Det här med amning

Amning är typ mitt favoritämne just nu. Kanske för att det är en syssla som jag utför typ 100 gånger per dag. På ett ungefär sådär. Jag har tidigare nämnt att det för mig kändes som en självklarhet att amma. För mig, personligen, har det alltid känns som det självklara valet. Liksom, inte ens ett val. Om jag kan amma så ska jag göra't. Det har varit en inre (ganska omedveten dock) målbild. Att amma min lilla bebis. Jag har inte ens funderat på att ge ersättning. Men skulle det behövas av något skäl, så ser jag absolut inget problem i det. Det enda viktiga är ju att bebisen växer och mår bra, och det gör bebisar både på bröstmjölk och på ersättning.

Som tur var så gick det jättefint för Folke att förstå det här med amning. Där inne på förlossningsrummet så lades han vid mitt bröst och började snutta direkt. Sedan på BB så åt han riktigt fint. Han har alltid haft ett bra tag och mina bröstvårtor har mått toppen hela tiden (tack för det!). Amningen har nog gått ganska lätt för oss.

På BB kunde jag bara ligga ned, jag var både för yrslig och hade för ont för att sitta upp. Så vi liggammade hela tiden. Och sen när vi kom hem så fortsatte vi med det, för det var ju det som fungerade. Han åt jättefint. Om vi låg ned. När vi för första gången provade att sitta upp, så gick det sämre. Han ville inte ta tag alls, och blev väldigt frustrerad. Och jag likaså. Det kändes som en stor förlust varje gång vi "gav upp" med att försöka sitta och gick in till sovrummet och lade oss i sängen för att amma. Jag var även himla stressad för att amningen låg HELT OCH HÅLLET PÅ MIG. Mig, mig, mig. Daniel kunde inte göra ett dugg. Bara jag. Jag kunde vara helt avis på Daniel för att han slapp denna ångest. Så här i efterhand tycker jag det är himla sorgligt att amningen kändes så där jobbig i början. För det fungerade ju bra, när vi låg ned och så där. Han åt bra och gick upp i vikt. Men stressen! Känslorna! Det var jättejobbigt. Jag kände sån enorm stress över att det inte fungerade att sitta upp direkt. Jag såg framför mig hur vi blev fast hemma och aldrig kunde gå ut, för jag ville ju liksom inte ligga ned och amma ute eller hemma hos någon annan.

När Folke var en vecka eller två eller något sånt där så hade vi tränat bra på att sitta upp och det började fungera. (Ni hör ju, bara en vecka och jag var totalstressad! Det är banne mig inte lätt att vara nybliven förälder.)

Precis där i början, när vi kommit hem från BB, så kunde det ta himla lång tid innan Folke fick bra tag om bröstvårtan. När han väl fick det, så sög han bra och länge, men innan - herregud, så lång tid det kunde ta! Särskilt på nätterna var det otroligt jobbigt. Men som det mesta kring amningen för oss, så har det totalt ändrats och både han och jag har lärt oss massor och nu fungerar det finfint.

Nu har Folke hunnit bli tolv veckor och amningen fungerar hur bra som helst. Vi kan amma i alla möjliga ställningar: sitta upp och han ligger i min famn, ligga på sidan, jag ligger platt på rygg och han på min mage, han ligger platt på rygg och jag står på knä över honom, jag står upp och håller i honom, jag sitter upp och han sitter i mitt knä och så vidare och så vidare. Och vi ammar precis överallt. Där det behövs. I bilen eller på en parkering eller på ett kafé eller en restaurang eller utomhus på gräset eller på en bänk eller mitt på stan eller i en butik eller hemma hos folk eller på kalas eller precis var som helst. Jag har blivit otippat bekväm med att ta fram bröstet och amma. Det viktigaste är att bebis får äta och jag skiter ganska mycket i resten. Men det tog ett tag att komma hit, såklart! Inte tusan var det självklart att slänga fram bröna överallt. Det kändes tvärtom superkonstigt i början. Men det har gett med sig. Vilket känns så himla bra! Det har blivit mycket lättare att få till en bra amning utanför hemmet när de här känslorna av att blotta sig sakteligen försvinner. Bröst är så fruktansvärt sexualiserade i denna patriarkala värld, så givetvis kan det kännas jobbigt och konstigt att dra upp tröjan och ta fram ett bröst in public. Det är okej om det känns jobbigt. Men för mig har det släppt och det är jag himla glad för. Och lite tacksam. Till mig själv. För jag har verkligen kämpat med att amma exakt överallt och sett det som en bra utmaning att amma i offentligheten. 

