I am young but a fool, I am stupid but I’m cool

Alltså, hur 90-talssnygg är inte Katie Holmes i Disturbing Behavior?

Jag är ett stort fan av high school-filmer och den här är en riktig höjdare. Jag måste ha sett den hur många gånger som helst. Jag hade den på video och det bandet är helt raspigt.
Katie gör mig väldigt sugen på att bära magtröjor, skinnjacka och trasiga jeans. 

Näsringen!

Limepaj

I fredags skulle jag lagat en paj för att ha till efterrätt igår. David var nämligen här och hälsade på och sov över så igår åt vi kycklingmiddag och så var tanken att vi skulle äta limepaj. Men det var visst ingen som kom ihåg att köpa digestivekex, så jag fick laga den i morse istället, för att ha till eftermiddagsfikat idag. Pajen ska nämligen stå i kylen i flera timmar, så den är inget en slänger ihop på en 20 minuter.

Receptet jag använde kommer från Jamie Olivers Jamie Magazine - Mat för hela året. Kondenserad mjölk ingår och det var första gången jag använde det. Jag älskar konsistensen och nu vill jag använda det hela tiden. Jag ska försöka hitta ett nytt recept där det ingår.

Det här behövs till pajen:

4 äggulor
4 dl kondenserad mjölk
6 msk färskpressad limesaft (ca 6 lime)
2 dl vispgrädde

Botten:
12 digestivekex
45 g strösocker
135 g smält osaltat smör

Och såhär tillverkas den:

Ugnen ska vara på 175 grader. Blanda allt till botten i en matberedare och gör det till en smulig deg. Smeta ut i en pajform och grädda till gyllene, typ 10 minuter. Vispa ihop äggulorna. Tillsätt den kondenserade mjölken, lite i taget. Sedan all limesaft och blanda ihop det. Smeta ut det i pajformen och grädda i en kvart. Sedan ska den kylas i minst 6 timmar eller över natten. (Jag orkade inte vänta så jag ställde ut den i två timmar på balkongen. Det fungerade utmärkt men den fick fula märken av aluminiumfolien jag använde som takskydd). Grädden vispas och används som topping. Sen: ät!

Det blev supergott och himla mycket limesmak! 

Silver Linings Playbook

Bara för någon dag sedan skrev jag att jag var film-trött och bara ville se serier, och det är visserligen fortfarande sant. Men häromdagen såg jag en himla bra film som jag bara ville dela med mig av. När alla Oscarsgalan-nomineringar släpps brukar jag ha som tradition att titta på så många filmer jag kan. Jag började med Silver Linings Playbook, som är nominerad bland annat för bästa film och bästa manliga och kvinnliga huvudroll och biroll.

Först tittar vi lite på trailern:

Egentligen är det här en helt vanlig romantisk komedi, med lite mörkare inslag (typ psykisk sjukdom, misshandel, döda makar osv) och det är nog därför jag gillar den. Jag gillar romantiska komedier. Jag har ingen ork för tunga draman eller ens actionfilmer. Jag vill se romantik, komedi eller skräck. Och den här filmen är två av de tre kategorierna. 

Jag blev förvånad när jag såg att Hangover-Bradley Cooper var Oscarsnominerad, han känns ju kanske inte som den typen av skådis, men han var jättebra och tragikomisk som Pat, en lärare, som efter en "incident" hamnar på mentalsjukhus och som när han kommer ut får bo hemma hos mamma och pappa igen tills han kommer på fötter. Han träffar Tiffany (fantastiska Jennifer Lawrence), som är lika knäpp som han är, och de börjar umgås och sedermera träna inför en danstävling som Tiffany ska vara med i. Dansscenen på tävlingen i slutet av filmen är ganska underbar. 

Det här är andra gången Jennifer Lawrence är Oscarsnominerad, hon var det för två år sedan för Winter's Bone. Emellan har hon ju varit Katniss i vad som måste vara den största filmen hon gjort, Hunger Games. Jag är jätteförtjust i Jennifer Lawrence, hon är så himla härlig. Så rolig, så snygg, hon har ett fantastiskt minspel och är helt enkelt en döbra skådis. I intervjuer är hon alldeles underbar, så ärlig och liksom äkta. Det kan ju visserligen mycket väl vara spelat, men jag tror inte det. Jag tycker hon är alldeles förtjusande. 

