Lucka 8 - Berätta om ett av dina favoritplagg

Ett av mina absoluta favoritplagg är den här blommiga klänningen. Jag köpte den i Edinburgh 2009. Den är en sådan där klänning som jag alltid känner mig fin i. Och den passar vid otroligt många tillfällen. Den är kanske främst en sommarklänning, men den fungerar lika bra på vintern med strumpbyxor och en kofta.
Ibland pratar man om PPA (pris per användning) och den här klänningen har otroligt lågt PPA, men tanke på att jag använt den så mycket. Men jag tröttnar aldrig på den. Jag känner mig alltid supersnygg i den.
I mina ögon är den här klänningen det perfekta plagget.

Saker som är bra med att ha hund, del 1

Det är totalmysigt när han virar ihop sig till en kringla och lägger sig och sover i mitt knä.

Lucka 7 - Berätta om ett av dina favoritfotografier

Jag har otroligt många fotografier som jag gillar. Älskar till och med. Alla är speciella och olika. Från olika tillfällen i mitt liv. Det fotografiet som jag valt är ifrån 2006. Sommaren 2006. Augusti tror jag till och med. Rickard hade arrangerat en stor fest vid Kanotklubben. "Alla" skulle dit. Jag gick dit med Daniel. Vi var inte ihop då. Vi kanske dejtade. Jag vet inte riktigt vad det är. Men det var nog det vi gjorde. Vi bestämde i alla fall att Daniel skulle komma hem till mig (det vill säga till mitt föräldrahem) och dricka ett glas vin innan. Sedan promenerade vi ut till Kanotklubben. Det tog säkert en timme, men kändes som ingen tid alls. För jag gick ju med killen jag gillade. Fotot tog jag när vi var vid Ramdalshamnen, när vi kommit ungefär två tredjedelar av vägen. Det var sommar och varmt och soligt och vi var fulla och skulle till en fest där alla våra kompisar var. Vi "kom ut" som par den kvällen. Efter festen sov jag hemma hos Daniel. Nu har vi varit ett par i mer än fem år.

Once upon a time you dressed so fine, You threw the bums a dime in your prime, didn't you?

Eftersom mina bästa jeans är leriga och jag inte fått nån tvättid så är jag så illa tvungen att använda strumpbyxor varje dag. Idag blev det tillsammans med en byxkjol i shortsform och en långärmad t-shirt med Bob Dylan-tryck. Jag älskar tröjor som är köpta på konserter. De blir så himla värdefulla. Det finns så mycket minnen i dem. Varje gång jag bär den här tröjan minns jag när vi satt där, jag och Daniel, på första raden i Malmö Arena. Vi gick runt och letade efter våra platser i typ en halvtimme för vågade inte tro att vi satt allra längst fram. Bara meter från Bob Dylan himself. Och sån himla bra konsert det var. Bob var på sitt bästa humör och log och smådansade och pratade med publiken. Biljetterna till den konserten är helt klart en av de bästa julklappar jag fått.

Inte Black Galaxy bara black

Jag fullkomligt älskar svart nagellack. Så klassiskt, men tufft. Dock önskar jag att det var Black Galaxy från Isadora som satt på mina naglar istället. Det lacket är ju dösnyggt, men tyvärr så finns det inte i min ägo.

Lucka 6 - Berätta om bloggarna du läser

Jag läser väldigt många bloggar. Vissa läser jag varje dag, andra någon gång i veckan och vissa klickar jag bara in på ibland. Det skulle inte kunna gå att nämna alla. De här är de som jag besöker mest. Och gillar bäst.

Niotillfem. Sandra känner nog de flesta igen. Jag har läst hennes blogg jättelänge. Kan inte ens minnas när jag började. Men bra är den. Hon har en snygg kille, hon lever livets glada dagar i New York och hon klär sig i de finaste klädkombinationer. Det räcker för att jag ska gilla't. Men ett extra plus är ju att hon skriver lite som en gud ibland.