Det känns så himla bra och samtidigt så weird att min bebis äter från mig, något som jag producerar. Och att det fungerar så bra. Han går upp jättefint i vikt och vi gör ett sånt bra jobb ihop, han och jag. Jag fullkomligt älskar att fånga hans blick när han ammar och bara *njuta*. Hur klyschigt det än låter. (Älskar givetvis också att titta på Morden i Midsommer medan vi ammar, herre min påve en kan inte ligga och stirra på en bebis hela tiden - särskilt inte på natten när bebisen i princip sover.)

Ett hett tips om en ammar och har frågor och funderingar eller bara vill veta mer om amning är att gå med i Amningshjälpens slutna grupp på Facebook. Åh, vad jag insuper information därifrån. Älskar den gruppen!

En söndag vid havet

Att bada är något av det bästa jag vet, så nu under sommaren vill jag ta varje tillfälle i akt att bada. Förra söndagen var det toppenfint väder, så då kom Björkis och Persson förbi oss och vi alla gick till vårt närmsta badställe för att fiska och bada.

Vi åkte inte båt, men vi tittade på folk som åkte båt (drömmen det vore att ha en båt!!). Björkis var rutinerad och hade med sig matsäck.

Blixten var mycket avis på matsäcken.

Daniel var pepp på att fiska.

*Coola_killar_86*

Jag slet snabbt av mig kläderna och njöt lite av att fladdra runt med bikinikropp (inte ofta i mitt liv som jag tidigare kunnat säga att jag njutit av att vara klädd i bikini!).

SÅ JÄKLA GÖTT I VATTNET. Persson var ypperligt badsällskap, och Blixten likaså!

"Go girl, seek happy nights to happy days..."

Vissa sminkprodukter är så himla extra göttiga. Typ det här rouget från & Other Stories. Jag älskar den här färgen och visst blir en glad av citatet som är tryckt i det. Jag önskar att alla rouge hade litterära citat i sig. Det skulle liksom bli extra kul att sminka mig då. 

Visst är väl citatet från Romeo och Julia eller är jag snurrig?

Daniels födelsedagskalas!

Igår firade vi min man Daniel. Egentligen fyller han inte förrän imorgon, men en lördag är ju mycket roligare att fira på än en måndag. Han blev 30! Eller blir, alltså. Imorgon. Officiellt. Men igår inofficiellt. Daniel brukar säga att det aldrig har regnat på hans födelsedag och att det aldrig kommer att göra det och han har nog rätt, för minsann var det strålande sol och varmt igår.

Vårat lilla uterum och innergård var pyntat med både hurra-ballonger och konfettiballonger och girlanger av olika slag.

Självaste födelsedagsbarnet är knappt med på någon bild alls, då han fladdrade runt och var upptagen och sällskapade runt och lagade mat typ hela tiden, men gästerna är med på desto fler. Olika generationer och vänskapskretsar och släkter minglade och hade det gött i värmen.

Igår hade inte bara vi kalas utan även våra två närmsta grannar vilket gjorde att vi kände att vi kunde vara hur högljudda vi ville pga fanns typ ingen att störa. Dock är vi nog ofta ganska högljudda, för i vårt lilla radhusområde bor det typ endast pensionärer.

Folke var såklart finklädd i skjorta och cirkusbyxor (med matchande strumpor!!).

Älskar vår innergård :) :) I år var första året det var bebisar med, vilket känns otroligt vuxen och overkligt och fint på samma gång.

