp och mitt fejs är tydligen så motbjudande i tonårskillars ögon att de blir äcklade. Fy tusan vilka skyddade liv de måste leva om jag är det värsta de sett.

Det är så himla töntigt och bakåtsträvande att hata selfies och hata på folk som ägnar sig åt att ta selfies och postar dom för andra att se. Det finns ett djupt rotat kvinnohat i dessa kommentarer. Extra äcklig och ful är ju såklart den personen som inte är normsnygg eller smal och så vidare men ÄNDÅ tror den är snygg och lägger upp selfies! Tänk vad läskigt! En person som inte passar in i det som samhället hyllar som *snyggt* men ändå tycker att den är fin. Det måste vara det obehagligaste nånsin för den här typen av killar som skriver dessa hatkommentarer (för helt ärligt, vi vet alla att det mest är killar, källa: min egen insta). Deras värld blir upp och ner-vänd och de måste så fort de bara kan berätta hur äckligt det är. De är verkligen hemska små as, som mår bra av att sprida hat. Som höjer sig själva genom att trycka ned andra. Genom att trycka ned främlingar på nätet. Och säkert både främlingar och icke-främlingar i köttvärlden också.

Det är så förfärligt att det fortfarande ser ut så här. Att det är så vanligt att få hat-kommentarer när en (är icke-man och) lägger upp bilder eller skriver texter på internet. Att det är nåt en bara ska tåla. Bara finna sig i. Men jag vill inte finna mig i detta. Jag vill slå dom på käften.

Today millions of girls loved themselves in the face of a world that tells them not to. And isn't that tiny revolution enough? And isn't that the greatest revolution of all? 

Från "Ode to the Selfie" av Speak like a Girl.

Reafyndade sjok

Något av det bästa att klä mig i som jag vet är sjok. Stora, fladdriga tygstycken att hänga på kroppen. Som kan fladdra efter mig likt en slängkappa, som rena superhjälten. Något annat som jag gillar är rea. De flesta butiker är ju inne på slutrea nu, med riktigt låga priser. Det gillar jag. Mycket. Dock krävs det lite letning innan jag hittar plagg jag faktiskt gillar och som kommer att fungera framåt, liksom i vår. Kläderna som reas ut nu är ju från i höstas och vintras och vissa känns så OTROLIGT höstiga att jag totalt tappar lusten. Men dessa två plagg tycker jag känns supervåriga!

Den ena är ett svart sjok med vitt mönster. Tunn och skön och bra och fladdrig på alla sätt.

Det andra plagget är ett liknande sjok, fast mer i skjortform, det vill säga den kan knäppas framtill likt en skjorta om en så vill. Jag älskar det här mönstret, liksom som svarta färgstänk på en vit bakgrund. Den här storskjortan har jag haft ögonen på i flera månader, men alltid prioriterat bort för den har känt onödig. Men nu kostade den typ ingenting så då slog jag till på direkten. Jag har en magtröja i samma mönster och den är urfin den med. 

Det knäppa med de här sjoken är att de är i olika storlekar men sitter på ungefär exakt samma sätt. Den ena är i 40 och den andra i 44. Storlekar är ett sånt himla hittepå. De stämmer så sjukt sällan. Det bästa är att prova och att känna sig kropp och veta vad den passar i beroende på material och passform och sånt. Storlekar varierar nåt enormt mellan märken och affärer och till och med mellan olika plagg på samma affär. Det finns ingen rimlighet alls!

Fyra små skäl

Jag tycker det är lite svårt att skriva och prata om graviditeten och allmänna bebisgrejer (men nu gör jag det ändå, tydligen). Jag fick till exempel svindel när min man började prata om att vi måste köpa vagn eller när han drog med mig till avdelningen med bebiskläder på H&M. Jag känner mig så sjukligt obekväm på den typen av avdelning, som om att jag inte alls hör hemma där. Och för att genom att gå där och strosa så är det som att basunera ut JAG ÄR GRAVID till halva stan. Och det är ju så himla privat, för mig (inte för att jag tror att nån bryr sig egentligen).

Jag tycker det är himla svårt att skriva och prata om graviditeten av flera skäl.

 Ett av skälen är att jag själv känner mig sjukt osäker inom detta helt nya område för mig. Ett område som fortsätter att vara nytt exakt hela tiden, men det allra mesta nya fortfarande framför mig. Jag har liksom INGEN ANING om hur det är att vara höggravid eller genomgå en förlossning eller faktiskt ha en bebis. Och jag kan tycka att det är svårt att prata och liksom dela med mig av saker där jag har noll koll. Och alla andra är så jäkla självklara och sugna på att ge "råd" och berätta hur det var för dom och faktiskt ibland få mig att känna mig så himla korkad. Jag försöker tänka att ingen annan vet ju faktiskt hur det är för just mig att vara gravid - för det har ju ingen annan upplevt.

