Sammanfattning av #fanochvredesfotoutmaning - Del 2

Här kommer del två av sammanfattningen av #fanochvredesfotoutmaning. 

Den 17 april var dagstemat Mitt sämsta jag:

#mittsämstajag är jag när jag skjuter upp grejer. Vilket jag i och för sig är världsbäst på. Kunde vara drottning i Skjuta Upp-land. Jag skjuter upp viktiga saker, urviktiga samtal som jag både vill och bör ringa kan jag skjuta upp i månader. Skriver in det i att göra-kalendern och bara flyttar fram det till nästa dag och till nästa. Plugg skjuter jag upp som bara den. För att inte tala om städning och tvätt och sådana megatråkiga saker, det kan jag skjuta upp i en evighet. Herre min påve, vad stökigt det kan vara hos mig. Och att duscha. Nåt av det tråkigaste och jobbigaste jag vet. Jag skjuter upp och skjuter upp. Allt som kan göras imorgon bör göras imorgon.

Den 18 april skrev jag om Mitt bästa bokminne:

Gud, vilket svårt tema idag, tänkte jag säga. #bästabokminne Men egentligen inte alls så svårt. Nu för tiden försöker jag aktivt läsa böcker skrivna av icke-män, för jag märkte att min bokhylla för proppfull av män. Som skriver om män. Men innan dess. I tonåren. Då blev jag fullständigt förälskad i John Irvings skrivande och sån kärlek svalnar liksom inte så lätt. Jag snodde Garp och hans värld ur min pappas bokhylla och sen var jag fast. Hotell New Hampshire är min favorit av alla hans böcker. Jag har aktivt undvikit att läsa exakt alla Irvings böcker, då jag vill ha någon kvar, ifall gubben skulle råka dö (han är inte superung längre). Men jag har de flesta i min bokhylla. John Irvings värld är så magisk och annorlunda från allt annat. Melankoli och New England och Europa och tatueringar och problematiska familjer och björnar och motorcyklar och olyckor och död och sex sex sex.

Och sen blev det 20 april och temat var Ta plats:

Jag tycker det är så brutalt viktigt att #taplats . Och ännu viktigare för folk som har plats att lämna den, att gå undan, låta andra ta plats. Jag tycker det är så himla viktigt att få synas och höras. Både fysiskt och psykiskt. Både i praktiken och i teorin. Kroppsligt och muntligt.
Jag har alltid haft komplex för att jag varit för stor. För lång och för bredaxlad. Kanske för att jag umgåtts mycket med mindre personer, folk som inte varit alltför jättestora. Jag har känt mig SÅ HIMLA STOR. Och det har känts så fel. Jag har lärt mig att så kallade kvinnor bör vara små och väna och tunna och lätta. Personer en lätt kan bära på, såna som kan sitta i ens knä. Med små, söta fötter. Jag har har aldrig varit nätt. Eller graciös. Jag har varit stor och klumpig. Och jag har tagit plats, men aktivt försökt att inte göra det. Försökt att göra mig mindre. Vara tyst, stå lite i bakgrunden, dra in magen, hålla ihop låren. Ni vet när en sätter sig på en stol och låren ba breder ut sig? Jag har alltid avskytt det. Tyckt de tagit så himla MYCKET PLATS. Nu för tiden försöker jag bättra mig. Hela tiden. Jag försöker ta plats. Jag försöker sitta bredbent om jag vill. Jag breddar benen och ökar mellanrummet mellan låren om jag sitter bredvid nån karl i baksätet på en bil eller i en buss som tar så himla mycket av det delade utrymmet. Utrymmet som borde vara delat, men inte är det.
När jag är bekväm, när jag trivs, då tar jag ganska mycket plats. Lagom med plats. Jag pratar och skrattar och är med. Ibland blir jag rädd att folk ska tycka att jag är alldeles för mycket, för pratig, för fladdrig, när jag väl når dit. När jag väl blir bekväm. För då går jag från att vara megatyst till en pratare. Till en högljudd. En syns och hörs. Men bara om jag är riktigt bekväm. Oftast är jag inte det. Jag tycker det är viktigt, men svårt, att ta plats. Men så tänker jag på  @karinskonstgrepp s ord: "Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt." De orden sitter på min vägg och de sitter i mig. I mitt hjärta och i min hjärna och jag försöker att minnas dom. Alltid. Jag försöker att våga. Jag försöker att ta plats.