På bilden nedan byter jag och min mormor blöja på min son och det är typ det finaste ever. Kunde jag göra en hjärtemoji så skulle den vara exakt här!!

Folkes kusin Tubbe var också med på kalaset. Här buren av både min och Daniels gamla vän Sandra.

Här ser vi min älskade Daniel svischa förbi! Enda bilden på födelsedagsbarnet, mvh bra fotograf

Totalt spontan och ostel bild på mig och Folke.

Och här är en lite mer spontan bild på mig och min kompis Jessica som jag känt i en evighet. Vi har till och med en matchande tatuering efter en blöt vecka i Bulgarien för en si så där 11 år sen eller nåt.

Gulliga Hallberg och Ida (som nu faktiskt också heter Hallberg pga nygifta!).

Och det var den kvällen, och det var nog det tidigaste jag och Daniel nånsin sagt hej då till gästerna och gått och lagt oss efter ett födelsedagskalas någonsin. Småbarnsförälder-livet va!

Vattenmelonpizza? Alltså, ge er!

Watermelon pizza verkar vara en grej.

Jag känner ba NEJ. NEJ. NEJ. Ät vad tusan du vill, vattenmelon är la gott. Men kalla det inte för pizza. För tusan! Det är frukt.

Och att de lägger ut ett recept på det här?! En ba recepr really? Det går inte att med ögat SE hur en ska göra? Jag kan berätta receptet här: köp en vattenmelon, dela skiten, skiva en himla banan och lägg på och strö ut lite blåbär som du hittat i skogen. Och nåt grönt om du vill vara fancy. Klart!

Ett kort meddelande om smink

ÄLSKAR DEN HÄR LÄPPFÄRGEN:

Och själva konsistensen på glanset. Som smöööör, I tell you! Det är alltså Intense Butter Gloss från NYX i färgen Berry Strudel. Jag knep det sista på det H&Met jag var på. Typ alla NYX-produkter var slut. Folket gillar halvbilligt smink.

Nagellacket är också nytt, förövrigt. Från Kiko! Vet inte vad färgen heter, men det är i alla fall metallicblått (mer blått i verkligheten än vad det ser ut att vara på bilden). Jag använder metalliclack sjukt sällan och nu känns det som att ha små juveler på fingrarna, som glänser och skimrar i solen. Blått är kanske min bästa nagellackfärg.

 Det var bara det. Slut på meddelande.

Ryggfinnar och gäddhäng och sånt där

Ibland blir det så himla tydligt hur viktigt body positivity är i mitt liv. Hur mycket det påverkat att jag är en del av detta community. Till exempel att jag aktivt väljer att följa massvis med kroppspositiva människor på Insta och genom bloggar. Sakta, sakta vinner det positiva, alla dessa bilder och texter som jag omger mig med. De vinner. Över alla kroppshatande tankar. Som jag levt med så länge.

Och ibland blir det så tydligt. Att en bra förändring skett i mitt liv.

Detta är ett exempel:

Jaha, och vad är detta nurå? tänker ni. Du som är ute och knatar på en parkering? Jo, men det är ju exakt vad det är. Detta är jag som är ute på promenad och passerar vår garagelänga. Men det är inte vad jag gör som är det viktiga i det här fallet. Det är vad jag har på mig. Ett linne! Med djup ryggringning och armarna helt bara. Får ett par år sedan skulle jag aldrig ha på mig ett linne. ALDRIG. Möjligtvis under kläder, men aldrig så att det syntes.

Och varför inte det då? Jo, av två skäl.