Jag har redan sett Silver Linings Playbook två gånger och jag har laddat ner boken som e-bok så att jag kan läsa den också. När jag gillar nåt, ja då gillar jag det verkligen. 

(Bilderna kommer från IMDb)

En vinterpromenad

Idag har det varit alldeles svinkallt ute med en massa minusgrader och jag har varit upptagen hela dagen. Jag har varit på strategikonferens med partiet och inte hunnit njuta av den soliga, iskalla dagen alls. Men för någon dag sedan, då var jag och Blixten ute på en långpromenad. Drygt åtta kilometer gick vi och det var så himla härligt. Jag älskar när vintervädret är promenadvänligt, det vill säga inte så halt.

Jag är en sån där jobbig människa som tycker vintern är så himla fin. Om det inte var för att det är så fasligt kallt, skulle jag vilja ha vinter hela tiden. 

Blixten gillar också vinter och snö, men han blir fort kall. Han har inte så lätt att gå i snön heller, med sina små tändsticksben. 

Baby Blue

Jag tröttnade på det klarblåa lacket och bytte till babyblått. Det känns vårigt och fint. (Även om våren kändes väldigt långt bort just idag, med tolv minusgrader).

Lacket heter Blue Lagoon och kommer från Isadora. Det här lacket är ett sådant som jag verkligen måste vara sugen på att ta på mig. Ett ljusblått krämlack är liksom inget vardagslack, jag måste ha lust för att använda detta. Till skillnad från typ ett nudelack eller ett rött. Det kan jag bära alla dagar i veckan. Det behövs ingen speciell känsla för det. Det behöver jag för babyblått.

Serieskadad?

Jag har i princip blivit serieskadad. Jag älskar att titta på serier. Det är det bästa som finns. Att följa karaktärer och deras utveckling under flera säsonger, flera år. Att ha en hel box med alla säsonger att titta på. Att ha det framför sig. Veta att det kommer ta en lång tid att ta mig igenom och att jag därmed har en massa nöja framför mig. Jag följer otroligt många serier varje vecka. Samt att jag hela tiden tittar igenom gamla serier, serier jag sett tidigare, serier jag inte sett tidigare, men som slutat gå. Jag och min man tittar på flera serier tillsammans och jag tittar på flera ensam.

 Dawson's Creek

Men detta har lett till en lite tråkig sak. Jag tittar i princip aldrig på film längre. Jag brukade älska film. Jag tittade på flera filmer i veckan. En lördag kunde jag titta på tre olika filmer. Jag har tappat lusten för film. Jag har inte tålamodet eller orken att sitta i två timmar och titta på nåt som jag inte vet om jag gillar förrän det är slut. Två timmar är alldeles för mycket. Vilket ju kan ses som ett roligt påstående då jag nyss skrev att jag gillar långa serier med flera, flera säsonger. Men det är ju annorlunda. Då vet jag att jag gillar det. Jag känner karaktärerna och jag vill följa dem. Men det finns ju ingen serie som har avsnitt som är två timmar långa. Två timmar är för långt. Det är ett för stort commitment. Jag tappar fokus. Jag tar upp telefonen och börjar surfa. Jag har ingen lust att sitta still så länge och engagera mig och sedan är det slut. För två timmar är också för kort. Vad händer om jag gillar det? Då är det ändå slut. Det blir inget mer.
Film är för besvärligt. Tacka vet jag serier. Fast ibland blir jag stressad över hur många serier jag inte sett. Alla säger att Sopranos och Homeland och 24 och The Wire och Breaking Bad och Downton Abbey är så himla bra och en bara måste se dem. Och jag har inte sett en enda av dem! Stressen! Det är ju inte gjort på en eftermiddag att se hela Sopranos liksom. Jag vill ju se alla som är bra.

Gilmore Girls

Nu tittar jag på Dexter på Netflix och jag är mitt i en genomtittning av Gilmore Girls som jag påbörjade i höstas och aldrig avslutade. Twin Peaks håller jag också på att titta igenom, men det går segt. Det har jag nog hållit på med i typ ett år. Och de som vet hur många avsnitt det finns förstår att jag inte tittar så ofta. De avsnitt jag sett tycker jag är asabrasa, men jag kommer liksom inte vidare.

Som små bubblor av silver

Idag har jag haft på mig en mintgrön tröja, en kjol (som egentligen är en klänning) i vit spets, ett halsband som ser ut som små silverbubblor, knallblått nagellack och så har jag gått en promenad på nästan 8 km i det faktiskt himla fina vintervädret. Bra vinterdagar gör mig på riktigt bra humör.

