För ett tag sen såg jag nån på Facebook som länkade till en artikel om att en förkärlek till selfies klassas som psykisk störning. Jag klickade aldrig på artikeln och utgår från att den är larv och bluff, men när en sån rubrik kommer upp i Facebook-flödet så är det många som ser den och många som kanske tror den och det är bara så himla dumt och fel. Att folk liksom ska bli rädda för att de har nån form av psykisk störning för att de gillar att ta selfies?! Så himla sjukt. Selfies är ju liksom bäst!
Jag fullkomligt älskar selfies! De ger mig rätten att bestämma över hur jag ska se ut, hur jag ska porträtteras. Jag gillade inte alls att vara med på bild innan, men när jag tog till mig selfiens ädla konst, herre min påve vad min syn på mig själv förändrades. Jag kan vara stentuff eller vän och mild eller cool som is eller sprudlande glad eller EXAKT VAD JAG VILL. Och jag och bara jag bestämmer. Jag tar makten över bilden och hur jag uttrycker mig.
Och jag avskyr bilden av selfies i media eller i såna där dumma artiklar. Att det skulle vara något dåligt per automatik bara för att kanske främst unga tjejer sysslar med selfies. Så jäkla patetiskt av gubbväldet att skratta åt att vi äntligen blir bekväma och tar makten över oss själva och hur vi vill synas. Att låta måla porträtt av sig själva har gubbar gjort i hundratals år, och hängt upp på hela väggarna, men när unga tjejer börjar ta bilder på sig själva, då helt plötsligt skulle det vara nåt dåligt. Gubbar, alltså fy fan. Heja selfien, alla dar i veckan!