1. Ryggfinnar.
Under tonåren hade jag en hel del finnar på ryggen. Eller, tonåren och tonåren. De var kvar länge. Och kan fortfarande komma tillbaka ibland. Fast mest en och en och inte särskilt ofta längre. (Skönt!!) Jag hade nog inte särskilt jättemycket ryggfinnar när jag var yngre heller, men de fanns där och det räckte. Aldrig att jag ville visa dessa finnar för någon. Jag minns tillfällen då jag såg andra tjejer med finnar på ryggen gå klädda i linne och jag tyckte de var så himla tuffa. Så häftiga liksom, som inte brydde sig. Jag ville gärna vara som dom, men jag har alltid brytt mig för mycket. Det är så dumt. Att bry sig alldeles för mycket om vad andra tycker och sedan ändra sitt beteende efter det. Leva på ett annat sätt, ett tristare sätt, än vad en egentligen vill, för att en bryr sig vad andra ska tycka om en. Nu har ju jag inga finnar på ryggen längre, så jag kan knappast säga att jag är modig och vågar stå emot några ideal eller så genom att använda linne. Men det känns så. Inuti. Och det känns så jäkla gött. Finnar är verkligen inget att bry sig om (lättare sagt än gjort!). När jag ser folk med finnar på ryggen som bär linnen idag så hurrar en liten röst inom mig alltid. Så himla bra med folk som liksom går först och visar att finna är helt okej och helt normalt. Och ofta svåra att få bukt med (om en nu vill få bukt med dom, vilket en inte alls måste vilja) och ofta hormonstyrda.

2. Gäddhäng.
Armdaller. Fladdriga överarmar. Bat wings. Gud, vad rädd jag var för att nån skulle se att mina överarmar fladdrade. Om jag till exempel vinkade så fortsatte armfettet/huden att vinka ett tag till. (Som det gör på många!) Detta var tvunget att döljas till varje pris! När jag gick i högstadiet på en idrottslektion minns jag att ett gäng killar tyckte det var jättekul att gå fram till tjejer som var klädda i t-shirt eller linne eller nån typ av plagg där överarmarna är exponerade och liksom slå till gäddhänget så att det började dallra och sen skratta och ropa nåt taskigt, som handlade om att en var tjock och ful på olika sätt. Killar är fan as! Självklart utvecklades ett hat mot gäddhäng och en rädsla för att någon skulle se det, för att det var ju så tydligt att det var något fel att ha dessa dallrande överarmar. Gud, så jag hatar denna patriarkala värld som lär folk att en helt naturlig och normal del av kroppen är fel och ful och bör döljas. I alla fall bar jag inte linne på superlänge för att ingen skulle behöva utsättas för mitt gäddhäng (och för att jag skulle slippa utsättas för eventuella blickar eller kommentarer).

Att hänga mycket i kroppspositiva kretsar på internet har gjort att jag ser kroppen på ett helt annat sätt. Både min egen och andras. Kroppen blir till det den egentligen är: något bra och fint och väldigt neutralt. Kroppar kan se ut på massor av olika sätt. OCH ALLA ÄR BRA KROPPAR. KROPPAR SOM FÅR SYNAS. Som får ta upp plats. Som får vara klädda exakt hur de vill. Göra exakt vad det vill. Detta är så himla viktigt. Det är fullständigt okej och bra att gå klädd i linne hur mycket gäddhäng och ryggfinnar en än har.

En behöver inte älska sin kropp hela tiden, men en behöver veta att den är okej. Den är fin och bra och den får finnas och synas och vara en del av världen.

Dagen efter midsommarafton (som väl faktiskt heter midsommardagen?)

Nu är det redan juli och på nåt sätt känns allt som hände i juni så avlägset. Men det är det ju inte egentligen. Dagen efter midsommar, alltså förra helgen, så var det snorvarmt och toppenväder.

Jag tog med mig dessa två herrar till sjöss. Nä, till en badplats. Men det kändes nästan som på en ö. Förutom att det var hundra andra där som också ville bada. I vart fall blev det sommarens andra dopp för mig (det första var ju kvällen innan) och det hela var mycket härligt. Och välbehövligt pga svetthög.

Grabbarna badade först, och jag och Folke var kvar på land och ammade.