Två dagar senare, den 22 april, var dagens ord Skitförbannad:

Jag blir #skitförbannad på mycket. Jag har lätt att bli arg. Ibland blossar ilskan upp i korta stunder och sen falnar snabbt. Andra gånger ligger den och pyr, långsamt och länge.
När jag slutade högstadiet gjorde min klass en form av årsbok som vi sen signerade i, skrev hälsningar i varandras och ritade. Jag fick flera kommentarer av typen "arg flikka", "arg tjej". Jag har alltid haft kort stubin och kunnat ilskna till. När något inte står rätt till. När något är fel, när nåt skaver. Jag vill säga till, bli arg. Inte vara tyst.
Ni vet Lily i How I Met Your Mother? Hur hon blir så där dödligt förbannad på folk och hennes "you're dead to me"-blick. Så kan jag med känna. Vissa människor avskyr jag. Människor som var taskiga för massor av år sen kanske, eller igår. Jag vet tre män (två jag gick i samma skola som i högstadiet och en lärare/vuxen på skolan) på rak arm som jag är skitförbannad på över 15 år senare som typ gjort en liten grej mot mig, eller sagt ett fel ord, och den ilskan ligger kvar och blossar upp när jag ser dom. Jag skulle aldrig få för mig att prata med dom om jag träffade dom nu, som vuxen. Jag kan, som synes, bli arg på småsaker.
Men jag kan bli arg på stora saker också. Till exempel blir jag skitförbannad på folk som ba "jaha bor din mamma i Thailand, då har du väl varit och hälsat på massor av gånger?". Människor som tycker det är en total självklarhet att bara flyga till Thailand så där i ett par veckor. Folk som tycker det är en självklarhet att både ha råd och möjlighet till det. Människor som själva åker utomlands en eller flera gånger per år och liksom tycker det är givet att göra. Nåt en "förtjänar". Såna människor gör mig förbannad. Andra människor som gör mig förbannad är folk som frågar "När ska du ha barn då? Varför har du inga barn? Är det inte dags snart?" Folk som inte fattar att det ska dom ge blanka fan i. Det finns 1000 skäl till att folk inte har barn och 0 av dom har andra med att göra. Annat jag blir förbannad på är folk som ogillar selfies och skammar folk som tar dom. Eller min kompis som tyckte att Vanessa i Big Brother var helt sjukt snygg, men absolut inte kunde tänka sig att ligga med henne (i tanken alltså, tillfället uppstod aldrig) pga hon var transkvinna. Och så hyser jag ju lite konstant och allmänt hat mot folk som röstar på SD samt såna som säger "Men alla som röstar på SD är faktiskt inte rasister". Jo. Det är dom. 

Den 23 april var det Livskris som gällde:

Alltså, jag lever typ i en konstant #livskris . Jag tycker alltid att jag borde ändra mig, göra nåt annat, drastiska förändringar. Jag tycker att jag inte åstadkommit någonting alls, vilket jag typ inte har, och att jag borde göra nåt annat, NÅT vad som helst, som liksom leder nånstans. Jag ser andra i min ålder som har ett bra jobb, som är framgångsrika, reser till spännande länder, som har ett, två, tre barn, som har en familj, som är kloka och snygga och typ skriver en bok eller har massa smarta åsikter och bryter ny mark. Jag tänker att det finns så mycket jag borde göra, borde ändra. Jag borde leva mer intressant. Prova nya saker. Träffa folk och vara mer modig. Bo i New York och klä mig i fabulösa outfits. Jag vill färga håret i karamellfärger och vara nån annan. Jag tänker att jag borde vara ihop med en massa folk och inte bara en. Jag borde inte vara ihop med nån, men ligga runt som tusan. Borde ligga med tjejer, borde flytta långt bort. Vad ska en ens göra med livet?! Hur kan en bestämma sig? Allt är en livskris. Livet är en kris. Det är jobbigt att ens leva. Tur att döden väntar. Den är ändå konstant. (Men sen är jag ju ganska nöjd ändå. Sörmland är nog minst lika bra som New York. Och att vara ihop med en grym person i nio år är ganska fantastiskt det med). 

Den 25 april var temat Stök:

Jag lovar, jag är mest ett #stök . Jag har inte koll på nåt. Därför måste jag skriva ned allt och kolla mina anteckningar hela tiden. Detta gäller dock bara livet i stort och ej plugget, vilket ju är sjukt tur. Jag är ett stök för jag vet inte vad jag vill och jag är ett stök för jag har noll koll. Jag vet allt om Bruce Jenner men ungefär noll om nyheter och utrikespolitik. Jag lagar aldrig middag när jag är själv hemma utan äter mackor och chips och godis. Och tro mig att det är stökigt här hemma, då jag avskyr att städa. Jag har sett alla era andras stök-bilder, och kände att en till sån skulle vara ganska meningslös. Men nog finns det stök. Jag har inte tvättat på hur länge som helst, så alla mina strumpor är slut, och jag river i Daniels strumplåda varje morgon. Tyvärr har han inga trosor att låna ut. Men det är så tråkigt att tvätta och hänga och greja, så jag fortsätter vara ett levande stök och låna strumpor. Det är ju ganska gött och slappt att vara stökig ändå.