Och imorgon är det fredag! Fredagar är alltid bra dagar.

Awards season!

Under januari och februari sker många filmgalor- och prisutdelningar. I söndags var det dags för Golden Globe-galan, som är kanske den allra roligaste att titta på. Allra speciellt om en gillar både film och TV eftersom båda delarna får pris på den galan. Tina Fey och Amy Poehler var värdar och de var alldeles fantastiska må jag säga. Men det är de ju alltid.

Att se vem som får pris på Golden Globes brukar vara en bra indikation på vem som kommer att vinna en Oscar senare på säsongen. Ben Afflecks Argo vann för bästa film, och han vann också för bästa regissör, men den är jag inte så jättesugen på att se måste jag säga. Jag kommer säkert göra det ändå, men den lockar mig inte särskilt. Jessica Chastain vann bästa kvinnliga huvudroll för Zero Dark Thirty, som jag inte heller är intresserad av att se. Krigsfilmer har aldrig varit min grej direkt och jag var inte särskilt förtjust i Hurt Locker, regissören Kathryn Bigelows tidigare film. Bästa manliga huvudroll kneps av Daniel Day Lewis för Lincoln. Som inte heller är en film jag är jättesugen på. Vilken överraskning va? Det känns inte som att det är min typ av filmer alls. Eller skulle jag kanske gilla dem om jag såg dem? Vem vet.

Serierna däremot, där var det flera jag blev jättesugen på att se. Homeland vann en massa priser, och den har jag hört mycket gott om. Den serien vill jag gärna se. Claire Danes har jag gillat sen hon var Angela i My So-Called Life så hon har varit en favorit länge. Hon har varit nominerad till en Golden Globe fyra gånger och vunnit alla fyra. Det är ganska så himla bra gjort. Mitt bästa Girls vann också, bland annat för bästa tv-serie (komedi eller musikal). Men varför, åh, varför Lena, bar du en klänning/skor du inte kan gå i?

I slutet på februari är det dags för Oscarsgalan. Den har jag tittat på live i hur många år som helst, och innan dess spelade jag in den på video och tittade nästa dag, efter skolan. Det är riktig tradition för mig att titta på Oscarsgalan. För några år sedan började de öka på nomineringarna till bästa film, så nu är det nio filmer nominerade i den kategorin: Amour, Life of Pi, Argo, Lincoln, Beasts of the Southern Wild, Silver Linings Playbook, Django Unchained, Zero Dark Thirty och Les Misérables. Alla de här filmerna var även nominerade till minst en Golden Globe, förutom Beasts of the Southern Wild som överhuvudtaget inte syntes på den galan. Himla mysko. Vilket såklart gör att jag vill se den. Django Unchained vill jag också se, Tarantino brukar ju vara ganska så bra och jag hoppas han är det igen. Leonardo DiCaprio är med och honom har jag varit kär i sen 1997. Les Misérables är ju en riktig storfilm och den vill jag såklart se. Jag gillar riktigt svulstiga storfilmer.

Nu måste jag bara lista ut när jag ska ha tid att gå på bio. Det finns en liten biograf i min stad, men det är inte alltid up to date, om vi säger så.

Lite mer tankar om min framtid

Jag fick en kommentar på inlägget jag skrev igår om min nutid och framtid.

Anonym sa...    varför söker du inte jobb inom det du har kandidatexamen då? 

Och, ja, det är ju en bra fråga. En stor del av svaret till den frågan går att finna här, i ett inlägg jag skrev om mina framtidsdrömmar. I det inlägget förklarar jag att jag faktiskt inte vet vad jag vill bli. Vad jag vill göra. Jag vet inte hur det kan vara så lätt för alla andra. Eller verkar det bara vara lätt? Har alla det lika svårt?
Jag vet inte, för mig är det svårt i alla fall. Jag vet inte vad jag vill göra i framtiden. Eller just nu. Fast egentligen är det ju tvärt om. Att jag vill göra för mycket. Jag kan inte bestämma mig. Jag kan inte satsa på nåt, för tänk om jag ändrar mig. Vad gör jag då? Jag blir ju äldre för vart år som går. Tänk om jag satsar fel och blir fast i nåt som jag inte gillar. Fast jag hoppas att jag, om jag nu känner mig fast, vågar prova nåt nytt. Igen. Gud, ibland känns det som att jag gör inget annat än provar nya vägar.

