Jag sover ofta väldigt djupt. När jag vaknar av att klockan ringer är jag ofta ganska förvirrad. Helst vill jag inte prata med någon alls, utan bara dricka två koppar kaffe framför Escape to the Country. Allt måste vara på sin exakta plats, mina kläder måste ligga precis vid sängen och mobilen måste ligga på nattygsbordet, annars hittar jag ingenting då jag är blind som en mullvad i tidiga morgontimman. Plus, som sagt, ganska förvirrad. Det värsta är när jag vaknar mitt i natten. Då kan det ta lång tid innan jag förstår vad som händer. En gång när jag var liten vaknade jag under sängen. Men jag fattade inte alls var jag var. Jag trodde att jag fortfarande låg i sängen bara att lakanen var borttagna (varför de nu skulle vara det?) och det var därför det var kallt. Jag låg kvar där under sängen, för jag förstod inte alls vad som skedde. Det tog lång tid innan det klarnade för mig att det var något som gått galet och att jag faktiskt skulle kunna rulla ut från under sängen och lägga mig i den igen.
Denna nattförvirring gjorde sig påmind härom natten igen. Jag brukar alltid lägga min mobil på min bok på nattygsbordet. Där ligger den kopplad i sin strömsladd och laddas. För någon natt sedan så vaknade jag mitt i natten. När jag skulle sträcka mig efter mobilen för att titta var klockan var så var mobilen inte där. På sin plats i på boken på nattygsbordet. Det låg ingenting alls på boken. Skräcken slog till i mig. Min sambo jobbade natt och var inte hemma. Jag började med att titta på golvet för att se om den ramlat ner. Det hade den inte. Men jag kollade ändå ungefär tre gånger extra. Jag öppnade lådorna i nattygsbordet, för möjligtvis så hade de magiskt öppnats under natten och mobilen glidit ner. Det hade den inte. Den fanns ingenstans. Jag lyfte på täcken och lakan, men icke. Jag tittade i hundens säng, ifall han av någon anledning skulle ha tagit mobilen och börjat tugga på den i sin säng, även fast han aldrig gjort nåt liknande. Det hade han inte. Jag blev mer och mer skräckslagen. Då gick det upp för mig vad som måste ha hänt. Det måste ha kommit in en tjuv i min lägenhet (utan att hunden märkt det) och snott endast min två år gamla telefon. Ja, så måste det ju vara. Jag smög upp, ut ur sovrummet och tittade igenom lägenheten ifall hen fortfarande var kvar. Så var inte läget. Min nästa tanke var att det kanske inte alls var en tjuv, det kanske var så att min sambo lämnat mig och tagit min telefon med sig så att jag inte kan få tag på honom. Ja, så var det nog. Vid det här laget var jag både rädd och ledsen. Och jag visste fortfarande inte var klockan var. Vilket var läskigt, för jag skulle ju jobba den dagen. Det slog mig att jag kunde slå på tv:n för att se vad klockan var. 05.36. Okej, det var fortfarande natt i alla fall. Inte dags att gå upp än. Jag tänkte vid det här laget att det är väl lika bra att ge upp. Det finns inget mer att göra. Jag gick och lade mig igen. Och när jag lyfte på täcket så låg den där. Mobilen. Jag fällde nästan en tår av lycka.
Äntligen förstod jag vad som hänt. Äntligen kunde förvirringen släppa. Äntligen kunde jag sova igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar