Typ.
Mens är jävligt och smärtsamt och obekvämt och opraktiskt men också bra, då det är en signal på att kröppen funkar som den ska. Jag tycker aldrig det kan bli nog med mensprat. Låt oss prata mer om kladdigt blod och livmoderslemhinna. Jag gillar information!
Jag fick mens när jag var 13. Tretton år och en månad. Precis tonåring. Det kändes spännande att få mens. Viktigt. Men det kändes så himla konstigt och fel också. Ovant och skämmigt. Ingen pratade ju om mens, riktigt. I skolan var det mest snack om vem som fått mens och vem som fortfarande var utan. Och killarna som skrek att det var "Äckligt!".
Jag minns min första vecka med mens nånsin. Jag satt och tittade på tv-serien Sweet Valley High (om tvillingarna, minns ni?) och jag tänkte hela tiden "Jessica är en vuxen kvinna. Hon har mens. Kanske till och med när de spelade in den här scenen. Det är okej att ha mens. Det går att leva med mens. Klarar hon av det, så kanske jag gör det". Liksom för att lugna mig. För att normalisera detta konstiga som skedde.
Jag tycker alltid vi ska parat mer om mens. Det finns fortfarande så mycket skam kring mens. Så många (män!) som fortfarande skriker att det är "Äckligt!". Liksom fortfarande! Folk som inte vill ligga med nån som mensar?! Det finns så mycket pinsamhet kring detta fullt naturliga blödande. En kan liksom inte rå för't. Det bara blöder och det är inte mycket en kan göra för att stoppa det. Förutom att använda olika typer av skydd då. För att liksom fånga upp det. Så det inte rinner längs ben och gator. (Inte för att det är nåt fel med det heller!)