Men 2007 då satsade jag. Då flyttade jag till Malmö för att plugga på Malmö Högskola. Det var något av det roligaste, mest utvecklande och lärorikaste jag gjort. Jag tänker aldrig ångra att jag började plugga. Först och främst så ville jag bort i från staden jag bodde i. Jag ville prova nåt nytt. Jag ville bo i en större stad och bara göra något annat. Jag ville lämna det gamla bakom mig och stiga in i något nytt. Det var ett bra tillfälle för mig att flytta. Jag var ung och jag hade inget fast jobb. Jag var arbetslös ibland och jag hade tillfälliga vikariejobb ibland. Jag hade inget som höll mig fast. Jag vill till Malmö, även fast jag aldrig varit där innan. Jag lockade med mig min kille och så flyttade vi och började plugga.
För inte så länge sedan hittade jag ett ansökningsbesked jag fick då, 2007. Där på stod alla utbildningar jag sökt och i vilken ordning jag sökt dem. Och tro mig, det var en salig blandning. Jag hade sökt allt från socionom till kulturproducent. Och allt däremellan. Jag kom in på mitt förstahandsval, vilket var scenproduktion. På scenproduktion träffade jag fantastiska människor och lärde mig enormt mycket, men jag vet aldrig om jag riktigt hittade min plats. När jag till slut gjorde det så var det nästan för sent. I kombination med lite dåligt självförtroende och att jag inte vågade satsa på mig. Jag vågade aldrig visa framfötterna och sedan var de tre åren slut. Alldeles för fort. Jag trivdes. Jag var jättebra på vissa delar, älskade vissa delar, hatade vissa delar. Jag skrev en lång uppsats och fick min kandidatexamen.
Men jag kände ändå inte att jag hittat mitt. Jag kände mig dragen åt en massa olika håll. När hösten 2010 kom så började jag plugga engelska på distans. Och det var så fantastiskt roligt. Jag verkligen älskade det. Jag gick Engelska B och C också. Jag skrev en C-uppsats och det var något av det mest intressanta jag gjort. Jag har jobbat emellan åt också. På ett stålföretag. Jag har tagit prover på stål och jag har sågat stål till mindre bitar av stål. Jag har haft på mig blåställ och jobbat på verkstadsgolvet i ett traditionellt väldigt manligt yrke. Och jag har trivts. Riktigt bra. Jag har arbetat på ett äldreboende som vårdbiträde. Jag har torkat bajs och kokat gröt. Och jag har trivts. Jag har pluggat kurser i genus och kvinnohistoria. Och gillat det så himla mycket. 

Det är inte så lätt att veta vad jag vill göra. Jag vill göra så mycket. Jag har sökt jobb inom det jag har kandidatexamen i. Men jag har nog aldrig velat satsa hundra procent på det. Vilket ju är skitdumt, det förstår jag med. Men så är det för mig. Ibland. Eller ofta.
Nu har jag sökt en utbildning till våren som jag hoppas att jag kommer in på och jag hoppas att om jag gör det så kommer jag att trivas. Och kunna satsa precis allt på det yrket.

 

Shiny and new

Jag har länge varit på jakt efter en tjusig och praktisk plånbok. Jag har länge använt en jag köpte i gymnasiet, men den har alltid varit lite opraktisk med för lite utrymme. Men nu har jag hittat en ny. I metallic! Från Monki, som synes. Den är lagom stor och jag får plats med allt jag vill få plats med. Ganska så perfekt. Jag köpte den på rea, så den kostade bara en spottstyver. Att hitta saker till reapris är nåt av det bästa jag vet.

If you like making love at midnight, in the dunes of the cape. I'm the lady you've looked for, write to me, and escape.

Looken idag är hängselklänning och crazy eyes.

Jobbig nutid men förhoppningsvis roligare framtid

Jag är ju som bekant arbetslös just nu, vilket suger ganska fett. Jag jobbade sista dagen på mitt förra jobb fredagen den sista november och blev inskriven på Arbetsförmedlingen måndagen därpå. Mitt första möte med dem har inte skett än, jag har ett möte bokat i slutet på januari. Alltså nästan precis två fulla månader som arbetslös och inskriven utan ett möte. Skönt att veta att jag kan få mycket hjälp och stöd av dem.
De skickade ett brev häromdagen angående ett jobb de tyckte jag skulle söka. Som nån form av säljare av mobilabonnemang i Södertälje. Jag har ingen erfarenhet som säljare och jag har inget körkort eller bil så hur jag skulle kunna få det jobbet eller ta mig till Södertälje är ju en bra fråga. Har de skickat det brevet till mig lär de har skickat det till väldigt, väldigt många och då undrar jag ju såklart hur stor chans en har på det jobbet. Typ noll procent. Överlag så är allt på den fronten ganska så värdekasst.