26 april och Bh:

Varning för glamourbild. // Jag har inte särskilt jättestora bröst, en D-kupa, men jag har alltid tyckt det varit skitsvårt att hitta en bra #bh . Det är alltid nåt som inte känns bra. Plus att det är ett jävla uppdrag att prova bh:ar. En måste klä av sig så mycket och det tar en halv dag. Jag skulle gärna gå utan bh, det känns så free spirit och hippie och härligt men då fladdrar bröna runt överallt och liksom bröstvårtorna står rätt ut. Vilket inte är en trevlig känsla. Tycker jag. Jag kommer ihåg första bh:n. Hur stort och spännande det var. Hur vuxet det kändes att köpa. Och sen, när jag gick i typ åttan så hängde ett gäng kompisar i mitt rum, och jag visste att killar skulle komma, så jag placerade en bh synligt, så de skulle se den och tycka jag var vuxen och spännande. Så där mogen och sexig. Bh:ar har alltid varit nåt sexigt, det var väl därför det kändes vuxet. Bh:ar är praktiska och bra att ha och så där, men samtidigt nåt som är spetsigt och läckert och gjort för att dölja brösten. För att visa precis lagom. För att skapa en snygg klyfta. Bh:ar är inte sällan obekväma och gjorda för annans skull. För betraktarens skull. Så den kan få se på nåt vackert. Fast även när en är ensam är det ju ganska najs att ha på sig en snygg bh, som får brösten att både se och kännas fantastiska (och det är dom ju annars också såklart!!).

Sen blev det till slut den sista april och fotoutmaningens sista dag. Temat för dagen var Dekadens:

Det första jag tänker när jag hör ordet #dekadens är såna där tjusiga glas, liksom kupor, som en dricker champagne ur. Det känns lyxigt och läckert och onödigt bra på alla sätt. Men jag har varken champagnekupor eller bubbel idag. Så idag får dekadensen bestå av alldeles för stort hår, solglasögon inomhus, litervis med läsk och energidryck samt senkvällsbio. Och pepp inför 1 maj!Och det var sista inlägget i #fanochvredesfotoutmaning ,vilken separationsångest jag kommer lida av i helgen. Tusen tack @attvaljavrede och @fanochhensmoster ! Utmaningen har varit fantastisk och så himla bra och rolig. Jag har lagt upp ett inlägg exakt varje dag och inte missat nån. Jag har tänkt och vridit och vänt på teman och på mig själv. Jag har skrivit om lite allt möjligt, från att jag är en innegris, till min konstanta livskris. Jag har skrivt om saker jag hatar och hur mycket jag gillar selfies. Jag har fotat halvnakna bilder och klätt mig i nästan varenda klänning i min garderob och blivit en massa olika personligheter. Jag har spytt ut min ilska över hur patriarkatet sexualiserar kvinnor och i förlängningen barn. Och jag har läst alla er andras inlägg. Jag har skrattat och förfasats. Jag har hittat en hel hög nya människor att följa. Nu går vi ut i våren tycker jag, i valborgsmässokvällen, och känner livet i oss. Och så klär vi oss exakt hur vi vill. Och breder ut låren, iklädda korta shorts, över hela världen. Vi tar över.

It's so fluffy I'm gonna die!

Idag bar jag en tröja som är rosa och fluffig och alldeles för varm. Så varm att jag fick ta av mig byxorna när jag skulle vila på eftermiddagen.

Sammanfattning av #fanochvredesfotoutmaning - Del 1

Under april månad startade instagramanvändarna attvaljavrede och fanochhensmoster en fotoutmaning: enter #fanochvredesfotoutmaning. Jag älskar utmaningar av alla de slag (så länge de är på Instagram och inte typ "Nu åker vi Vasaloppet!") och hoppade givetvis på. De hade bestämt ett tema/ord för varje dag under april som en skulle konstruera en bild till.

Det visade sig att jag tyckte det var fantastiskt kul och lade upp en bild exakt varje dag och skrev ganska mycket text till. Jag tänkte att det vore kul att samla alla dessa texter och bilder nånstans. På Instagram ligger ju ALLA personers som var med i utmaningens bilder samlat under hashtaggen och jag tänkte vad är ett bättre ställe att samla alla mina inlägg än här, på bloggen? (En skulle kunna påstå att det vore bättre att samla dom på Insta, men nej, säger jag.) Jag tar inte med exakt alla bilder, utan väljer ut vissa. Samma gäller för texterna, jag väljer ut de som är lite längre.