Ett annat skäl är att jag har känt mig så orolig över om allt kommer gå bra och inte velat jinxa det. Jag har väl på nåt sätt tänkt att det är lättare att hantera om nåt jobbigt eller rent av skittragiskt skulle hända om ingen annan vet om det eller är så involverad. Men det är ju helt enkelt inte sant. Men det är så lätt att tänka så. Att det är bästa att inte prata om det. Ifall att, liksom.

Ett tredje skäl är att jag själv vet hur jäkla asjobbigt det är att höra på folks gravid- och bebissnack och se bilder på magar och ultraljud när en själv så himla gärna vill ha samma sak, men av olika skäl inte får det. Det gör ont i hela kroppen. Att känna sig avundsjuk och utanför och att allt bara skaver. Det här är nog det viktigaste skälet. Att inte vilja trycka upp det i andras ansikten.

Det fjärde skälet är kanske lite töntigt, men jag är rädd att liksom tappa allt det andra jag i vanliga fall gillar att prata och skriva om och bara frossa i graviditetsgrejer. Att bli tråkig. Enformig. Men vad gör det egentligen? Det är ju en kort och lite unik tid i livet och graviditet och bebis är nåt jag tänker på ganska så himla ofta. För det är SÅ SJUKT STORT. En så stor och galen förändring.

Och det är just därför jag vill blogga och instagramma om det. För jag vill ju minnas. Komma ihåg hur den här tiden var. Det kanske är enda gången i livet som jag är gravid. Och då vill jag gärna ha lite tankar och texter och bilder att kunna gå tillbaka till. Min kropp, till exempel. Den kommer kanske aldrig se ut så här igen. Tänk då vad roligt att ha alla dessa bilder jag tar. Att kunna gå tillbaka och titta. Det är ganska fint ändå.

Korniga webcambilder

Jag älskar korniga webcambilder, även om jag typ glömt att webcamen finns, för det känns som allt sker via mobilkameran nu. Men igår kom jag ihåg den i alla fall, och så här såg jag ut då. I en kjol som jag ägt helt sjukt länge, dens krona per användning måste vara nere på typ minus, och en reashoppad topp som är fläckig och väldigt lik en dalmatinerhund. (Och öh gick givetvis inte barbent ute pga är 15 minusgrader).

Jag kände mig åttiotalsfin och det är typ mitt bästa årtionde. Jag minns en gång för länge sen när jag gick på högskolan i Malmö och vi skulle genomföra en typ modevisning och jag fick vara en av modellerna och temat var olika årtionde och jag var bland annat åttiotal och jag minns att de andra ba "det syns att du trivs i de där kläderna, de klär dig" och det var så himla sant för åttiotalet må vara känt för att vara fult, men jag tycker det är dösnyggt.

Och en annan grej! Det är så knäppt att preggomagen liksom inte syns i alla vinklar. Att det nästan skulle gå att dölja den fortfarande. För den känns så himla himla stor och bökig. Med vissa stora kläder så syns den mycket mindre, det syns mer som vanligt tjock och sen i vissa tajta kläder så syns den JÄTTEMYCKET, i rätt vinklar. Så knäppt hur kroppen förändras och det är bara att hänga med. Att det på nåt sätt blir så tydligt och synligt att jag är gravid. Något som var hemligt så länge.

För ungefär ett år sen fick jag nog och ringde det där läskiga samtalet om barnlöshetsutredning

Efter förra inlägget fick jag några kommentarer som ville att jag skulle skriva mer om barnlöshetsutredningen och hur den gick till för oss och så där. Och det kan jag ju göra. Jag visste själv inget alls om detta när jag och min man gick in i det.

Vi har försökt skaffa barn/bli gravida i ungefär tre år. Och det är en skitlång tid. Och inget har hänt. Alla graviditetstester har alltid varit negativa. Och på den tiden hinner en tänka väldigt mycket. Till exempel så blir en ganska övertygad om att nåt är fel. Om att det aldrig kommer att gå. En googlar på adoptionssajter och börjar tänka kring det och vet inte riktigt vad en tycker om adoption egentligen och känslorna är kluvna och en tittar på Vänner och känner sig som Monica och Chandler och en börjar tänka på en liv helt utan barn och hur det skulle kännas.