Men nog om det. Jag har samtidigt sökt skola nu till våren. För jag har verkligen ingen lust att vara arbetslös/sysslolös en längre tid. Dock är kursen, eller programmet, som jag sökt en komvuxkurs. Yrkeskomvux. Jag känner att det kan vara smart att ha någon form av praktisk utbildning. Jag vet inte om jag kommer in än, men jag har märkt att komvux är väldigt långt ifrån universitetsstudier. Bara grejen att terminen börjar in i februari förvirrar mig. Annars är jag ju ganska vad att plugga, men detta är helt annorlunda. Men det är inte bara det. De tar in de som är "längst från arbetsmarknaden" i första hand. Vem som gör det urvalet och hur det görs det vet jag inte. Så jag har faktiskt inte en aning om hur stor chans jag har att komma in.

Jag var på ett informationsmöte förra veckan och nivån var liksom inte vad jag är van vid. Frågor som "Har alla tillgång till dator?" ställdes och vi måste vara beredda på att "lära oss Google". Men jag hoppas verkligen att jag kommer in. Det skulle vara superkul att plugga igen och jag tror att jag skulle trivas bra.
Jag tror inte att det är så jättevanligt att folk med en kandidatexamen pluggar på komvux. Men det är ju kul att vara annorlunda. Och som en bonus har min syster sökt samma kurs. Så om allt går väl kommer vi att plugga ihop!

Vad jag ska ägna mig åt i eftermiddag?

Vad jag ska ägna mig åt i eftermiddag? Jo, den här tjejen; UnderbaraClara.

 Jag beställde hem hennes bok för jättelänge sedan, men jag har inte kommit mig för att läsa den än. Jag har inte ens bläddrat i den. Tid har liksom inte funnits. Men nu. Nu är det dags. Jag ska brygga mig en kopp kaffe, ta fram en saffransbulle och gotta ner mig i Claras värld.

Jag hoppas givetvis på att få en massa bra idéer och givande tips. Sedan jädrar, vad jag ska hemmafixa.

Lyxen i att ha ett helt nytt skrivbord

Som sagt har mitt hem förnyats en hel del. Jag var på Ikea i veckan och fick inte bara med mig en nya matta och ett sofföverdrag, det egentligen skälet att jag for dit var att köpa ett skrivbord och en skrivbordsstol. Jag har länge saknat ett skrivbord och har verkligen tröttnat på att sitta med datorn och skolböcker vid köksbordet och hela tiden behöva plocka undan allt vid dagens slut alternativt att leva med konstant stök i köket. Jag gillade inget av de alternativen så nu njuter jag av att kunna sitta vid ett skrivbord i en skön stol.
Och, ja, givetvis är det en bröllopsbild som står lutad mot väggen, en sådan har väl alla viktiga personer på sitt skrivbord.

Skrivbordet står i vårt sovrum. Innan vi köpte det kände jag nästan att det knappt skulle få plats. Innan hade vi en byrå med spegel på den platsen. När jag flyttade ut byrån i hallen, för den passar bättre där, blev det himla tomt i sovrummet. Blixtens säng stod på den platsen, men det kändes ändå så tomt. Men samtidigt trångt. Inte stort nog åt ett skrivbord. Men det var det. Det finns gott om plats. Nu kan jag inte förstå att jag tvekade om utrymmet. Det finns ju hur mycket som helst.

Nu behövs det bara något på väggarna, för de är jäkligt tomma. Vi har pratat om någon form av stor karta och det tror jag skulle bli himla snyggt. Men än så länge är det tomt. Själva skrivbordet är också ganska tomt, men det kommer fyllas på. Med tiden. Det kan jag lova. Nu njuter jag bara av det faktum att min dator har en alldeles egen plats. Ja, tillsammans med Daniels såklart. Tur att bärbara datorer är just det, bärbara.