Här kommer de första dagarna:

2 april och temat var Osämja:

Jag har tänkt på det där med #osämja tills ordet tappat all mening. Vad betyder det ens längre? Är det en frukt? Närå, men det enda jag kan komma på är att det är sjukt jobbigt med osämja och det gör ont i hela magen tycker jag, om jag upplever det. Men samtidigt känns det himla sunt och nyttigt. Att ventilera, vädra ut, säga vad en tycker. Att kanske bli arg, att skrika. Få ett jävla utbrott. Osämja kan verkligen påverka livet. Störa mig. Jag kan gå runt och älta älta älta. Fast nog är det himla skönt att skapa lite osämja ibland. Att markera. Att säga ifrån.

5 april och temat var Jag brinner:

#jagbrinner av ilska inför många saker. När jag är hungrig och har långt till mat till exempel. Eller när kedjan hoppar på cykeln och liksom trasslar in sig. Jag hatar att H&M tar in smala modeller och kallar dom plus size och att jag mår dåligt i provrummet när en kjol sitter fel på min kropp. Jag blir skitarg av folk som vill förbjuda tiggeri eller när folk "skojar" om att kvinnor bör göra mer hemma för de har det ju i generna, höhö. Jag avskyr när jag får höra att jag ser sur ut och borde vara lite gladare, le lite mer. Jag hatar att prata inför folk och åsikten att en skulle vara lite sötare bara en gick ned lite i vikt. Jag blir arg av träningshets och folk som ba mmm, vad gott det är med naturell kvarg. Jag brinner av ilska av våldtäktsskämt och "lilla gumman" och själva tanken på att det finns massa personer som tyckte att Jennifer Lawrence och andra kända kvinnor förtjänade att få sina privata bilder stulna och upplagda på internet för alla att se och sen hade mage att kalla dom horor och slampor! #jagbrinner ofta av ilska jag. Men jag tror att det är ganska bra ilska, för det mesta. Det är ilska som tar mig framåt.

6 april och Skämskudde:

Jag skäms ofta över att jag är korkad eller riskerar att låta korkad. Jag räcker inte upp handen i klassrummet fast jag vet svaren (varken i femman eller nu) och jag vågar inte säga svaren på frågesporter eller under TP-omgångar med vänner pga jag kan ju ha fel och därmed skämma ut mig stort. Att ha fel är något jag skäms enormt för. Jag har många vänner som är smarta och då är det ju extra pinsamt att låta korkad, vara dum. Så jag är tyst istället. Tar det säkra före det osäkra. #skämskudde 

Den 9 april var temat Jag och Instagram:

Jag fullkomligt älskar Instagram. På riktigt. Insta är det bästa nånsin. Jag följer så himla många bra människor, de flesta sådana som jag aldrig nånsin träffat men som är så himla fantastiska på massa olika sätt. Jag älskar att få ta del av folks klokheter och mod och humor och vardag. Ta del av folks ilska och irritationer. Jag älskar peppen och diskussionerna. Jag älskar när tex en sån här bild dyker upp i mitt flöde. En av de allra bästa scenerna i Grey's Anatomy, som jag blir alldeles gåshudig av att se. Den dök upp för att grymma @megryan4ever lade upp den, och jag älskar att Instagram och personerna här postar så sjukt många bra bilder. Bilder som får mig att känna gläjde och får mig att skratta eller minnas eller får mig att bli arg eller ledsen eller bli fylld av kampglöd eller feminismpepp.#jagochinstagram

12 april och Motsägelsefullt:

Jag är motsägelsefull hela tiden. Jag säger det ena men gör det andra. Jag tycker på ett sätt men samtidigt på ett annat. Jag ändrar mig och ångrar mig. Det är min himla rättighet. Tänker jag ibland. Och ibland inte. Ibland tycker jag att jag bara borde skärpa mig. Jag tycker olika saker. På samma gång. Jag tycker fokus ska flyttas från kroppen, att kroppen ska få vara ifred och bara existera och samtidigt lägger jag upp bilder på mig i bikini. Bland annat. Så jävla motsägelsefull. Så himla dubbel. Vilken falsk kossa jag är. Men jag tycker ju bägge två delarna är viktigt. Jag TYCKER fokus ska flyttas från kroppen men jag vill gärna vara bekväm i (och försöka tycka om) min egen kropp. Trivas i mitt eget skinn. Jag vill se fram emot en sommar då jag kan gå lättklädd som en bör och inte skämmas och känna mig fel. Jag är så himla trött på att känna mig så. Men samtidigt. Så jäkla #motsägelsefullt . (Och så får jag lite ångest över motsägelsefullheten och skäms lite över det.)