Polichinelle. Jag kommer ihåg exakt när jag började läsa Lovisas blogg. Eller jag kommer inte ihåg när, men jag kommer ihåg inlägget. Det handlade om turkosa saker hon inhandlat den senaste tiden. Bland annat två söta salt-och pepparströare i form av fåglar samt dricksglas. Allt i turkost. Himla fint tyckte jag och sedan var jag fast. Hon har en underbart tjusig klädstil och en förmåga att få all typ av mat, från frukost och vardagsluncher till festliga middagar, att se ut som det vore ungefär det godaste i världen.



Emma says... Emma har en klädstil som är ganska långt ifrån min egen, men hon får allt att se så himla snyggt ut. Hon gör att jag vill klä mig i helsvart med höga discoklackar, rockiga smycken och massa tatueringar (tatueringarna jobbar jag visserligen på). Emma bor i Norrland och verkar så genuint lycklig och tillfreds med livet att det är svårt att göra nåt annat än totalgilla den här tjejen.




acarolinas. Carolina var en av dem som gjorde att jag började älska att läsa gravidbloggar (min hemliga last). Hon skrev öppen och ärligt om sin graviditet med lilla dottern. Sedan gjorde hon en bloggpaus under en ganska lång tid och jag hann nästan glömma bort henne, men nu är hon tillbaka igen. Och gravid. Igen. Denna gången får läsarna följa med igen, och det är så himla intressant läsning. Men Carolina är mycket mer än så. Hon skriver uppriktigt och oreserverat om sina problem med ätstörningar, hon peppar sina läsare till bättre självkänsla, hon problematiserar kring föräldraskap och hon är en hejjare på att baka och jag blir otroligt sugen på diverse bakverk varenda gång jag klickar in mig på hennes blogg.



Sara Lovisa. Saras blogg är ett annat exempel på gravid/mammablogg som jag gillar. Jag upptäckte henne för lite mer än ett år sedan och går fortfarande in och läser varje dag. Hon är en konstnärssjäl som är brutalt ärlig och alltid har en stor dos humor till hands när hon skriver om livet och alla svårigheter hon möter på. Och alla glädjeämnen såklart! Hon gifte sig förra året, med en stilig karl och är alltså både fru och mamma. Saras liv är ganska långt ifrån mitt eget och samtidigt så himla likt. Det är nog därför det är så spännande och intressant att läsa om det. Hon är en blekt blondin som skriver mycket om vikt, självkänsla och den underbara delen av livet som bara är vardag.

En nyfunnen besatthet

Jag har blivit som besatt av att fota solnedgångar. De är ju så himla fina. Alldeles orangea och rosa och himlen är varenda nyans av blå som finns. Och kanske till och med några som inte finns. Vackert i alla fall. Och jag känner ett stort behov av lite skönhet i detta gråa väder som aldrig ger upp och blir vintervitt.

Igår:

Idag:

En liten bokuppdatering

Jag hade tänkt att jag skulle börja skriva mycket om böcker och läsning. Jag älskar ju att läsa och brukar läsa många böcker. Men tji fick jag, för jag har nästan inte läst nåt alls den senaste tiden. Jag håller fortfarande på med A Game of Thrones. Den har jag tragglat med i flera månader. Den är superbra, men jag tar mig aldrig tid att läsa. Så dumt. Listan på böcker som jag vill läsa växer sig milslång och jag tar aldrig tag i den. Bara A Song of Ice and Fire-serien kommer ju ta ett år känns det som nu. Jag läser ju bara på kvällar då jag ska sova och nuförtiden är jag för trött varje kväll. Jag orkar bara läsa nåt kapitel varje kväll. Och då tar det lång tid att ta sig igenom en bok.

But when Quinn the Eskimo gets here, everybody's gonna jump for joy

Idag, efter mitt pinsamma fall och nedsmutsade jeans, så tog jag på mig en kjol. En brun kjol. Och en randig tröja. Och strumpbyxor, så klart. Det är något som går åt som smör i solsken under vintern för mig. Tjocka, svarta strumpbyxor. Eller dubbla, om de är tunna. Det var de idag.