Bada är ungefär det bästa någonsin och jag älskar verkligen att bada i havet. Det var fantastiskt såklart. När vi var nöjda med vatten och avsvalkning så åkte vi vidare till Femöre och Skärgårdsvåfflan. Jag är en queen på att komponera goda våfflor och blev inte besviken av denna. Eller vad sägs om vaniljglass, grädde, chokladsås, Nutella, brownie och Center på en chokladvåffla? SÅ. GOTT.

Utsikten är ju inte hemsk heller.

Som alltid när jag varit så Skärgådsvåfflan så var det sjukt mycket folk. Men Daniel var ursnabb och fixade ett bord i skuggan så jag klagade inte alltför mycket. :) :)

På kvällen var jag och Daniel och Folke och Blixten bjudna på grillning hemma hos min mamma och på vägen hem därifrån så passade vi på att bada igen. Sån himla sommarmysig dag. Och vips så var det en hel vecka sen!

Jag vill äta upp dom där kinderna

Det är första helgen i juli och det regnar men det gör ingenting alls för jag tillbringar gärna all min tid inomhus med den här lilla klumpen. Min smula. Idag har jag suttit parkerad i soffan med honom sovandes på mig hela dagen och John Ajvide Lindqvists senaste bok i handen. (Och Game of Thrones på tvn! Multitasking osv.) Inte så pjåkigt ändå. Jag var enormt svettig pga varm bebis och extrem luftfuktighet, men också enormt nöjd. Jag är så glad bara över att vara med Smulan. Han är så go, helt enkelt.

Och äntligen har han börjat bli lite lik mig. Eller liksom har drag som jag känner igen från min pappa och bror. Både jag och min bror är himla lika pappa och inte alls lika mamma. Och nu kan jag ofta se dessa drag i Folke. Det är så himla mysigt! Och när min mamma lade upp en bild på Folke på sin facebooksida och så kommenterade hennes vänner att han var lik mig. Jag ba YES! Tidigare har alla hela tiden sagt hur lik han är Daniel. Hela, hela tiden. Men nu jäklar. Blir han inte lik mig ska jag tvinga fram det, på nåt sätt. En vill ju föra mitt fantastiska utseende vidare.

Ska vi skratta åt usla pappor?

Jag läste nyss en sån där "rolig artikel" som handlade om en pappa som skickat barnet till förskolan utan en tröja på sig och sen när mamman hämtade barnet så skrattade hon och tyckte det var så knäppt.

Deras smskonversation var med i artikeln och det roliga var tydligen att pappan inte visste vad en overall var. Det roliga var alltså att en pappa inte kunde klä på sitt eget barn normala kläder. Barnet var över halvåret gammal och de hade ett större barn sedan tidigare. Så en kan ju önska att pappan visste hur en klär på ett barn. Sorry, men jag tycker inte detta är roligt. Mer sorgligt, om jag ska vara ärlig.

Sidan som delade detta kommenterade med "Dads. Gotta love 'em". Typ "tokiga pappor som inte kan klä sina barn, nu skrattar vi åt det, vad skojigt med inkompetenta föräldrar". Hade det varit lika skojigt om det varit en mamma som inte kunde klä sitt barn? Jag förstår helt ärligt inte det roliga och härliga med en pappa som inte kan klara en helt normal uppgift.

Mammamagen och bebisen som skapade den

Här är jag och den så kallade mammamagen. Sjukt nog ser den nästan exakt ut som min mage alltid har gjort. Även innan en bebis bodde i den. Fast då hade den lite mindre bristningar. Men annars - typ samma.

Jag läser och hör mycket om att en mammamage tydligen är något som en antingen ska vilja träna och banta bort, alternativt dölja. Jag vill varken göra det ena eller det andra. Jag vill bara vara med min mammamage. Min alldeles vanliga mage.

Midsommarafton!

Jag firade midsommarafton med samma gäng som alltid. Vi är liksom bästa midsommargänget. I år hade vi tre hela nytillskott i gänget; en flickvän och en kompis och en bebis. Tänk vad fint, ändå! Vi kalasade hela dagen från 11.00 på förmiddagen hemma hos mig och Daniel.