Den 13 april var det I min garderob som var temat:

#imingarderob finns en hel värld av möjligheter. Massvis med figurer och personer och personligheter bor där. Jag har så många klänningar, så många kläder, som jag kan kombinera. Som kan bli vad som helst i hela världen. Eller nåt rymdlikt, till och med. Nåt helt eget. Nåt helt annat. Bara fantasin sätter gränserna. Jag kan bli vilka som helst. Och de kan vara alla möjliga. Arga och glada och fundersamma och läskiga och rädda och finurliga. Jag kan ta på mig någonting och bli vem som helst, vad som helst. Egentligen. Men eftersom jag är lite en av mespropp, så gör jag inte det. Men möjligheterna, oj vad de finns!

Den 14 april var det Misslyckande som var temat och jag skrev så här:

Att det säljs bikinis i storlek 86 är helt förjävligt. Och ett stort jäkla #misslyckande av samhället. Skäms på Åhléns och alla andra butiker som säljer liknande. Fuck you för att ni sexualiserar barn. Fuck you patriarkatet för att kvinnokroppen blir så jävla översexualiserad att småbarn måste dölja bröstvårtorna på stranden och lär sig att bröst är något som ska vara sexigt, spännande, dolt, förbjudet.

Den 15 april och mitten på månaden var temat Mitt bästa jag:

Jag hoppas att jag inte varit #mittbästajag än. Att jag har det framför mig. Mitt bästa jag framför mig. Min bästa tid. Jag har än så länge haft bra år och sämre år. Riktigt dåliga år. Jätteroliga år! Det har varit blandat. Men inte bäst. Jag tycker jag blir bättre hela tiden, varje år. Med dippar och dalar av sämre inblandat givetvis. Men på det stora hela: bättre. Jag bättrar mig och lär mig och blir förhoppningsvis klokare och kanske snällare och helt klart roligare. Jag utvecklas och blir äldre. Jag blir sakta men säkert modigare och vågar mer och kämpar mer. Jag försöker mer. Jag hoppas mitt bästa jag är i framtiden. 

Det var ett utdrag ur halva månaden och halva fotoutmaningen. Jag tar sista halvan imorgon eller nästa dag. 
Min Instagram hittar du här: kobranhuggertill. 

Hey, jag var på Öland i helgen!

Hey, jag var på Öland i helgen. Öland är najs och fint på alla sätt.

Det var jättefint väder när jag och Daniel närmade oss ön. Inte. Det var skitfult väder och regn hela tiden. Meen, vi var peppade ändå. Jag har druckit mängder med energidryck i bilen, lyssnat på Taylor Swift (haha, "lyssnat", alltså sjungit med EXAKT HELA TIDEN) samt inte sovit ett enda dugg så jag var on fire. Sen slutade det regna och Ölands grönska bara föll över mig. Mina svärföräldrar har alltså en stuga på Öland och de var där så det var dom vi hälsade på.

På lördagsmorgonen gick jag morgonpromenaden med Blixten och träffade de här asagrymma hästarna. Titta på dom! De ser ut som ett coolt pojkband från -96!

Blixten varvade att tokspringa runt på tomten med att ligga och chilla i soffan. Typ som han alltid brukar.

På lördagskvällen kom solen fram en kortis och jag sprang ut för att ta en bild. Detta måste förevigas, tänkte jag. Och tog en bild på mig själv.

Och så blev det ju massa kortspel och sånt också, som hör sommarstugor till.

Sammanfattning: fin helg på Öland!

Måndagslista

Jag snor helt brutalt denna måndagslista från Lovisa.

1. Vad ser du fram emot den här veckan?

Exakt allt med helgen! Att tentan är på torsdag morgon, vilket betyder att den är över på torsdag lunch. Att det på fredag är freaking 1 maj!! Älskar första maj och fylls med värme och glädje och kamp. och sen är det långhelg i och med ledig fredag samt ledig måndag pga ny kurs börjar tisdag. Jippi på det! 

2. Vilken var den senaste bloggen du började läsa?
Oj, jag vet inte. Jag har nog inte hittat en ny blogg på länge. Tipsa gärna om ni har nån bra!

3. Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?
Hahaha, nä. Jag lagar extremt sällan mat. Jag är inte bra på't och jag tycker det är tråkigt. Uppskattar däremot mycket att få mat lagad till mig. 

4. Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!
Se ifatt Mad Men, mvh Bra Prioriteringar 

5. Innan vi gör måndag på riktigt, vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?
Plugg, plugg, plugg. Tenta på torsdag. 

6. Vad gjorde du igår kväll?
Igår kväll åt jag pizza, läste igenom handlingar till sammanträde imorgon och sen tittade på Netflix. 