Lucka 5 - Berätta om vem du var för ett år sedan

För ett år sedan, alltså december 2010 var jag nog ganska lik mig själv som jag är nu, idag. Men också så himla olik. Otroligt olik. Eller kanske inte jag, så mycket som mitt liv. Det har förändrats.
För ett år sedan pluggade jag engelska. På distans. Jag satt mest framför datorn hela dagarna. Eller så läste jag böcker. Och sedan analyserade jag dem. Och diskuterade. För ett år sedan bodde jag i Malmö. I en helt annan lägenhet än jag bor i nu. I en helt annan stad. Men jag längtade lika mycket efter julen. Det gör jag varje år.

I december för ett år sedan var det snö under mina fötter. Jag gick på stan och handlade julklappar. Jag gick på mina promenader alldeles ensam. För ett år sedan var jag inte matte till världens finaste valp. För ett år sedan kunde jag inte ens föreställa mig att mina hunddrömmar skulle bli verklighet.

För ett år sedan gick jag flera olika studiecirklar. Och jag gick själv. Jag som är så blyg. Jag vågade. Jag sade ja, för det lät ju så spännande. Och jag ville ju. Så jag gick på studiecirklar. Själv. Det var för ett år sedan som jag började mitt projekt att bli modig. Att säga ja, istället för nej.

För ett år sedan hade jag ungefär samma frisyr som jag har nu. Men en helt annan hårfärg. Nämligen min naturliga färg. Den färg som inte sätt dagens ljus på många, många år. Den har jag inte längre. Jag färgade över den med morotsrött. Och nu är jag en blekt blondin igen.
För ett år sedan var jag på god väg att bli den jag är idag.

Varför händer allt alltid mig?

Lunchpromenaden med Blixten var både bra och dålig.

Skäl till att den var bra:

• Två tonårskillar sade "Åh, vilken söt hund du har. Och du var himla söt med!". Just det, I still got it. Känns alltid bra att få komplimanger av gymnasiekillar.

Skäl till att promenaden var dålig:

• En halv minut efter att jag mött killarna och kände mig himla läcker började jag springa och leka med Blixten. Det borde jag inte gjort. Jag föll pladask på marken. Precis utanför gymnasieskolan som killarna kom ifrån. Och det var lunchrast. Och alla var ute. Kul. Tänk att man kan gå från att känna sig snygg och glad till totalt bortgjord på mindre än en minut.

Jag kan med säkerhet säga att jag inte kommer gå den vägen på en lång, lång tid.

Måndag morgon

Idag var det en jättehärlig morgon. Kallt och krispigt. Nollgradigt och frost. Att hoppas att det kommer vara så hela dagen är väl att hoppas på för mycket, de där plusgraderna brukar ju leta sig fram (men jag hoppas ändå). Åh, så jag längtar efter snön. Är det inte snö på julafton vet jag inte vad jag tar mig till.

Åh, Blixten, min blixt

Min lilla bebis. Så fin att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Finns inget bättre än att leka och busa med honom. Eller sova med honom tätt, tätt intill.