Och allt går så himla långsamt. Och det känns som PRECIS alla andra blir gravida och får barn hela tiden. Och att det är så jäkla lätt för dom. De verkar bara råka knulla lite och sen vips är dom gravida. Och vissa säger att det var inte ens meningen, en lycklig liten "olycka" och när en hör det så bränner det bakom ögonlocken. Och till sist är det allt en kan tänka på och det gör så himla ont att höra och läsa om alla andra som får barn. Liksom ont i allra innersta delen av hjärtat.

Så till sist en dag fick jag nog. Jag gick in på landstingets hemsida och kollade var i min närhet en kunde genomgå fertilitetsutredning och ringde dit helt skakis (så jäkla jobbigt att prata i telefon ju! och ännu jobbigare att prata om känsliga grejer). Och det svarade en gullig person som tyckte att vi helt klart borde få komma och genomgå en utredning för så lång tid ska det inte alls ta att bli gravid. Hon rekommenderade mig att ringa till en klinik och det gjorde jag och de svarade där med och var gulliga och ställde ett gäng frågor på telefon och så skulle vi få komma dit om ett par veckor (nästa gång jag hade mens, för det skulle en ha för proverna). Och allt kändes med ens en liten aning bättre för nu var liksom första steget taget.

När vi väl gick dit så var jag också helt skakis och allt kändes lite läskigt och skitjobbigt, för vad hade vi gett oss in på? Och vad skulle proverna säga? Första besöket så togs det blodprover för de skulle undersöka hormonnivåer och äggreserv och så vidare. Och vi pratade lite och så där, men jag tror det gick ganska fort. Sen under kommande veckor och månader så följde flera besök med spermaprov och flertalet gynekologiska undersökningar (en blev verkligen vän med den vaginala ultraljudsscannern). Och vi pratade med läkaren och hon sade att allt såg bra ut. Vilket nästan gjorde mig irriterad. Varför fungerar det inte då?! Det var väldigt frustrerande. Men samtidigt skönt, såklart. Äggen fanns och ägglossning skedde och spermierna var både många och snabba. Tydligen.

Och vi satt och pratade med läkaren om sex och samlevnad och grejer och hon var sådär superpedagogisk och tydlig och till sist satt jag och funderade på om jag verkligen vet hur barn blir till. Ja, men efter som vi försökt så länge. Jag tänkte att jag kanske missat en svinviktig lektion på sexualkunskapen i åttan där de gick igenom nåt magiskt sätt angående hur en blir gravid.

Men så var det ju inte såklart. Jag hade inte missat nåt. Vi hade gjort rätt alla gånger. (Vad humoristiskt det hade varit annars? Om läkaren ba "jaha ni har inget penetrerande sex, men så blir inga barn gjorda??" Och vi skulle vara helt chockade och storögda och ba "Aha! Okej..! Tack!").

I vart fall bestämdes det att vi skulle få börja med IVF precis efter sommaren (vi gjorde utredningen under våren). Och då släppte lite av en sten från våra axlar och vi kunde slappna av. Och ta det lugnt och njuta lite av sommaren, för nu hade vi ju en lösning i sikte. Och det var så skönt.

 Och sen där i början på september då ringde dom och meddelade att nu var det dags, nu skulle vi börja med IVF. Då fick jag tårögt svara att, "nä, det behövs inte". För två dagar innan hade jag tagit ett graviditetstest som var positivt.

En liten lista om 2015

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, en hel del faktiskt. Till exempel genomgått en barnlöshetsutredning, blivit med selfiestick, dansat som aldrig förr på Instagram, sett en solförmörkelse, varit helt chill i bikini på internet, sett en livs levande delfin leka i vattnet typ nån kilometer från där jag bor, träffat folk från nätet irl, färgat håret helt rosa (och ångrat mig), varit gäst på ett bröllop där nån i min ålder gift sig, bilat runt i Norrland, badat i Bottenviken, varit på IKEA i Haparanda, ätit vulkanpizza, tagit ett graviditetstest som ÄNTLIGEN VAR POSITIVT. 

Känns som en typiskt bra fredag för #officialdancefriday 🎉

Ett filmklipp publicerat av Kajsa (@kobranhuggertill) Feb 27, 2015 kl. 1:46 PST

Har du några nyårslöften?
Jag brukar försöka lova ungefär samma sak varje år: att vara modig, att vara snäll mot mig själv, att förlåta mig själv och inte vara så hård. Typ sånt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej, mina vänner är överlag skitdåliga på att skaffa barn. Men min fina klassis Jenny fick barn i år.  

Vilka länder besökte du?
Inga alls, har varit Sverigebunden i år. Eller jo! Var ju en minisväng i Finland med bilen när jag och Daniel var på Norrlandsresan. 

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
7 september då jag plussade och blev lika glad som förvirrad över att det äntligen kunde hända. 