7. En bild som symboliserar denna dag:

Nämnde jag att jag har pluggat? :))

8. Vad åt du till frukost idag?
Mängder med kaffe plus en skål med mjölk och chokladflingor. Inte den vuxnaste av frukostar, men kanske den godaste. 

9. Vilken tid på morgonen vaknar du?
Typ sju. Om jag inte börjar jobba sju, för då vaknar jag fem. Ställer alltid klockan. Även på helger. Jag gillar att gå upp tidigt och *njuta av morgonen*

10. Hur ser du oftast ut till vardags?
Ungefär så här:

Tina Belcher

Jag har börjat titta på Bob's Burgers. Eller, börjat och börjat, jag är på säsong fyra. Men det går så fort att titta när det är så roligt och så korta avsnitt. 

Serien handlar alltså om familjen Belcher som äger en hambugerrestaurang, där alla jobbar. Familjen har tre konstiga och fantastiska barn, där min storfavorit såklart är Tina! Även mamma Linda är helt underbar. 

6 x vardag

Så här ser min vardag ut just nu. Mest tentaplugg och tulpaner och utehäng i lilla trädgården och P3 Dokumentär i lurarna och solglasögon och glassiga vårnagellack. Och allmänna freak outs när saker inte går som jag vill. Jag lyssnar på Silvana Imam och tittar på Bob's Burgers och Bruce Jenner-intervjun med Diane Sawyer. 

Visst börjar det känns som det är vår på riktigt nu? Det har varit varmt de senaste dagarna och jag har helt lagt undan vinterjackan (snälla tvinga mig inte att ta fram den!) Träd och växter blommor och lite av den bästa tiden är väl nu, ändå. Långa, ljusa kvällar. Så himla härligt!

Det är viktigt med fina trosor ifall du hamnar i en olycka

Idag ska jag inte göra nåt särskilt. Jag ska vara hemma och tentaplugga. På sin höjd ska jag möjligtvis träffa min pappa i kväll och så ska jag definitivt gå ut med hunden. Roligare än så kommer det inte bli idag. Och ändå, ÄNDÅ har jag ägnat den senaste timmen till att hitta någonting att ha på mig. VARFÖR är det så? Varför bryr jag mig så himla mycket och varför spelar det så stor roll?

När jag har på mig några kläder som inte känns bra, så skaver det. Inte på kroppen, men i kroppen. Allt känns fel och jag känner mig inte som jag. Jag känner mig onormal och obekväm och allt annat än bra.

Och så ser jag på hur min man klär sig. Det kan ta fem minuter och han bara tar nåt. Det är möjligt att det finns en tanke bakom, kanske inte alla dagar, men i alla fall vissa. Men han verkar inte bry sig, på någon djupare nivå. Det påverkar inte hans mående. (Eller så går han runt och känner sig ful hela tiden, vad vet jag).

Jag har alltid fått höra, sen jag var liten, att det är viktigt att vara fin. Den gamla klyschan om att det är viktigt att bära fina underkläder varje dag, för tänk om en hamnar i en olycka och på sjukhus och personalen där ser ens underkläder. SOM OM FUCKING TROSORNA ÄR VIKTIGA DÅ?? Det är en sån jävla bisarr grej att lära ut till barn. En sån grej som fastnar hårt. Att det är viktigt att vara fin, vara snygg, vara tjusig. Det blir viktigare än allt annat. Vara finklädd och med borstat hår och gärna smink. Vara fin. Vara fin att se på. Vara till behag. För andra.

Jag har jättesvårt att "vara ful". Jag vill gärna känna mig fin. Sen vad fin innebär, är olika från dag till dag. Men känsla måste vara där. Annars blir hela dagen helt fel och jag känner mig sämst av alla. Så himla dumt att kläder och utseende påverkar hur jag mår. Hur jobbar en bort det? Bara utsätter sig?

Men, ja, jag valde ju en himla blus ändå. Jag går inte naken idag. Men det är en sån där jobbig blus som glider isär i knapparna över brösten. Så nu kommer jag att tänka på det hela dagen.

Gråtframkallande

Den senaste tiden har jag bara tittat och lyssnat på gråtframkallande saker. Jag har lyssnat på P3 Dokumentärer om flodvågskatastrofen och 11 september och Estonia. Och gråtit i mängder. Det är alltid kul att gå en promenad och möta en massa folk och ha tårar rullande ner för kinderna. De måste tro att en varit med om nåt fruktansvärt. Dock att det ju faktiskt är bättre när det är på grund av nåt sorgligt en lyssnat på och inte livet i sig.