Lucka 4 - Berätta om en person som du beundrar

Okej, beundrar kanske är att ta i. Eller så är det inte det. Men i alla fall. Efter att ha sett Lily Allens dokumentärserie (Lily Allen - From Riches to Rags) har blivit lite nykär i henne. Hon verkar vara en så fin person. Jag beundrar hennes sätt att vara. Så öppen. Så modig.
Även fast det är en kamera framför ansiktet på henne. (Kanske därför? Men det tror jag inte, jag tror gott om henne).
Hon grät öppet och tokskrattade öppet framför kameran (ni vet tokskratta, när man låter hjärtat tala och skrattar så tårarna rinner och ansiktet är helt rött och förvridet av glädje). Hon sade korkade saker och smarta saker. Och när hon sade något knäppt så kunde hon skratta åt sig själv, istället för att skämmas och tycka att man är dum. Hon var sig själv, helt enkelt. Hon var alldeles öppen med vem hon var. Och hur hon var.
Jag beundrar henne för att hon kan vara så öppen. Jag önskar att jag kunde (vågade!) vara mer så. Jag jobbar med det varje dag, men det är svårt. Jag är en väldigt privat person. En ganska stängt person. En mussla, om man så vill. Men jag trivs inte så. Jag önskar att kunde vara mer öppen. Mer mig själv, i alla situationer. Jag känner mig ofta konstlad. Istället för att vara mig, så är jag som jag tror att andra vill att jag ska vara. Jag önskar att jag kunde skratta mer åt mig själv, och inte ta misslyckanden och problem av olika slag så hårt.
Jag beundrar Lily Allen för hennes mod och hennes öppenhet.


(Bilderna kommer från Lily Allen - From Riches to Rags)

Så rött som vin

Lite såhär var jag klädd igår. Jag börjar gilla vinrött mer och mer. Det är mycket finare än tomatrött på mig. Den färgen har jag aldrig riktigt känt mig bekväm i. Men vinrött å andra sidan. Supersnyggt! Jeansen jag har på bilden är mina allra bästa jeans. Så himla sköna och snygga på. Tyvärr håller de på att ramla sönder. Två stora revor har de fått. En på varje lår. Inte så läckert. Men att gå på jeansjakt är ungefär det värsta som finns, så jag skjuter upp det så länge jag kan.

Lucka 3 - Berätta om din bästa vän

Jag är en sådan där som inte har en "riktig" bästis. Riktig som i allra, allra bästa tjejkompis som man träffar varje dag och gör allt ihop med. En sådan har jag inte. Men det är heller ingenting jag saknar. För jag har ju en Daniel. Och det är bättre än det mesta faktiskt.

Det finns ju en viss töntighet i att säga att ens bästa vän är ens pojkvän. Men det är ju sant. Han är den personen som känner mig bäst. Som sett precis alla sidor av mig, och ändå fortsätter att gilla mig. Helt otroligt, egentligen. Han är den som får mig att bli glad när jag är ledsen, får mig att skratta när jag har det tråkigt. Han är den jag kan berätta allt för och som förstår mig bäst av alla.

Vi är himla lika på många sätt och väldigt olika på andra. Vi gillar olika maträtter, men samma TV-serier. Han gillar chips och jag gillar smågodis, men vi båda älskar julmust. Han är min bästa vän helt enkelt. Min person. Som är fin på alla sätt och vis (sånt här är ju faktiskt väldigt svårt att förklara i några få ord).


Och jag älskar att jag får möjligheten att bo tillsammans med min bästis. Det är fantastiskt att få bo ihop med någon som är så roligt. Som gör vardagen till fest. Han är någon att dela livet med.

Utsikt

Idag när jag och Daniel var ute med Blixten så gick vi upp på ett berg. Det blåste halv storm och Blixten kunde knappt stå still. Utsikten från berget var min gamla skola. Hej, hej gamla skolan! Här gick jag ettan och tvåan i gymnasiet. Jag vet inte om det syns, men det är alltså en lång gång som binder ihop de båda byggnaderna med varandra. Himla bra, om man vill slippa gå ute. Och det ville man ju. Slippa.
Jag minns att jag tyckte det var ganska häftigt att börja i en så stor skola när jag började där. Det fanns till och med trappor! Trappor och flera olika våningar. Av någon anledning kändes det himla ballt. Den skolan jag gick i högstadiet i var bara en våning. Inga trappor där inte.