Vad var din största framgång 2015?
Jag vet inte? Fått högsta betyg på ett gäng tentor? Och så alla de gånger jag faktiskt var lite extra modig och vågade säga ja till saker. 

Största misstaget?
Jag gör någon inte så stora misstag. Mer så att jag gör många små misstag hela tiden. 

Bästa köpet?
Jag är megaglad över min mobil, men det var inte ett köp, utan en present på alla hjärtans-dag. Chromecasten kanske? Jag tror den köptes i år? Och den är ju alldeles fantastisk. 

Vad spenderade du mest pengar på?
Bussresor till skolan. Och mat och boende och annat ganska trist men ytterst nödvändigt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja mycket. Till exempel att gå på ultraljud och se en liten bebis som fladdrar runt i magen. 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2015?
Alltså, jag är ju inte så mycket för musik. Men dessa lyssnade jag på i år:









Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
GLADARE!

Vad önskar du att du gjort mer?
Kanske typ varit mer social och trevlig. Fast samtidigt har jag ingen lust med det egentligen. 

Favoritprogram på TV?
The Fall! 2015 var året Stella Gibson kom in i mitt liv! Dock inte så mycket på tv utan på Netflix men ändå. Och Bob's Burgers! Så himla bra!Och sen tusen andra. Alltså, vet ni hur mycket serier jag tittar på? Det är typ min favvosyssla nummer 1. Jag älskar tv-serier!!

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Kvällen innan bjöd på jag middag för vänner och var dödligt nervös för jag och Daniel hade bestämt att vi skulle berätta om graviditeten då. Det var läskigt och mysigt. Dagen efter, alltså på min födelsedag, fick jag öppna presenter till frukosten och så bestämde jag att jag och Daniel och Björn (som sov hos oss) först skulle gå bingopromenad och sen så kom släkt och familj och fikade med tårta och grejer. 

Hur skulle du beskriva din stil år 2015?
Lika tuff och ball som alltid. Närå skoja. Men typ som vanligt ärligt. Kanske lite mer långa sjok och stora koftor och mycket grått. Mycket byxor (älskar byxor!) men sen kjol och strumpbyxor hela jäkla hösten pga preggo så byxorna passade ej längre. Under våren och sommaren bodde jag i runda, svarta solglasögon som jag älskar så mycket att jag köpte ett nytt exakt likadant par när de gamla gick sönder. 


Jag har fyllt i den här listan tidigare år också: här är 2014, 2013, 2012 och 2011. 

Nyårsafton 2015

Nu är det redan den tredje januari 2016 (OMG 2016!) men först var det ju nyårsafton! Jag är en riktig nyårsaftonälskare och som tur är är gänget jag firar med lika stora nyårsentusiaster som jag är så vi brukar ha det superbra.

Vi firade att 2015 var slut i en stuga precis vid havet. En gammal fyrvaktarbostad närmare bestämt. En stuga som vi hyrde på nyårsafton 2014 och alltså peppat inför att använda i ett helt år. Vi var ett helt gäng som skulle kalasa och äta middag och sova över i den här stugan (som inte hade rinnande vatten) och det var en hel del grejer att komma ihåg att packa. Chokladknappar stod överst på listan, som sig bör.

Bilresan dit var ganska så överfull och fullpackad. Men humöret var på topp!

Och vi blev inte besvikna! Jag älskar Femöre, där stugan ligger, och har varit där massor av gånger, och jag blir aldrig besviken på utsikten. Det var soligt och fint och alldeles fantastiskt blåsigt.

Johan var också nöjd.

Sen började vi duka och packa upp allt och dekorera och ta fram glitter och girlanger och ballonger och discolampa och ljusslingor och mer glitter och konfetti och allt som behövs för nyårsafton. Jag bar min allra glittrigaste tröja och en kjol i guldskimmer.



Sen gick vi ut och njöt av utsikten lite mer.

Stugan!

Så här fin utsikt var det i rummet vi åt middag.

Sen blev klockan strax efter tre och solen började gå ner och vi fick skynda oss för att hinna med fördrink på altanen och solnedgångstittning.

En del av gänget! Sverker och Daniel och Johan och Björn och Johan och Adam. Och HAVET!

Mer gäng och njut och gud så blåsigt det var!

Vi åt trerätters och hade musikquiz och frågesport och en massa annat och jag måste haft så skoj att jag inte fotade nåt mer än discoljus.

Och hipp som happ så var klockan 23.55 och vi gick ut på altanen igen för att fira tolvslaget med bubbelvin och tomtebloss! Vi såg fyrverkerier över havet från Norrköping och sjöng Internationalen och Du gamla du fria, exakt som vi gjort alla tidigare nyårsaftnar. Välkommen 2016!