Jag har inte bara lyssnat på sorgliga saker, jag har tittat på't också. Häromdagen såg jag The Fault in Our Stars igen och grät, grät, grät. Verkligen storgrinade framför datorn. Jag snyftar mig igenom avsnitt av Grey's Anatomy varje vecka. (Nästa avsnitt kommer bli grymt, förövrigt. Sån himla cliffhanger i slutet på förra! Och med grymt menar jag ju såklart bra och med bra menar jag SJUKT JÄKLA SORGLIGT.)

Varför gör jag så här? Varför vill jag framkalla tårar? Jag har alltid älskat att titta på sorgliga saker. Jag har gråtit till så många Oprah- och Extreme Home Makeover-avsnitt som helst. För att inte tala om alla serier på TLC. Herre min påve, jag går igång på direkten. Jag älskar att känna alla känslor, fast liksom ändå veta att det är på låtsas. Det är sorgligt och kanske hemskt, men det är ju definitivt inte på riktigt.

Fyra bilder från helgen

Helg är alltid trevligt, är det inte? Även om en jobbar, som jag gjorde i lördags, så är det nåt särskilt med helgen. Ett litet skimmer ligger över lördagar och söndagar. 

Jag och Daniel har haft öl-gäster och nattgäst i helgen. Johan och David var här i lördagskväll. Och innan dess var vi bjudna på kalas och middag hos Daniels mamma. Att bli bjuden på mat är nåt av det bästa jag vet. Och sen sov alltså David över och hjälpte oss att plocka undan och rensa i trädgården. Precis vad gäster bör göra. Och jag köpte ett par nya solglasögon i fredags, som jag sportade i solen i söndags. 

Jag jobbade som sagt i lördags, men det var himla kul. Jag hinner ju inte jobba så ofta längre, med tanke på skolan, så det var kul att vara tillbaka. Annars har den här helgen känt som ganska ledig, för jag och min studiegrupp skickade in en inlämning i fredags och det är så himla, himla skönt att vara klar med grejer. Skicka in och bocka av. 

Utklädnad

Jag har alltid älskat att klä ut mig. Ända sen jag var liten. Leka med kläderna i utklädningslådan var alltid det roligaste. Jag gillar maskerader och Halloween. I högstadiet var jag med i gruppen som ordnade en musikal, men jag var för feg för att våga vara på scenen. Jag var en av dom som ansvarade för rekvisitan. Det var roligt nog. Att bara vara med på ett hörn.

Nu för tiden får jag nöja mig med att klä ut mig med kläderna i min egen garderob. Har en lite fantasi, finns där hur mycket som helst. Hur många personer, och världar och verkligheter som helst. Många klänningar. Som jag nästan aldrig använder. Det är ju synd.

Jag har aldrig kunnat bestämma mig för en klädstil som är jag. Som liksom känns så himla jag och så himla rätt. Jag gillar massor av olika stilar. Massor av olika valmöjligheter. Olika personligheter.

#ImNoModelEither

När jag vaknade upp idag trodde jag inte att jag skulle finna en bild av mig i underkläder på Huffington Post Quebec, men ack så fel jag hade - för titta där är jag!

Det är alltså Amanda Kate Richards, som jag följt länge på the internetz, som startat #ImNoModelEither, detta lilla uppror eller kampanj eller vad ni vill kalla det. Hon såg underklädesföretaget Lane Bryants nya reklam under sloganen I'm No Angel, där företaget, som ofta, riktar sig till plus size-kunder och visar modeller storlek aningens större bära deras bh:ar och trosor i reklamen. Amanda Richards menar att Lane Bryants försök till att inkludera tjockisar föll platt av flera skäl. Bland annat att de uppmuntrar till smal vs tjock-tävling, det vill säga att tjocka måste klanka ner på smala, de ställer smala Victoria's Secret-modellkroppar mot deras egna större, "bättre" modeller, vilket känns allt annat än sunt och kroppspositivt. Richards anser även att Lane Bryants modeller är smaltjocka, proportionerliga, "good fatty", med välsvarvade kroppar, platta magar, stor byst och så vidare och hon själv kan inte alls känna igen sig i dom. Det finns fler sätt att vara tjock på än att ha platt mage och stor rumpa, stora bröst. Det finns banne mig många tusen sätt att ha en kropp på än så. Det är så många olika kroppar som aldrig nånsin får synas i reklam, i media. 

Richards tog ett gäng svartvita bilder på sig själv och publicerade dom på sin blogg och skrev att hon inte är någon ängel och inte nån modell heller, men hon kan klä av sig och knäppa några bilder i underkläderna. Så här skrev hon, bland annat:

Much like you, I have a body. Perhaps like you, I feel that my body isn't represented by the companies that sell me clothing, everything from my outerwear to my underduds. Unfortunately, because I am a plus-size woman, I am routinely persuaded that I should be happy with the options available to me: Happy with the clothes, happy with the size range, and happy with how it's packaged and sold to my fashion-hungry soul and perpetually unsatisfied closet.