Lucka 2 - Berätta om staden som du bor i

(På en klippa på Femöre i augusti)

Jag bor ju i en av de bästa städerna som finns, nämligen den fina, lilla pärlan Oxelösund. Staden ligger precis vid havet, det tar runt 10 minuter att cykla till havet var man än är. Det bor lite mer än 10.000 personer här och tydligen, om man ska gå efter rubriken i dagens Södermanlands Nyheter, väldigt många av dem är så kallade unga mammor. Om det säger nåt om staden vet jag inte, men det finns helt klart mycket småbarn här, det räcker att gå ner på centrum för att fatta det. Ganska mysigt tycker jag.
Jag flyttade tillbaka hit för ett par månader sedan för att jag saknade staden så mycket. Det är inte så många som förstår ett sådant beslut. Många anser att när man tagit sig ur lilla hemstaden ska man hålla sig borta för alltid, det är ju det "coola" att göra. Det vet alla. Men inte jag. Jag är väl helt enkelt inte så cool. Men jag gillar småstaden helt enkelt. Jag ser potentialen och möjligheterna. Jag ser stränderna och havet och skogarna och promenadstråken och närheten till allt och familjen och tryggheten och ljuvligheten att bo på ett ställe där "alla känner alla". Fast inte jag, inte egentligen. Jag känner inte så många alls. Men visst träffar man pappan till Johan (som man gick i samma klass som i sjuan) på stan. Och han hälsar. Och jag hälsar tillbaka. Men jag tycker det är ganska så trevligt. I en liten stad är jag helt klart en fisk i en liten damm. Men jag gillar min lilla damm. Det är rätt så fin.
Oxelösund är otroligt vackert på sommaren (vilken stad är inte det?) men jag gillar verkligen att bo här på vintern också. Speciellt när det är som förra vintern och snön ligger i drivor och det blir mörkt vid tre och det är alldeles tyst och tomt i staden. Jag kan gå en lång promenad utan att träffa någon. Jag gillar det. Jag är väl inte så överdrivet social av mig (även om jag blir "tvingad" till att vara det nu när jag har hund, hundmänniskor är väldigt snackiga).
Något som saknas i den här staden är människor med positiva attityder och ljusa framtidsutsikter. Ibland blir jag ganska ledsen när jag hör hur negativa många personer här i staden kan vara. Flytta härifrån då, om det inte passar, tänker jag. Det här är ju den finaste staden jag vet.

(I Peterslund på nyårsafton förra året)

(På Kattberget i somras)

(Vid Danvik i april)

Fikafredag

Idag har varit en himla fin dag. När min kille åkte till jobbet klockan två så ringde min lillebror och ville komma över på kaffe. Det fick han såklart, men istället för att dricka kaffet hos mig så gick vi över till vår mormor och morfar (som bor typ en minut ifrån mig, man måste bara älska småstan!). Där fick vi både kaffe, kakor och glass, och Blixten fick massa lek och kramar. Och jag fick ett par vinterstövlar av mormor. Hon och jag har samma storlek i både kläder och skor, helt perfekt att kunna få ta över hennes gamla grejer. Som tur är har hon himla bra smak också.

Så här kan en middag se ut

Det här lagade jag mat på igår. Plus kyckling. Men sedan var jag för hungrig för att fota resultatet. Det blev en gryta. Med ris. Det var gott. Och blev ungefär fyra matlådor över. Mycket bra.