Black t-shirt, blue jeans

Egentligen är det för kallt att gå runt i bara t-shirt, men jag härdar för jag känner mig ganska trött på tjocka koftor just idag. Jag vill bära tunna material och ha bara ärmar. Men när jag går utomhus måste jag ändå ha en kofta under kappan, annars fryser jag ihjäl. Och än vill jag inte dö. Och allra speciellt inte av ett sådant skäl. 

Men nog om döden. T-shirten är ny och jag hittade den på Monkis rea (ja, jag köpte ganska mycket därifrån). Halsbandet är en orm, luggen är sned och ansiktet är osminkad och liksom "fräscht". Nån gång ska det väl vara det också.

Hannah's back!

Nu är väntan över och Girls är tillbaka med en andra säsong. Som jag längtat. De som har bra minne kommer ihåg att jag blev totalkär i Girls när den hade premiär förra året och jag är såklart peppad att den är tillbaka. Kärleken har svalnat lite, lite, som den gör med mig och serier, men den här serien är fortfarande så himla bra.

 

En grej som förvirrade mig var att Donald Glover, alltså Troy Barnes från Community, var med i första avsnittet av säsong två. Vad gör han där? Det blir helt fel i mitt huvud. Och jag vill inte se Troy ha sex.

Dexter och dagdrömmar

Jag tittar på Dexter via Netflix och nu har jag hunnit till säsong fyra. Det är en sån där serie som är bra. Bara bra. Varken mer eller mindre. Det är ganska lätt att fastna, men det är heller inga problem att inte titta på någon vecka och sedan börja igen. Nu har jag tittat på så många säsonger att jag verkligen vill veta hur det slutar. I säsong fyra jagar Miami Metro Police, där alltså Dexter och hans syster jobbar, en mördare som de kallar Trinity. Han har dödat en hel massa människor, bland annat många kvinnor som han tar livet av i badkaret. Genom att skära upp deras lårartär så att de förblöder. Det var en riktigt obehaglig scen när kniven gick in och låret liksom delade på sig. Som att skära i smör. Och det var så djupt, så djupt. Så nu har jag såklart mardrömmar om det. Att få låret uppskuret. I badkaret. Så att det forsar ut blod. Så badvattnet färgas det mörkaste rött. Inte bara mardrömmar. Inte bara på natten. På dagen också. Dagdrömmar. Tankarna glider iväg till avskurna lårartärer och djupa, röda sår när jag hämtar posten eller viker tvätt. Eller ännu värre; när jag lagar mat och skivar tomater. En tomat, ett lår, vad är skillnaden? Usch, jag ryser bara jag tänker på det.
Jag borde egentligen inte titta på såna här tv-serier eller filmer, jag har alldeles för livlig fantasi.

Plastic Fantastic

De här två lite galna plastringarna hittade jag på Monkis rea (som jag förövrigt älskar, allt är så himla billigt). De är lite för stora, lite för plastiga, men ganska så härliga. De är stora, men eftersom de är i ljus pastellfärger i genomskinlig plast så syns de inte så mycket när de väl sitter på fingrarna. Vilket gör dem alldeles lagom.

Dinner!

Igår var vi bortbjudna på middag hos mina svärföräldrar. Daniels syskon med respektive var också där. Och Blixten såklart! Så himla mysig grej att göra en lördag.

Är inte det typ det bästa? Att bli bjuden på middag. Jag älskar't. Jag slipper välja vad jag ska äta, jag får äta en massa god mat samt efterrätt. Jag älskar efterrätt, men äter det oftast inte för att jag är för lat för att fixa. Eller för glömsk. Men när jag är bortbjuden så är efterrätten typ det bästa. Socker efter mat är så himla gott. Ja, nästan nödvändigt skulle jag påstå. Maten igår var mexikanskinspirerad, typ en chili med nachos till. Den typen av mat är ju nåt av det godaste jag vet, så jag var mycket nöjd.

Middagsklädd i skarpt ljus

Nämen här står jag, i världens mest skarpa ljus nånsin, vid mitt (okej, vårt) nya  skrivbord.

Skrivbord är typ det bästa nånsin. Det är en fröjd att sitta bekvämt och ha mycket plats och inte behöva sitta vid köksbordet eller vardagsrumsbordet. Och i en bekväm stol! Jag tror det här skrivbordet kommer vara ett mycket använt köp.

Nu har jag tagit på mig en kjol, med en enorm volang, och och ett halsband och nu ska jag iväg på middag.