I am a size 18. I am white, young, able-bodied, cis-gendered, and fit most of society's "acceptable" beauty standards. I'm no model, but looking at me isn't looking at something particularly different or unusual. For all intents and purposes, I operate at the same level of privilege as a woman you'd see in a Lane Bryant campaign, the only difference being that the fat on my body isn't as "correct" as theirs. No, my body isn't proportional. No, my stomach isn't flat. Yup, I've got stretch marks. Yup, my one boob is smaller than the other, and I'm not particularly busty for my size. No, my skin isn't even or smooth.

Sure, these are absolutely minor differences, between myself and these models. But when I look at their pictures, the minor differences are what keeps me from seeing myself, from seeing my body. If I feel that way, I can't imagine what the legions of other women, the ones who are strikingly different from these models, must feel.

Och jag kan hålla med så himla mycket. Jag har aldrig sett någon kropp som ser ut som min i en reklamkampanj och jag känner mig aldrig representerad i reklamen. Modellerna verkar bli tunnare och tunnare och när jag ser en modell som faktiskt ser ut som en storlek 38, då är det en PLUS SIZE-modell! Och jag blir så jäkla trött. Alldeles matt. Och arg! Hur kan "normalt" (va fan det nu är??) vara size zero och plus size har blivit vanliga storlekar, typ 38-40? Detta är ju helt sinnessjukt. Det måste vara så himla många människor som aldrig nånsin får känna sig synliga eller känna att deras kropp är värd att visas. Så många som aldrig vet hur kläderna eller underkläderna kommer sitta på dom, för en modell med deras kropp gör aldrig nånsin reklam för kläder. 

I alla fall så skrev Richards att det skulle vara ballt att se bilder på andra som inte heller känner igen sig i reklamen eller som vill ge en mer nyanserad bild av kroppar. Och jag var ju inte sen att hoppa på det tåget - som synes. 

Amen, vi andra då? Vi som har bristningar och daller och snea bröst och gud vet vad ändå. Vi som liksom inte har nån ursäkt?

Jag ramlade över den här tweeten för ett tag sen. Typ en månad sen tydligen enligt datumet. Och jag kan känna igen mig i den så himla mycket.

Jag tycker ofta när jag hör och ser folk prata om detta med att acceptera kroppen och gilla läget och så vidare så kommer de in just på det här spåret. Att det är okej att kroppen är lite ful/hängig/dallrig/whatever för den har ju skapat något magiskt. Ett helt mirakel har den tillverkat. En liten bebis. Eller två eller tre eller fyra. Då gör det liksom inget att den blivit ful, brukar det låta. Det blir liksom "värt det".

Jag läser kommentarer på Instagram om att en kvinnokropp som fött barn är "det vackraste som finns". Jag känner mest öhh what?! Sån himla korkad grej att säga av flera skäl. Och så känner jag ju samtidigt lite så där tjurigt: amen vi andra då? Vi som har bristningar och daller och snea bröst och gud vet vad ändå. Vi som liksom inte har nån ursäkt? Borde vi bara skämmas, skärpa oss? Varför är vi så jäkla fula, när vi inte har nåt att skylla på?

Jag hör detta resonemang så himla ofta. Vid lunchbordet, på fikarasten. Folk som fött barn och gärna berättar om hur jättesnygga och smala de var förr. Många av dom är smala fortfarande. Men kanske väger några kilo mer nu än innan, vad vet jag. "Förr var jag minsann snygg och smal!" (Alltid detta och mellan snygg och smal) Själv har jag varken varit snygg eller jättesmal, men aja. De pratar om sina bristningar och säger att de är "A tiger who earned their stripes!" Earned. Förtjänade. Tjänat. Men vi som har bristningar ändå då? Som inte har en liten bebis som bevis på att vi har tjänat, gjort nåt stort, arbetat, kämpat för bristningar och daller? Vi som bara ser ut så? Som är fula utan att ha fött barn.

You can't do a slasher movie as a tv series

Omg! Scream ska bli tv-serie. Detta kan vara hur dåligt som helst, och jag kommer ändå älska det. Tonåringar, fest, sex, blod, mord! Bästa kombinationen. OBS på film, ej i verkligheten. I verkligheten är det den absolut sämsta kombinationen.

Get More: 

Scream, Full Episodes

Fast det verkar inte som mördaren bär en äkta Scream-mask, vad i hela friden är upp med det?