Lucka 1 - Berätta om dig själv

Jag heter Kajsa och kallas ibland för Kobran. Jag är 25 år gammal. Fast ibland känner jag mig som 18 fortfarande. De dagarna som jag tycker det är urjobbigt att diska och ta ansvar och sådant. Och ibland känner jag mig som som 50. De gångerna jag hellre vill stanna hemma och kolla på en film än att gå ut. Eller då jag dricker kaffe med mormor och tänker att så himla härligt det är att bara sitta och prata strunt ibland.
Jag bor i Oxelösund. En klassisk småstad på lite mer än 10 000 invånare. Jag flyttade tillbaka hit i höstas, efter att ha bott och pluggat i Malmö i fyra år. Malmö är en alldeles underbar stad och jag trives utmärkt där och jag saknar den ofta. Både själv staden och alla fina männsikor som bor där. Men det är svårt att ta småstaden ur småstadstjejen. Jag saknade
Oxelösund (och allt och alla som finns här) alldeles för mycket, så i slutet av augusti gick flyttlassen permanent tillbaka hit. Då kändes det bra på alla sätt och det gör det nu med. Jag och min sambo hittade en fin lägenhet (som vi köpte!) och nu bor vi här och det känns bättre än vad det nånsin gjorde i den där trista hyreslägenheten i Malmö (fast den var ju såklart fin med på alla sätt och vis).
Jag älskar att läsa och titta på serier (Glee är en ny favorit) och gå promenader och laga god mat och dricka bubbelvin och helst gör jag allt det där tillsammans med min pojkvän. Vi firade 5 år i somras. Herre min påve, tänk att fem år kan gå så fort.
Dagarna tillbringar jag tillsammans med vår lilla Dansk/svensk Gårdshundsvalp. Han blir 11 veckor i morgon och är ungefär exakt så ljuvlig som man kan tänka sig. Vi busar och vilar och går många promenader. Jag är så glad att jag och Daniel äntligen tog steget och skaffade en valp, något som vi pratat om i flera år. Det känns så himla rätt bara.
Annars söker jag jobb hejvilt. Jag har nämligen varit arbetslös sedan augusti och det är ganska så värdelöst. Men jag försöker vara postiv och tänka att det kommer lösa sig. Någon gång.
Jag älskar smågodis och fina kläder och mitt hår har varit färgat i ungefär alla färger som finns. Hösten och vintern är mina favoritårstider och jag längtar tills snön kommer.

En julkalender

Jag älskar ju listor av alla de slag och när jag såg den här julkalendern på Emliys blogg kände jag att jag bara var tvungen att vara med jag med.
"Berätta om..." heter kalendern och går ut på att man berättar något varje dag fram till jul. Jag är peppad och första inlägget kommer upp senare ikväll, då det ju redan är första december.

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Megamys

Det är helt okej att ligga och ta en tupplur på det här viset. Soffan + raggsockor + lilla valpis.

Merry christmas, you filthy animal!

Eftersom det är första december idag, tänkte jag att jag kunde bjuda på en av mina bästa julfilmer. Kanske den bästa till och med. Home Alone 2 - Lost in New York släpptes 1992 och sedan dess har jag nog sett den minst en gång varje år. När jag var liten var det en familjetradition att se den här filmen runt julafton. Jag gillar den här bättre än ettan, för att jag såg tvåan först, där när jag var liten på 90-talet. Det är flera scener som spelar på att man sett ettan (och det hade ju inte jag) men jag tyckte den var fantastisk ändå. Så i mina ögon är detta den film man "borde" se först.
Filmen är skriven av John Hughes (som bland annat skrivit Breakfast Club och Pretty in Pink) och regisserad av Chris Columbus (som regisserade de första två Harry Potter-filmerna). Alltså, två ganska fantastiska män som ligger bakom den här julkaramellen. Älskar man julfilmer, eller bara en underbar familjefilm borde man verkligen bänka sig framför TV:n med denna filmen i DVD-spelaren.

December!

Det känns helt okej när jag går ut med hunden på morgonen och soluppgångshimlen är såhär fin. Alldeles rosa och ljuvlig. Då är det inte så svårt att ta mig ut i kylan. För ja, det var ganska kallt idag. Frostigt liksom. Kanske för att december äntligen är här?! Som jag har längtat. December är en av mina bästa månader. Nu vill jag bara att snön kommer också, sedan är jag nöjd. Idag kommer väl första avsnittet av julkalendern på TV? Det måste jag kolla in på playen. I år är nog första året på länge som jag inte skaffat mig en chokladkalender. Egentligen finns det ingen anledning till att jag inte köpt nån i år. Jag har bara inte tänkt på det. Jag älskar chokladkalendrar. När jag var liten hade jag en hos pappa och en hos mamma. Och på söndagarna, när jag bytte förälder att bo hos, fick jag äta upp hela veckan som var ouppäten hos den jag kom till. Jag minns det som alldeles fantastiskt!