Ska jag berätta om en sak jag tänker på ofta? En sak jag tänker på på jobbet. Jag jobbar inom äldreomsorgen och jag tänker ofta på alla dessa svärdöttrar. Så himla många av de äldre personerna jag går till berättar om sina fina svärdöttrar som tar hand om dom. Det är alltid svärdöttrarna (eller döttrarna, om de har sådana). Alla berättar om sin sonhustru som kommer och fikar och umgås och pratar och lagar matlådor och klipper hår och köper kläder och överlag hjälper till. Med exakt allt.
Och jag tänker på dessa kvinnor, dessa svärdöttrar. Som bär en så himla stor börda. Som tar hand om sin mans mamma. Och säkerligen sin egen också. Som vänder ut och in på sig själva för att räcka till. Som bara ger och ger. Som själva är i sextio- eller sjuttioårsåldern. Som har egna familjer med barn och barnbarn, men som ändå på nåt magiskt sätt räcker till.
Och sedan tänker jag på sönerna. Var i hela friden är dom?! Dessa jävla söner. Som inte ens kan ta hand om sin egen mamma.
4 kommentarer:
En får hoppas på att de har den enda rätta ursäkten: att de redan är döda.
Upplevde också detta.... Sjukt.
Vem vill ta hand om sin mamma när man själv är vuxen? Tänker du göra det eller?
Jemawa: Haha, ja, det är banne mig den enda ursäkten. Tyvärr är ofta svaret nej. De lever och är av full kapacitet. Dagens söner är sämst på det här sättet.
SpeLinnea: Eller hur! Sinnes!
Anonym: Kalla jävel.
Skicka en kommentar