Först var det dags för sillunch och matlagningen påbörjades direkt. Alla hjälper till, det är regeln. Fast liksom på olika sätt. Björn och Daniel började med maten och blev ansvariga för lunchen. Persson fick i uppgift att dekorera uterummet. Det gjorde han med bravur.

Folke satt mest bara och var gosig i sin midsommaroutfit.

Björn och Adam diskuterade huvudbonader medan Folke åt, i väntan på att vi vuxna skulle få mat.

Björn hittade midsommaarlooken!

Och det gjorde Persson med! En hatt är inte nog. Ju fler desto bättre!

Sedan var lunchen äntligen klar. Jag var ruskigt hungrig och mycket nöjd över att få äta.

Helt plötsligt sprack det upp och solen kom fram och det blev himla himla varmt. Stekande, så att säga.

Bekvämast var det i skuggan, men på vår baksida finns bara en liten del skugga mitt på dagen. Där fick en trängas om en ville. Folke till exempel, hängde i skuggan hela dagen. Persson likaså.

Framåt eftermiddagen började vår årliga midsommartävling - VM i Midsommar! Första grenen var att kasta ringar. Persson var först ut och han satte en ring direkt. Hela gruppen blev impade.

Efter Perssons succé var det Björkis tur. Men han gick bet. Faktum är att ingen kunde träffa den där jäkla pinnen efteråt. Det ser så lätt ut, men är helt sjukt svårt.

Sebbe var tjusig i hatt medan han kastade, men lyckades inte få någon poäng i ringarna alls.

Adam utförde den inofficiella leken Kasta Grejer På Björn.

VM i Midsommar är alltid en brutalt spännande tävling. Tyvärr är det lite mycket sportgrenar för min smak. Till exempel bandy. Att träffa det där lilla målen kan, precis som ringarna, verka lätt, men det är svååårt. Jag missade flera gånger. Jäkla mål att vara litet.

Blixten hängde mest i skuggan och hejade på oss andra.

Björkis klarade av att sätta två mål i bandyn, men inte alla tre. Bandyspelare som han är blev han givetvis besviken. Vi andra blev ganska glada, då Björkis är en farlig konkurrent i tävlingen om bucklan och har vunnit tidigare.

Jag var glad över att det var midsommar och kalas och soligt och allmänt jättebra.

Det blev paus i lekarna ett tag och vissa tog tillfället i akt att sola sina bleka kroppar.

Jag och Folke chillade i skuggan på en filt. Och åt chips. Eller mest jag som åt chips. Och drack bubbel.

Sen kom Lina och David också, och fick tävla ikapp i VM:et. Sen var nästa gren att klä en midsommarstång. Alla fick varsin del på stången och sen gav vi oss ut för att hitta löv och blommor och vass och annat för att klä den med. Jag passade på att ta ett midsommarbad också.

Stången skulle visa sig bli en av de viktigaste delarna i VM:et rent poängmässigt.

Färdig midsommarstång!! Min lilla del av stången är den med rosorna.

Givetvis tog vi en obligatorisk gruppbild, precis som tidigare år.

Sedan var klockan helt plötsligt typ 21.30 och det var dags för prisutdelning. Och gissa vad? JAG VANN!!! Lyckan var total! Den regerande mästaren gav mig pokalen och alla tävlande fick varsin medalj. 

Så jäkla gött att vinna! Jag brukar ligga närmare bottenskiktet, om en ska vara ärlig.

Efter vinnaren var meddelad så åt vi middag. Det blev grillat och det blev mycket gott.

Och det var den sista bilden i den här bildkavalkaden. Jag hade en fantastiskt fin midsommar. Precis som jag har alla år. Jag älskar midsommar. Denna ljuvliga, ljusa högtid. Och vem visste att midsommarfesten skulle bli ÄNNU roligare av att vara nykter och ha en bebis med?! Att det här var Folkes första midsommar gjorde den såklart mycket speciell. Och att den delades med så fina människor. Typ de bästa.