Den där bikinikroppen och alla tankar kring den

I eftermiddags var jag och badade. Med en vän. En person som jag inte är så van att vara så lättklädd tillsammans med. Så lättklädd som en är i bikini. Och det var inte ens jobbigt!! Det är nog första gången nånsin som jag badat med nån annan än Daniel och liksom känt mig helt bekväm. Bekväm med den där bikinikroppen. Ni vet, den där som en får när en tar på sig en bikini.

Jag har alltid varit så jävla rädd, så jävla obekväm av att vara så naken. Alltid har mina tankar varit fokuserade på hur jag ser ut. Hur kroppen ser ut. Är den ful? Tjock? Är den fel? Är den blek och hårig och valkig? Väller den över kanten på bikinitrosorna? Syns ryggfettet? Hur ser ansiktet ut? Håret, som ligger helt slickat längst huvudet och blött? Har sminket runnit? Jag har alltid varit så ockuperad av dessa tankar att jag inte kunnat njuta av att bada med andra. Och jag som älskar att bada.

Men nu har det gått femton år, tio år, fem år till. Och ett år längre än förra sommaren och jag har kommit femton, tio, fem, ett år längre. Blivit femton, tio, fem, ett år bättre på att faktiskt tycka att jag är helt okej. Duglig.

Idag när jag var och badade tänkte jag inte alls på om han tänkte på hur jag såg ut. Förutom att jag tänkte att jag inte tänkte på det. Och jag tänkte på hur jävla fantastiskt det är. Fyrverkerier och serpentiner-fantastiskt! Att ha jobbat bort så mycket av de jobbiga tankarna kring bikinisäsongen. Att istället för skam och självhat kunna känna att den som nånsin skulle tänka (eller säga!) någonting om någon annans kropp är ett jävla AS. Så fantastiskt att kunna lägga skulden där den hör hemma.

Och bara fokusera på att leka i havet som den säl jag är.